Archive for april, 2013

Tack Socialdemokraterna i Norrköping

april 23, 2013

Oviljan att förnya den egna politiken, det egna partiet och inte längre bejaka samhällsutvecklingen för att kunna leda den är huvudförklaringar till varför Socialdemokraterna gör sina sämst val i modern tid. Därför är dagens besked från S i Norrköping att ersätta första maj-tåget med Amy Diamond ett symboliskt beslut i rätt riktning som kan förändra bilden av ett parti som lever kvar i det förflutna. Ett parti som kanske kan börja längta framåt, som värnar tjänste- och kunskapssamhället och är modernt i sitt sätt att uttrycka sitt engagemang för ett bättre Sverige. Kanske skulle det också kunna bidra till politisk förnyelse.

Det tråkiga är att beslutet kommer 20 år för sent och att det bara är fattat på lokal nivå för en enda stad. Trots att rapporterna från media duggar tätt varje år om allt glesare första maj-tåg och att ingen längre känner igen sig i fenomenet att demonstrera mot samhällsutveckling eller att sjunga Internationalen som spridit skräck hos miljontals förtryckta i kommunistdiktaturer, så fortsätter det. Röda fanor, banderoller med budskap från 60-talets verklighet och en längtan tillbaka till ett Sverige som inte längre finns. Frågan är hur många och vilka som känner igen sig i ett sådant parti.

Ett stort tack till Socialdemokraterna i Norrköping för dagens kloka beslut. Ett bättre och mer relevant oppositionsparti gör Alliansen och framförallt Sverige bättre. Det är välkommet ifall så många som möjligt bidrar till en samhällsdebatt som handlar om hur vi kan göra framtidens Sverige ännu bättre genom att börja leva i verkligheten istället för att motverka den. Kanske kan framtida S-kongresser handla om vilken del av partiet som presenterar de mest visionära och tillväxtfrämjande förslagen? Det vore definitivt bättre än att 2013, mer än 20 år efter att Sovjetunionen brutit samman och planekonomins konsekvenser blivit vida kända, handla om huruvida vinst över huvud taget ska få finnas eller inte.

Jag tror trots allt inte att Amy Diamond ställer upp gratis på 1 maj. Det gäller nog för fler i det moderna Sverige.

Vad Margaret Thatcher betydde för mig

april 8, 2013

När jag under kvällen följde CNN:s sändningar slog det mig att Margaret Thatcher kanske är det yttersta beviset på att respekt, inte kärlek, är det enskilt viktigaste om politiker vill nå långsiktigt förtroende. Hon är också ett bevis för hur du med en sammanhängande berättelse kan vinna tre val i rad som kvinna i världens mest konservativa land. Det hade aldrig gått utan den.

Många menar att Margaret Thatcher aldrig förlorat ett val sedan hennes tid som premiärminister. När till och med Labours Tony Blair vann sitt tredje val rad löd tidningsrubriker att valvinnaren är Thatcher vars politik fortfarande gäller, fast med en annan avsändare som tvingats anpassa sig. Det är så du förändrar ett samhälle och världen på riktigt.

När jag tänker tillbaka på Thatcher försöker jag alltid att göra det utifrån hennes kontext, tidsanda och samhällsklimat. Att analog överföra hennes retorik och sätt att lösa samhällsproblem till ett annat land 35 år senare, tror jag i bästa fall bara är meningslöst. Vårt samhällsklimat är idag radikalt annorlunda och så mycket bättre eftersom marknadsekonomins vänner vann de politiska striderna på 80- och 90-talet, med fallet av Berlinmuren som den kanske största symbolen för detta. Hon blev en naturlig motreaktion mot den radikala och inflytelserika 60-talsvänstern på samma sätt som Ronald Reagan blev i USA. Båda var politiska ledare av sin tid.

Allt talar för att hon var rätt person på rätt plats vid exakt rätt tillfälle när Storbritannien som mest behövde en ledare som vågade ta striden mot starka särintressen som drivit landet till ruinens brant. Precis som med dagens Grekland och andra krisande euroländer visste många vad som behövde göras men besluten var obekväma att fatta och motståndet var kompakt. Det var då hon klev fram och stod upp hela vägen. Som David Cameron uttryckte det idag på sin pressträff: ”She didn’t just lead our country, she saved our country”.

För oss som är vänner av marknadsekonomi, öppenhet, frihandel och ett inkluderande samhälle som skapar möjligheter för alla förblir Margaret Thatcher en viktig symbol. Jag känner stor ödmjukhet inför delar av kritiken mot henne men ingen kan ta ifrån järnladyn att hon till slut fick rätt. Hon räddade landet, hon räddade miljontals människor från kommunismen och hon bidrog till att rädda samhällsdebatten där default idag är att vara för marknadsekonomi, valfrihet och privata alternativ.

Detta tar jag med mig i mitt fortsatta politiska engagemang från Margaret Thatcher: 

  • En sammanhängande berättelse är avgörande om du ska lyckas vinna långsiktigt förtroende och förståelse för din politik. 
  • Var tid har sina samhällsproblem, sin tidsanda och samhällsklimat som måste vara utgångspunkten för ditt eget ledarskap och politik. Därför är det omöjligt att analogt överföra retorik och politik till en helt annan kontext. Däremot kan idéer och principer fungera alldeles utmärkt över tid.
  • Politiker bör sträva efter att vinna respekt och inte kärlek. Långsiktigt förtroende baseras på respekt för dig som ledare, beslutsfattare och bärare av allmänintresset medan kortsiktigt taktiserande handlar om att göra vad som ger bekräftelse för stunden eller oviljan att göra det som kan väcka motstånd hos starka särintressen.

Tack för att du gjorde världen bättre, Margaret Thatcher. Vila i frid.

När Partiet blir viktigare än väljarna

april 7, 2013

Efter #skongress står det klart att Stefan Löfven inte är beredd att göra som Tony Blair i Storbritannien dvs. ta väljarnas sida mot sitt eget partis olika maktintressen. Vad som kunde varit ett starkt förändringsmandat efter sämsta valresultatet sedan den allmänna rösträttens införande och opinionssiffror på 25 procent efter Juholt har istället förvandlats till mer av det gamla. Nu är det försent att kraftigt förnya det egna partiet, nu har vänsterkrafterna blidkats och många av positionerna är låsta inför valet 2014. Då ska svenska folket vinnas, inte makthungriga partikamrater.

Den enskilt viktigaste lärdomen i boken ”En marsch mot avgrunden” är att socialdemokraterna egentligen är två olika partier. Att ständigt försöka samla dessa två partier till ett upptar all kraft som behövs för att orka vinna regeringsmakten. Problemet är inte nytt men skillnaden mot tidigare är att S för första gången i modern tid inte längre prenumererar på regeringsmakten. Nu går det inte längre skylla på verkligheten, tillsätta utredningar och fördela poster för att blidka interna krafter. Köttgrytorna är borta och i kampen om brödsmulorna förmår inte S-högerfalangen längre att bjuda på idémotstånd mot vänsterkrafterna. Därför vinner vänstern ständigt terräng med 90-dagarsgaranti, kvoterad föräldraförsäkring och kommunalt veto mot vinster som nya pokaler efter helgen i Göteborg.

Mitt i allt detta finns en svag Stefan Löfven som alltså väljer att vika ned sig mot interna partikrafter istället för att stå upp för en förnyelse av en politik som underkänts av svenska folket två val i rad. Det är ett oroväckande karaktärsdrag inför eventuella förhandlingar med Jonas Sjöstedt som redan visat intresse för att bilda regering tillsammans. Göran Persson och Ingvar Carlsson höll konsekvent V borta från Rosenbad genom att vägra kompromissa om fundamentala politiska idéer som girar kraftigt vänsterut. Allt talar för att Löfven skulle fintas upp på läktaren av Sjöstedt för att sedan, som i kvällens SVT Agenda, tvingas sätta sig framför Mats Knutson och med darr på rösten försöka försvara något han själv inte ens tror på. Precis som med kärnkraften för ett halvår sedan.

Den politiska vardagen kommer att bli Stefan Löfvens värsta fiende. Den handlar nämligen om väljarnas perspektiv, om Sverige 2013 där valfrihet är självklart och motståndet mot kvoterad föräldraförsäkring är kompakt. En vardag där till och med femteklassare inte behöver vara med i TV-program för att kunna säga att bekämpa arbetslöshet handlar om att möjliggöra för företag att kunna anställa. En vardag där tidningarna och kvällsnyheterna fylls med rapporter från Europas socialdemokratiska ekonomier som totalt körts i botten med EU:s högsta arbetslöshet. En vardag där allt fler kommer kräva allt tydligare besked i en rad viktiga frågor såsom skattepolitiken, om kärnkraften och med vilka landet ska regeras med.

Imorgon är det måndag. Välkommen tillbaka till vardagen, Stefan Löfven.

Löfven binder ris åt egen rygg

april 3, 2013

Det så kallade Framtidspartiets kongress inleddes idag talande med Timo Räisinens ”Can we bring yesterday back around?”. Så blev det också när Stefan Löfven dammade av ett gammalt Göran Persson-förslag om att sätta upp ett mål för arbetslöshetsnivån. Då ska vi alla komma ihåg att det just var den höga arbetslösheten som starkt bidrog till maktskiftet 2006 i Sverige. Dagens utspel bekräftar den socialdemokratiska logiken just nu: kortsiktigt taktiserande på bekostnad av långsiktigt strategiarbete. Det är taktiskt rätt att bygga upp ett starkt patos i jobbfrågan, visa vägen med tydliga visioner och ständigt kunna ”stay on message” om jobben så att socialdemokraterna blir ett glasklart alternativ. Det är däremot ett strategiskt självmål att lova saker utan att berätta hur och samtidigt sakna en sammanhängande berättelse.

Direkt efter Stefan Löfvens tal blev det rejält svettigt på presskonferensen och det var uppenbart att han inte hade räknat med anstormningen av journalister som krävde besked om hur detta löfte ska kunna uppnås. Det är lika bra att vänja sig. Ju närmare valdagen vi kommer desto fler kommer kraven på svar att bli. Om Löfven framöver presenterar en tydligt sammanhängande politik som löser arbetslösheten kan dagens utspel gå till historien som ögonblicket då socialdemokraterna kom in i den politiska matchen igen. Om det däremot blir mer av höjda arbetsgivaravgifter för unga, skattehöjningar på 30 miljarder, höjd bolagsskatt och regleringar som begränsar företags möjlighet att anställa blir dagens utspel själva symbolen för den intellektuella återvändsgränden.

Strategin tycks tidigare ha varit att ”låta regeringen koka i sin egen soppa” men nu binds ris åt egen rygg när tystnad ersätts med löfte. Har Stefan Löfven mandatet av sina egna medlemmar att vrida om hela den socialdemokratiska skattepolitiken? Finns viljan att förnya politiken utifrån hur Sverige ser ut 2013 i ett parti där största kongressdebatten handlar om Sverige ska vara som på 1960-talet utan alternativ i välfärden eller som på 1990-talet när valfrihet i välfärden blir självklart för medborgarna men aldrig för socialdemokraterna? Är det möjligt att vinna svenska folkets förtroende med en politisk popcorngryta där utspel ersätter utspel men grundfrågorna förblir ständigt obesvarade: Med vilka ska landet regeras? Hur ser förslagen ut som ger oss 3 procent arbetslöshet om sex år? Vilken är den socialdemokratiska berättelsen och alternativet till Alliansens arbetslinje?

Det är några dagar kvar av kongressen och ännu finns tid att lämna besked till svenska folket, men idag ökade fallhöjden rejält om dessa aldrig kommer.

PR-byrån samlas för kongress

april 2, 2013

Socialdemokraterna har förlorat två val i rad och gjorde senast sitt sämsta valresultat sedan den allmänna rösträttens införande. I förtroendemätningar ligger den egna partiledaren efter statsministern samtidigt som kandidaten till ny finansminister inte har en chans mot Anders Borg inför ett val där plånboksfrågorna avgör. I opinionsmätningar ligger partiet stabilt på bottennivåer 10-15 procentenheter under partiets historiska förmåga att locka väljare. Kort sagt: socialdemokraterna har förvandlats från det stats- och maktbärande partiet för den breda allmänheten till ett parti bland alla andra.

Istället för att ta tag i grundproblemet, initiera en idé- och politikutveckling och långsiktigt återvinna förtroende har (S) ställt hoppet till kommunikativ kosmetika, paketering och yta. Socialdemokraterna är vår tids politiska PR-byrå.

Påståendet är inte nytt. Redan i höstas skrev Per Schlingmann om Löfven som politikens PR-man, men istället för att ta åt sig av kritiken har socialdemokraterna i motorvägsfart fortsatt på exakt samma pr-spår för hela partiet. Det är riskabelt för ett politiskt parti att bygga upp stora förväntningar, förstärka budskap och inrikta all kommunikation för att åstadkomma en bildsättning som sedan inte existerar i verkligheten.

Att lansera en affärsplan och flirta med näringslivet faller snabbt pladask om du samtidigt lovar skattehöjningar, regleringar och höjda arbetsgivaravgifter. Att kalla sig för Framtidspartiet och samtidigt kasta ut det egna ungdomsförbundet från det verkställande utskottet, fördubbla arbetsgivaravgifterna för unga och där största debatten på partikongressen handlar om huruvida Sverige ska vara som på 1960-talet eller 1990-talet faller snabbt pladask. Att göra en poäng av att värna svenska jobb och samtidigt vägra ge besked om ny kärnkraft faller snabbt pladask. Att gå till val med nästan exakt samma politik som 2006 och 2010, fast med nytt namn och snyggare logga kommer sannolikt falla pladask.

När jag jobbade som pr-konsult träffade jag många kloka företagsledningar som sökte strategisk rådgivning snarare än kortsiktigt taktiserande. Många var beredda att avsätta många års arbete för att förändras och lyckas förtjäna förtroende. Ett företag som inte längre lyckas sälja sina produkter kan antingen ändra på sig själva och produkten eller idiotförklara kunderna. Som om problemet för socialdemokraterna är att väljarna inte har förstått partiets briljans. Två val i rad.

Imorgon samlas PR-byrån för kongress i Göteborg. Räkna med coola oneliners, riggade presskonferenser och budskap som testats för hundratusentals kronor i fokusgrupper. Räkna också med att självkritik, förändring och ny politik kommer att lysa med sin frånvaro. Om yta slår innehåll återstår att se, men tillåt mig att tvivla.