När Partiet blir viktigare än väljarna

april 7, 2013

Efter #skongress står det klart att Stefan Löfven inte är beredd att göra som Tony Blair i Storbritannien dvs. ta väljarnas sida mot sitt eget partis olika maktintressen. Vad som kunde varit ett starkt förändringsmandat efter sämsta valresultatet sedan den allmänna rösträttens införande och opinionssiffror på 25 procent efter Juholt har istället förvandlats till mer av det gamla. Nu är det försent att kraftigt förnya det egna partiet, nu har vänsterkrafterna blidkats och många av positionerna är låsta inför valet 2014. Då ska svenska folket vinnas, inte makthungriga partikamrater.

Den enskilt viktigaste lärdomen i boken ”En marsch mot avgrunden” är att socialdemokraterna egentligen är två olika partier. Att ständigt försöka samla dessa två partier till ett upptar all kraft som behövs för att orka vinna regeringsmakten. Problemet är inte nytt men skillnaden mot tidigare är att S för första gången i modern tid inte längre prenumererar på regeringsmakten. Nu går det inte längre skylla på verkligheten, tillsätta utredningar och fördela poster för att blidka interna krafter. Köttgrytorna är borta och i kampen om brödsmulorna förmår inte S-högerfalangen längre att bjuda på idémotstånd mot vänsterkrafterna. Därför vinner vänstern ständigt terräng med 90-dagarsgaranti, kvoterad föräldraförsäkring och kommunalt veto mot vinster som nya pokaler efter helgen i Göteborg.

Mitt i allt detta finns en svag Stefan Löfven som alltså väljer att vika ned sig mot interna partikrafter istället för att stå upp för en förnyelse av en politik som underkänts av svenska folket två val i rad. Det är ett oroväckande karaktärsdrag inför eventuella förhandlingar med Jonas Sjöstedt som redan visat intresse för att bilda regering tillsammans. Göran Persson och Ingvar Carlsson höll konsekvent V borta från Rosenbad genom att vägra kompromissa om fundamentala politiska idéer som girar kraftigt vänsterut. Allt talar för att Löfven skulle fintas upp på läktaren av Sjöstedt för att sedan, som i kvällens SVT Agenda, tvingas sätta sig framför Mats Knutson och med darr på rösten försöka försvara något han själv inte ens tror på. Precis som med kärnkraften för ett halvår sedan.

Den politiska vardagen kommer att bli Stefan Löfvens värsta fiende. Den handlar nämligen om väljarnas perspektiv, om Sverige 2013 där valfrihet är självklart och motståndet mot kvoterad föräldraförsäkring är kompakt. En vardag där till och med femteklassare inte behöver vara med i TV-program för att kunna säga att bekämpa arbetslöshet handlar om att möjliggöra för företag att kunna anställa. En vardag där tidningarna och kvällsnyheterna fylls med rapporter från Europas socialdemokratiska ekonomier som totalt körts i botten med EU:s högsta arbetslöshet. En vardag där allt fler kommer kräva allt tydligare besked i en rad viktiga frågor såsom skattepolitiken, om kärnkraften och med vilka landet ska regeras med.

Imorgon är det måndag. Välkommen tillbaka till vardagen, Stefan Löfven.

Löfven binder ris åt egen rygg

april 3, 2013

Det så kallade Framtidspartiets kongress inleddes idag talande med Timo Räisinens ”Can we bring yesterday back around?”. Så blev det också när Stefan Löfven dammade av ett gammalt Göran Persson-förslag om att sätta upp ett mål för arbetslöshetsnivån. Då ska vi alla komma ihåg att det just var den höga arbetslösheten som starkt bidrog till maktskiftet 2006 i Sverige. Dagens utspel bekräftar den socialdemokratiska logiken just nu: kortsiktigt taktiserande på bekostnad av långsiktigt strategiarbete. Det är taktiskt rätt att bygga upp ett starkt patos i jobbfrågan, visa vägen med tydliga visioner och ständigt kunna ”stay on message” om jobben så att socialdemokraterna blir ett glasklart alternativ. Det är däremot ett strategiskt självmål att lova saker utan att berätta hur och samtidigt sakna en sammanhängande berättelse.

Direkt efter Stefan Löfvens tal blev det rejält svettigt på presskonferensen och det var uppenbart att han inte hade räknat med anstormningen av journalister som krävde besked om hur detta löfte ska kunna uppnås. Det är lika bra att vänja sig. Ju närmare valdagen vi kommer desto fler kommer kraven på svar att bli. Om Löfven framöver presenterar en tydligt sammanhängande politik som löser arbetslösheten kan dagens utspel gå till historien som ögonblicket då socialdemokraterna kom in i den politiska matchen igen. Om det däremot blir mer av höjda arbetsgivaravgifter för unga, skattehöjningar på 30 miljarder, höjd bolagsskatt och regleringar som begränsar företags möjlighet att anställa blir dagens utspel själva symbolen för den intellektuella återvändsgränden.

Strategin tycks tidigare ha varit att ”låta regeringen koka i sin egen soppa” men nu binds ris åt egen rygg när tystnad ersätts med löfte. Har Stefan Löfven mandatet av sina egna medlemmar att vrida om hela den socialdemokratiska skattepolitiken? Finns viljan att förnya politiken utifrån hur Sverige ser ut 2013 i ett parti där största kongressdebatten handlar om Sverige ska vara som på 1960-talet utan alternativ i välfärden eller som på 1990-talet när valfrihet i välfärden blir självklart för medborgarna men aldrig för socialdemokraterna? Är det möjligt att vinna svenska folkets förtroende med en politisk popcorngryta där utspel ersätter utspel men grundfrågorna förblir ständigt obesvarade: Med vilka ska landet regeras? Hur ser förslagen ut som ger oss 3 procent arbetslöshet om sex år? Vilken är den socialdemokratiska berättelsen och alternativet till Alliansens arbetslinje?

Det är några dagar kvar av kongressen och ännu finns tid att lämna besked till svenska folket, men idag ökade fallhöjden rejält om dessa aldrig kommer.

PR-byrån samlas för kongress

april 2, 2013

Socialdemokraterna har förlorat två val i rad och gjorde senast sitt sämsta valresultat sedan den allmänna rösträttens införande. I förtroendemätningar ligger den egna partiledaren efter statsministern samtidigt som kandidaten till ny finansminister inte har en chans mot Anders Borg inför ett val där plånboksfrågorna avgör. I opinionsmätningar ligger partiet stabilt på bottennivåer 10-15 procentenheter under partiets historiska förmåga att locka väljare. Kort sagt: socialdemokraterna har förvandlats från det stats- och maktbärande partiet för den breda allmänheten till ett parti bland alla andra.

Istället för att ta tag i grundproblemet, initiera en idé- och politikutveckling och långsiktigt återvinna förtroende har (S) ställt hoppet till kommunikativ kosmetika, paketering och yta. Socialdemokraterna är vår tids politiska PR-byrå.

Påståendet är inte nytt. Redan i höstas skrev Per Schlingmann om Löfven som politikens PR-man, men istället för att ta åt sig av kritiken har socialdemokraterna i motorvägsfart fortsatt på exakt samma pr-spår för hela partiet. Det är riskabelt för ett politiskt parti att bygga upp stora förväntningar, förstärka budskap och inrikta all kommunikation för att åstadkomma en bildsättning som sedan inte existerar i verkligheten.

Att lansera en affärsplan och flirta med näringslivet faller snabbt pladask om du samtidigt lovar skattehöjningar, regleringar och höjda arbetsgivaravgifter. Att kalla sig för Framtidspartiet och samtidigt kasta ut det egna ungdomsförbundet från det verkställande utskottet, fördubbla arbetsgivaravgifterna för unga och där största debatten på partikongressen handlar om huruvida Sverige ska vara som på 1960-talet eller 1990-talet faller snabbt pladask. Att göra en poäng av att värna svenska jobb och samtidigt vägra ge besked om ny kärnkraft faller snabbt pladask. Att gå till val med nästan exakt samma politik som 2006 och 2010, fast med nytt namn och snyggare logga kommer sannolikt falla pladask.

När jag jobbade som pr-konsult träffade jag många kloka företagsledningar som sökte strategisk rådgivning snarare än kortsiktigt taktiserande. Många var beredda att avsätta många års arbete för att förändras och lyckas förtjäna förtroende. Ett företag som inte längre lyckas sälja sina produkter kan antingen ändra på sig själva och produkten eller idiotförklara kunderna. Som om problemet för socialdemokraterna är att väljarna inte har förstått partiets briljans. Två val i rad.

Imorgon samlas PR-byrån för kongress i Göteborg. Räkna med coola oneliners, riggade presskonferenser och budskap som testats för hundratusentals kronor i fokusgrupper. Räkna också med att självkritik, förändring och ny politik kommer att lysa med sin frånvaro. Om yta slår innehåll återstår att se, men tillåt mig att tvivla.

Regeringens budgetutspel: pr-jippo eller i demokratins tjänst?

september 17, 2012

Delar av vänstern och framförallt Peter Wolodarski (som var med i kvällens Aktuellt) på DN:s ledarsida är upprörda över regeringens sätt att på förhand kommunicera delar av höstbudgeten direkt till väljarna. Även Vänsterpartiet och Arbetarrörelsens tankesmedja har kritiserat ur ett demokratiskt perspektiv. Men hur odemokratiskt och debattfattigt är egentligen Alliansens budgetutspel? 

För det första är inte den medvetna strategin att kommunicera delar av budgeten på förhand på något sätt unik för svensk politik. S-märkta regeringar gjorde det hela tiden i form av ”läckor” till pressen som sedan blev stora uppslag och sensationsnyheter till väljarkåren. Ett måhända något mindre ärligt förfarande eftersom all media då inte får lika och samma möjligheter att ta del av budgetinnehållet, vilket riskerar skapa situationer där journalister som är mer närstående till regeringen premieras. Idag är strategin öppen, uttalad och ärlig på alla sätt där ingen hymlar om att det rör sig om smart kommunikation i väljarnas intresse.  

För det andra mår demokratin bra av att så mycket som möjligt diskuteras så öppet som möjligt så tidigt som möjligt istället för att hemliga beslut som fattas i slutna rum ska förbli hemliga för väljarna. Vi ställer hårda krav på öppenhet på företag eftersom vi som konsumenter vill veta så mycket som möjligt så att vi enklare kan ta ställning. Vem gillar organisationer och företag som i veckor hemlighåller redan färdiga kampanjer, produkter och information om det egna erbjudandet? I en del fall kan det skapa önskvärda förväntningar som när Apple på en timme lanserar allt om sin nya iPhone 5, men i ärlighetens namn skulle konkurrenterna och konsumenteran föredra att få veta så mycket som möjligt redan innan. 

För det tredje utesluter inte löpande budgetutspel möjligheten för oppositionen att med exakt samma tidsrymd som tidigare ta ställning till helheten och komma med ett eget motförslag. Att i direkt anslutning till ett regeringsutspel ge ett ärligt svar om att vara försiktigt positivt eller negativ med ett löfte om att återkomma med ett sammanhängande oppositionsförslag är inte skadligt. Tvärtom inger det förtroende att ägna tid åt att göra hemläxan och presentera helhetsförslag istället för som Håkan Juholt bli en politisk popcornmaskin där snabba retoriska poänger till slut inte hänger ihop. 

Dessutom: Varför presenterar inte socialdemokraterna sin skuggbudget i olika delar? Då skulle förslagen och alternativen ställas emot varandra på ett tydligt sätt dag för dag, vilket skulle underlättat för väljarna att slutligen ta ställning till helheten. Givetvis finns inte samma medieintresse för ett ensamt 30-procentigt oppositionsparti som för en regering vid makten men det skulle ändå räcka långt – inte minst med tanke på hur tyst och sparsmakad Stefan Löfven är i övrigt. 

För det fjärde gör tågturnéer, gruvbesök och vandring bland bostadsområden att Sveriges absolut högsta beslutsfattare tvingas iväg från Stockholms innerstad ut i landet för att träffa svenska folket. Givetvis är det delvis en mediecirkus men underskatta inte betydelsen av att orter som Kiruna, Helsingborg och Linköping faktiskt får besök och möjlighet att visa upp sig inför övriga landet. Alternativet är att på sin höjd röra sig några hundra meter från finansdepartementet bort till riksdagen – för att sedan stänga dörren om sig och gömma sig från väljarna bakom skrivborden igen. Och alla kritiker kan vara lugna: Anders Borg kommer att göra sin traditionella budgetpromenad i år också, trots att den lyckligtvis är mindre betydelsefull än tidigare.

För det femte har väljarna alltid rätt. Att regeringen berättar och kommunicera sin politik till väljarna i första hand och till riksdagen i andra hand är bara ett sunt uttryck för detta. Att då hänvisa till ”tröttsamma budgetmaraton” som gör att ”väljarna inte orkar ta in de olika alternativen i svensk politik” är att underskatta väljarna och självmotsägande eftersom väljarna är mer informerade än tidigare. Det finns således bättre förutsättningar än tidigare att ta ställning. Intresset för oppositionens budgetutspel avgörs framförallt av oppositionens politiska innehåll men också så klart val av kommunikationsstrategi. Om man gör som man alltid har gjort kommer också intresset att bli som det alltid har varit. Om jag vore rådgivare till socialdemokraterna skulle jag exempelvis använda samma strategi med t.ex. propositioner till partikongressen, politiska förslag från arbetsgrupper och den helhetsstrategi som så småningom ska bli vallöften. I övrigt är det alltid en sammanhängande, finansierad och relevant politik som avgör. 

Avslutningsvis talar teknik- och samhällsutvecklingen för att vi snarare kommer att få se ännu mer av öppna utspel så fort som möjligt efter beslut är fattat. Förr krävdes mångåriga utbildningar, ofta eget tryckeri eller TV-station för att vara journalist medan alla idag med en smartphone som har Internetuppkoppling är journalister. Riksdagsledamöter twittrar direkt från sammanträdena, statsråden berättar i realtid öppet om sina tankar som sedan analyseras och paketeras till hundratusentals på Facebook, Twitter och bloggvärlden. Att hålla en hemlighet i politikens värld där allt är öppet har aldrig tidigare varit så svårt som nu. Istället skapas ryktesspridning, rena lögner och spekulationer som kan vara skadligt på många olika sätt. 

Därför sker påstådda pr-jippon som uppdelade budgetutspel i demokratins tjänst eftersom rätt information når alla snabbare än tidigare. 

Frågorna som ingen ställer sig med sociala medier

augusti 27, 2012

Ett paradigmskifte inträffade idag när jag plötsligt fick fler följare på Twitter än vad jag har vänner på Facebook. Det beror sannolikt på att jag spenderar mer tid på Twitter, kittlas av utbytet med ofta helt främmande människor och att mediet är överlägset för opinionsbildning. Samtidigt är skillnaderna mellan olika sociala medier så enorma att en jämförelse i bästa fall vore helt meningslös och i sämsta fall destruktiv. Varje kommunikationskanal har sin egen vett & etikett, sitt eget tonläge och framförallt syfte. Precis som i övriga verkliga livet. Men trots att sociala medier har funnits så länge det funnits människor förtrollas många av den digitala nyhetens behag att kanalen blir viktigare än innehållet.

Ingen skulle få för sig att säga samma saker, bete sig likadant och söka samma typ av kontakt i en bastu med polarna, på en golfrunda med chefen, på fest en lördagskväll, på mingel hos grannarna, på diskussionsträff med fotoklubben, på videomöte, på musikkonsert eller bara i telefonsamtal med andra. Sammanhanget, traditioner, kultur och mottagare spelar roll. Du är fortfarande dig själv men alla som någonsin gullat med ett spädbarn och sekunderna senare svarat i telefonen när högsta chefen ringer, upptäcker den omedelbara skillnaden. Men på Internet är sociala medier fortfarande så nya och i sin linda att unika traditionerna ännu inte hunnits utvecklats på samma sätt som mänskligt beteende har gjort genom århundraden. Facebook fanns inte 2003, Twitter fanns inte 2005 och Instagram existerade inte 2009.

Det är därför allting ibland blir så fel. Det är då politiker trampar snett eftersom dem har svårt att skilja på bastun med polarna eller privat telefonsamtal med någon och en ständigt pågående presskonferens med nästa hela Sveriges samlade journalistkår, som Twitter faktiskt är. Det är då exakt samma uppdateringar förinställt skickas genom Facebook, Twitter och Instagram samtidigt till en förvirrad och irriterad mottagarsida – där bästa polarna undrar vem någon riksdagsman som bara benämns med förnamn är, journalisterna på Twitter undrar varför din pastalunch är av intresse medan Instagramflödet fylls med något så meningslöst som en maträtt. Det är också oftast då någonting blir alldeles för intressant för ditt eget bästa eller oftast helt ointressant, aldrig bara intressant på ett sätt som vi förväntar oss eller uppskattar i kontakt med andra.

Samtidigt har jag svårt för ”experter” som ska berätta för dig hur du ska använda sociala medier. Poängen är att vi alla använder sociala medier olika eftersom vi är olika som människor. Det blir oftast som bäst när det som gör dig unik, det personliga i rätt sammanhang och just dina egna tankar utifrån alla dina år av erfarenheter kring något intressant berättas. Det viktigaste är att tänka på sammanhanget och framförallt börja ställa sig några grundläggande frågor: Vad är syftet med att vara här? Har jag tid att vara här? Vad kan jag tillföra här? Vad kan jag få ut av att vara här? Vilka är riskerna och möjligheterna med att vara här? Samma frågor som vi alla ställer oss innan vi kliver in i en bastu, springer till mingel eller går på fest. Vi måste alla hitta våra egna svar. Både som företag och som privatpersoner.

Några tips längs vägen för alla som inte vill framstå som asociala i sociala medier:

  • Tänk efter: Läs alltid upp din text högt för dig själv innan du skickar iväg det och betrakta det ur ett mottagarperspektiv. Vem ska få det? Vem ska reagera på det? Hur reagerar någon annan på det? Hur hade du betraktat det ifall du fick det i ditt flöde? Är det här intressant – varför? Vad är syftet med den här uppdateringen? Var gärna dig själv och gör gärna annorlunda, men chansa aldrig.
  • Var personlig: Vi andra följer dig, är vän med dig och tittar på dina bilder eftersom vi är intresserade av dig och just dig. Det är ditt personliga bidrag och dina personliga tankar som är eller kan vara intressanta. Detta gäller också företag som inte sällan är extremt generiska i sociala medier. Var däremot aldrig privat, det är man oftast bara med ett fåtal personer och väldigt ofta i enskilda samtal.
  • Skilj på sammanhangen: Koppla inte ihop alla kanaler samtidigt bara för att det är tekniskt möjligt. Skaffa dig en känsla för och lär dig vilka sociala regler som gäller för respektive kanal. Våga välj bort vissa sociala medier om du inte trivs där eller känner att tiden saknas. Alla kanaler passar inte alla.

Avslutningsvis är det viktigt att understryka att vi alla är människor och att det är helt naturligt att vi, precis som i övriga verkliga livet, inte alltid är särskilt sociala, trevliga att ha och göra med eller ens intressanta beroende på en massa saker. Det brukar vi ha överseende med, men inte om det mer är en regel än undantag.

”Vi kallar dem kanadensare”

augusti 15, 2012

Tillbaka i Stockholm och livet som PR-konsult efter fem veckor i Västervik som politisk redaktör för VT passade jag idag på att besöka Prime-seminariet: ”Vad händer om Mitt Romney blir president?”. Syftet var att öka förståelsen för den amerikanska högern, hur republikaner resonerar politiskt och övriga tankar hos världens mäktigaste politiska parti som prenumererat på USA:s presidentpost de senaste 50 åren. Oavsett vad vi har för uppfattning om den amerikanska högern är det ofrånkomligt att det finns kunskapsluckor och fördomar.

Hur kommer det sig att när européer demonstrerar på gator och torg handlar det om att staten har gjort för lite för dem medan det i USA finns en Tea Party-rörelse som samlar miljontals till att demonstrera mot att staten gör för mycket? Hur kommer det sig att den egna huvudstaden blivit ett skällsord och symbol för elitistisk byråkrati i den amerikanska debatten? Tillåt mig betvivla att Ronald Reagans uttryck: ”Love America – Hate Washington” skulle fungera i en svensk kontext. Primes Billy McCormac sammanfattade det väl när han beskrev amerikanska högerns rädsla för att bli som Europa. Tänk dig att du varje dag sitter och dinglar med benen mot avgrunden. Varje dag är en kamp för överlevnad och för en bättre morgondag med drivkrafter som förvandlat tretton fattiga kolonier på 1700-talet till världens mäktigaste nation. Om Europa-strävarna med trygghetssystem asfalterar över den avgrunden riskerar alla dessa drivkrafter att försvinna. Vad händer då? 

Ett annat minnesvärt citat var när George W. Bush blev omvald 2004 och chockade europeiska reportrar som inte förstod någonting fick en förklaring levererade till sig: ”Ni måste förstå en sak. Det här är inte Europa. Vi vill inte ha det som i Europa. Vi har utkämpat krig just för att det inte ska vara som i Europa. Det finns de här som vill ha det som i Europa men som inte orkar flytta tillbaka – vi kallar dem kanadensare!”. Tesen var att USA nu står inför en identitetskris och ett filosofiskt vägval: Ska landet bli som alla andra i västvärlden eller ska landet fortsätta att vara som det alltid varit? Kanske är det därför som ObamaCare blivit något av en symbolisk konfliktfråga. Är staten lösningen eller själva orsaken till problemet?

Vad händer då om Mitt Romney blir president? Den största förändringen är förmodligen att USA i så fall tar ett stort kliv i riktningen att inte bli som Europa. Den amerikanska högern befäster sin maktposition och gör Obamas försök till kliv i motsatt riktning till lite av en parentes i historien. Flera domare i högsta domstolen förväntas lämna kommande mandatperiod och ska därmed utses av den nya presidenten, vilket skapar enorma förutsättningar att sätta agendan lång tid framöver. I november är det också val till USA:s senat där 33 säten och därmed majoriteten i en av kamrarna ska avgöras. Det är mycket som står på spel i höst. Kanske mycket mer än vad vi vid första anblicken egentligen tror.

Det är logiskt att många i Europa bättre förstår och därmed stödjer en mer europeisk presidentkandidat som Obama medan Mitt Romney upplevs som verklighetsfrämmande och obegriplig. Inte desto mindre är det dött lopp i opinionsmätningarna mellan kandidaterna. Vad som helst kan hända och det finns all anledning att lära sig mer om de som hänvisar till Kanada när man försöker förklara hur ett modernt samhälle kan se ut.

Tips: Martin Gelins bok ”Den amerikanska högern” och Janerik Larssons bok ”Överlever den amerikanska drömmen?”.

”Prata inte skit om motståndarna”

augusti 9, 2012

Det blev rubriken på dagens artikel i Västerviks-Tidningen som rapporterar om mitt sommartal i Loftahammar. Mitt budskap var att politiken har mycket att lära av näringslivets sätt att arbeta med långsiktigt förtroendeskapande. Det omvända gäller naturligtvis också. Politikens förmåga att engagera och entusiasmera tiotusentals medlemmar ideellt utan lön eller övrig ersättning är imponerande. Det handlar om att skapa en berättelse, en längtan och en vision om att det egna erbjudandet är en del av lösningen för en bättre framtid. Tänk om Felix kunde engagera tusentals trogna köpare av deras tomatketchup att ideellt knacka dörr och berätta varför fler borde köpa just Felix’ ketchup eftersom den är godast, är bra för miljön eller i övrigt på olika sätt bidrar till en bättre framtid. Det engagemanget skulle vara ovärderligt och slå nytt världsrekord i förtroende för den egna produkten.

Jag belyste också det absurda med att smutskasta sina motståndare och syssla med negativa kampanjer. Med största sannolikhet sitter säkert SIBA:s ledning och pratar skit om Media Markt och omvänt. Förmodligen skickas det gliringar mot Microsoft på Apples huvudkontor och omvänt. Det är helt naturligt. Den egna produkten är ju alltid bäst. Som anställd och säljare av den känner man stor stolthet över att representera något som jämfört med konkurrenterna är sämre. Att vara av den uppfattning är var och ens rätt, men inget seriöst företag affischerar busshållplatser med hur dåliga konkurrenterna är. TV- och radioreklam handlar aldrig om hur dåliga konkurrenternas produkter är. VD:n uttalar aldrig sig negativt om konkurrenterna. Varför är det så? Givetvis för att du inte vill ge dina motståndare mer uppmärksamhet än nödvändigt samtidigt som du själv saknar all trovärdighet eftersom du talar i egen sak. Allt detta inser konsumenterna som också har rösträtt i allmänna val. Därför borde inte politiskt aktiva, partiledningar eller andra som vill stödja det egna partiet prata skit om sina motståndare. Det ger ingenting, tvärtom tar det energi och fokus från att förbättra ditt eget erbjudande.

Under kvällen i Loftahammar underströk jag emellertid att USA är ett stort undantag från detta. Det beror på att allting på andra sidan Atlanten handlar om att mobilisera väljargrupper att rösta och därmed rösta rätt. När bara 40 procent av folket går till valurnorna blir negativa kampanjer med röda skynken till strategiskt utvalda målgrupper effektiva instrument. Det sägs att George W. Bush valdes till och omvaldes som president tack vare han och Karl Roves förmåga att engagera den kristna högern på ett sätt som saknar motstycke i amerikansk inrikespolitik. I USA handlar också allt om personer – aldrig om partier. Förtroendet för en person kan urholkas på grund av trovärdiga attacker medan hela politiska partier med mer än 100 år bakom sig står väl rustade inför påhopp. Vi har också en konsensus-kultur i Sverige där aggressiva personkonflikter upplevs som obehagliga på ett sätt som istället skapar sympati för offret.

Jag fick också frågan av en klok åhörare som då invände att om inte motståndarna granskas och du själv är aktiv med att påpeka bristerna hos motståndarnas politik, så kommer det aldrig fram i ljuset. Exemplet var socialdemokraternas tystnad, brist på besked och total avsaknad av politik som moderaterna just nu ägnar mycket energi åt att påpeka. Mitt svar blev att man då underskattar journalister och medias intresse av att kritiskt nagelfara och granska alla politiska partier. Politiska reportrar, samhällsredaktioner och experter skulle aldrig nöja sig förrän besked lämnas till tittarna, lyssnarna och läsarna om hur politiken ser ut inför nästa mandatperiod. Frågan är då: vem har störst trovärdighet att angripa socialdemokraterna mellan Mats Knutson i en SVT-studio eller Fredrik Reinfeldt? Och om moderaterna eller annat parti försöker göra journalisternas arbete minskar sannolikt intresset av att just rapportera om detta, eftersom ingen vill springa någon annans ärenden.

Därför lönar det aldrig sig att prata skit om sina motståndare. Ett framgångsrikt parti har mer politikutveckling och mindre pajkastning. Ett framgångsrikt parti funderar alltid över hur det egna erbjudandet kan bli bättre istället för hur mycket sämre motståndarens är. Ett framgångsrikt parti vill alltid bli bäst och inte minst sämst.

Vinner ideologier några val?

augusti 7, 2012

Imorgon ska jag hålla det årliga sommartalet inför lokala moderaterna i Loftahammar, som Västerviks-Tidningen skrivit om tidigare. 

Trots eller kanske tack vare att jag är PR-konsult till yrket ska jag göra något så ovanligt som att prata ideologi, idépolitik och varför politik är lika mycket konst som vetenskap. I lördags skrev jag en kolumn i tidningen på temat: ”Vad staten kan lära sig av kapitalet” och min ambition är att bland annat utveckla det resonemanget. Jag hävdar att varje parti har en affärsidé och att det bakom varje politiskt förslag finns en idé som bör vara kopplad till visionen på olika sätt.

Politiska partier som inte har en sammanhängande berättelse eller en tydlig affärsidé som kan lösa samhällsproblem kommer sannolikt inte heller att vara särskilt framgångsrika. Poängen med att ha en affärsidé eller en ideologi är emellertid inte att den ska finnas i sig självt utan att den ska kunna användas för att förändra vardagen till det bättre. Den ska kunna göra skillnad. Den briljanta affärsidén med att sälja billiga möbler tack vare att du själv skruvat ihop allting utifrån platta paket löser problemet med att du vill möblera din lägenhet snyggt till ett billigt pris. Det är den vetenskapliga delen. Den konstnärliga uppstår någonstans när Coca-Cola genom att sälja något så banalt som sockrat vatten kan bli världens starkaste varumärke och samtidigt förändra världen. Eller som i politikens värld väcka känslor, sympatier och rättvisepatos kring den egna politiken. Då blir valet av valsedel var fjärde år lika mycket ett stolt ställningstagande som rop på hjälp att lösa samhällsproblem.

Köp av produkter, varor och tjänster handlar i allt större utsträckning om att göra ett ställningstagande. Ett företag som löser ditt problem, som bidrar positivt till samhället eller åtminstone gör sitt bästa och som du kan identifiera dig med får din röst eller hundralapp. Då krävs en tydlig affärsidé som inte nödvändigtvis ens behöver kommuniceras, men som måste finnas. Hur skulle näringslivet se ut ifall företag ”lade sin affärsidé åt sidan” och var helt pragmatiska inför det som för stunden uppfattades som populärt? Tänk om du kunde uppfinna något som omkullkastar hela marknaden på det sätt som glödlampan gjorde med stearinljus eller datorn gjorde med skrivmaskinen? Tänk om du tack vare ständig utveckling, förnyelse och lyhördhet inför framtidens behov lyckas bygga ett så starkt varumärke att folk köper dina produkter eftersom det är rätt – inte billigast eller ens bäst för stunden. Det är riskabelt att stirra sig blind på det omedelbara.

Givetvis kan statsvetenskapliga modeller och ideologier från 1700-talet förklara partiernas positioner, men varför skulle partierna vara så dumma att dem inför väljarna ägnade all kraft åt det förflutna istället för framtiden? Så länge man är trygg med sin affärsidé och vet vad man vill politiskt är det viktigare att berätta om den egna affärsidéns fördelar snarare än uppkomst. Socialdemokraterna känner sig fortfarande trygga med att kalla sig för demokratiska socialister, även om det sker väldigt sällan. Nya moderaterna pratar förvisso inte så mycket om liberalkonservatismen längre men vad är poängen med det? Ideologier syftar till att vägleda oss genom verkligheten, inte att ersätta verkligheten. Det är dogmatism. Problem uppstår när man helt börjar överge det som håller ihop verksamheten och som en gång gjorde den framgångsrik. Det finns i mina ögon inget entydigt sådant exempel i svensk inrikespolitik men definitivt tendenser.

Jag menar att det är tack vare tydlighet och trofast till den egna ideologin som framgångsrika partier också varit framgångsrika. Steget från den första Macintoshen till iPad och iPhone för Apple har fortfarande varit genom att vara trogna sin affärsidé och med ständig förnyelse. Forskning eller idé- och politikutveckling är centralt för att mäkta med den ständiga resan. Det är också sällan som företag smutskastar sina konkurrenter eller ägnar mer tankeverksamhet åt hur mycket sämre konkurrenternas produkter är än att framhäva de egna fördelarna. På samma sätt har också politiska partier som varit mer intresserade av sig själva, samhällsproblem och väljarnas behov än sina motståndare också nått framgång. Detta är bara några exempel på viktiga lärdomar.

Avslutningsvis vilja jag understryka att det finns uppenbara skillnader mellan politikens värld och näringslivets. Mitt yrke som rådgivare och kommunikationskonsult handlar mycket om att just berätta för de olika världarna hur dessa ser ut och vilka vägar framåt som finns för att tillsammans hitta lösningar i önskad riktning både för kunderna, politikerna och förhoppningsvis samhället i stort. Men det vore att ljuga att påstå att det inte också finns mycket att lära av varandra. Imorgon på ett café i Loftahammar ska jag berätta mer om hur ideologier kan vinna val.

VT-kolumn: Vad staten kan lära av kapitalet

augusti 7, 2012

Publicerad i Västerviks-Tidningen den 4 augusti 2012. 

I min yrkesroll till vardags som PR-konsult i Stockholm träffar jag dagligen många näringslivsföreträdare och politiker. Trots de stora skillnaderna mellan en VD och en minister eller en småföretagare och en kommunpolitiker finns det mycket som politiken kan lära sig av näringslivets sätt att arbeta. Ett framgångsrikt företag är skickligt på att kombinera en affärsidé och en vision med smart kommunikation som kunderna uppskattar. Då byggs starka varumärken som lever upp till skyhöga förväntningar. Företaget lyckas uppfylla sin vision tack vare ett brett stöd av många människor, vare sig det handlar om att förse svenska hem med billiga möbler eller släcka törsten för miljontals världen över. Problem som får sin lösning.

På samma sätt fungerar ideologier och idépolitik vars visioner sedan uppfylls med att alltid utgå från väljarnas verklighet och vilka samhällsproblem som måste lösas. Därför är det riskabelt att ”lägga sin ideologi åt sidan” eftersom ingen längre då vet vad du vill uppnå, vad för samhällsproblem du vill lösa och vad du kommer att tycka imorgon. Hur skulle världen se ut om företag bara ägnade sig åt det som råkar vara populärt just nu för stunden? Den populära lösningen på problemet med mörker var länge stearinljus och den som kunde tillverka de bästa stearinljusen till bästa priset segrade – till dess Thomas Edison uppfann glödlampan. Plötsligt hade visionen om en bättre värld där mörkret skulle försvinna fått en ny dimension som belönades rikligt. Om svenska politiker ägnade mer tid åt idé- och politikutveckling och var lojala mot den egna visionen skulle det öka deras långsiktiga trovärdighet. Idag köper vi till och med något så trivialt som kläder och mat utifrån vår livsstil med övertygelsen att det är bra på ett sätt som också innebär att vi fyra år senare väljer samma märke, i synnerhet om märket fortsätter att utvecklas och lösa problem. Vare sig det handlar om design, pris eller kvalitet.

Den uppenbara skillnaden är så klart att köpet av min Coca-Cola flaska inte påverkar min grannes situation medan min valsedel kommer att påverka alla i samhället om det innebär att partiet får majoritetsstöd. Detta tar vi också hänsyn till eftersom de allra flesta av oss vill samhället, vår omgivning och våra barns framtid väl. Därför måste partierna leverera en långsiktig berättelse som hänger ihop och är bra för alla svenskar – inte bara vissa målgrupper som i marknadsanalyser. Det ökar kravet ännu mer på att vara trogen sin ideologi. En ideologi kan också förändras, moderniseras och anpassas utifrån vår tids verklighet men det är alltid riskabelt att lämna den åt sidan. Poängen med att vara politiskt aktiv är att förändra världen och att förändra den till det bättre. Om du inte redan från början och hela tiden vet vad som är bättre och vad som är sämre, finns det heller ingen mening med att försöka förändra. Om du inte vet varför du vill tillverka produkter eller tjänster finns det ingen mening att bedriva affärsverksamhet. Allt måste förtjänas. I näringslivet är pengar hårdvaluta och i politikens värld är det förtroende.

Förmodligen finns det inget mer förtroendeingivande än en politiker som vet vad han eller hon pratar om, vad personen vill, varför det är viktigt att ta oss dit och hur vi tillsammans kommer dit. För det krävs en ideologi eller en affärsidé, om vi så vill.

Vem vinner guldmedalj i klasskamp?

augusti 6, 2012

Häromdagen skämtade jag i sociala medier om sambandet mellan fördomar kring olika OS-grenar och Sveriges medaljskörd under sommarspelen i London. På Facebook skrev jag ironiskt: ”Svenska OS-medaljer i ridsport och skytte. Det märks att Sverige blivit borgerligt. Vågar vi hoppas på rävjakt som ny OS-gren 2016?”. Sedan tänkte jag inte mer på det. Förrän idag när jag blir uppringd av en skicklig reporter på Expressen som snappat upp att en OS-krönikör i Sveriges Radio dragit stora växlar på sambandet mellan idrottsanslagen från staten och klassanalysen av olika idrotter. Gamla fördomar från en svunnen tid när plånboken kunde avgöra ens möjligheter att utöva individuella idrotter medan lagsporter ofta var tillgänglig för arbetarklassen. Det hindrar inte somliga från att år 2012 göra politik av allt.

För det första vore det intressant att i dessa dagar få svar på vad som egentligen definierar en arbetarklass respektive överklassport. Ens ekonomiska möjligheter att utöva idrotten? Det sociala arvet? Vilken idrott som är mest populär inom vissa segment av taxeringskalendern? Fördomar? Fantasier? Ta fotbollen som exempel. Den betraktades länge som arbetarsport, men är idag en av de mest marknadsekonomiska sporterna som existerar där alla kan delta och tjäna miljontals kronor i månaden. Spelare köps och säljs som vilken annan vara som helst inom lagsporterna där vinstintresset går hand i hand med sportliga framgångar för idrottsföreningarna.

I någon mening är all sport idag överklassport eftersom ingen har råd att arbeta eller göra något annat än att 150 procent satsa på det för att vinna OS-guld. Samtidigt är all sport arbetarklass eftersom alla kan delta, prioritera och satsa ifall intresset finns där. Alla kan inte bli bra på allt men det är sällan som inkomster stått i vägen för talanger. Tvärtom görs det klassresor, tack vare idrottens värld. Och omvänt: många som satsar helhjärtat på idrotten istället för skolan och högskolan misslyckas sportsligt senare och får därmed sämre ekonomiska förutsättningar i livet. Varför är det så? Därför att vi är alla olika människor som gör våra olika val. Det har inget med politik att göra.

För det andra ställer jag mig tveksam till att automatiskt dra en rak linje mellan antalet kronor och ören från statliga medel till sportsliga framgångar för individuella prestationer under sommarspel där några hundradels sekunder visat sig vara marginalen mellan fjärdeplats och medalj. Jag kan ha fel. Men om även om det finns sådana linjära samband kan vi också alla fråga oss ifall det är statens uppgift att premiera och planera medaljer – eller om det är att säkerställa allas möjligheter att kunna göra sina egna livsval och satsningar på bästa sätt inom idrottens värld. Dessutom skulle sannolikheten i just sommar-OS vara ganska hög, med tanke på att antalet lagidrotter är färre än individuella mer traditionella påstådda överklassporter.

För det tredje är jag inte förvånad över att sådana här slumpartade samband snabbt förvandlas till tunga politiska analyser i somliga kretsar eftersom deras ideologi, idévärld och samhällsanalysen bottnar i att allt är politik. Det är lätt att gå på grund i ett sådant intellektuellt djup men klassanalyserna från 60-talet lever kvar. Allting förklaras med en materialistisk samhällsutveckling som drivs av klassernas kamp som skapar syntesen framåt. Eller så slappnar vi av, hämtar popcornen och njuter av idrottsliga prestationer som hårdsatsande svenska hjältar lyckas prestera. Inte tack vare klasstillhörighet utan tack vare sig själva och i många fall decennier av slit, träning och vilja. Det är vad en OS-guldmedalj handlar om.