”Prata inte skit om motståndarna”

Det blev rubriken på dagens artikel i Västerviks-Tidningen som rapporterar om mitt sommartal i Loftahammar. Mitt budskap var att politiken har mycket att lära av näringslivets sätt att arbeta med långsiktigt förtroendeskapande. Det omvända gäller naturligtvis också. Politikens förmåga att engagera och entusiasmera tiotusentals medlemmar ideellt utan lön eller övrig ersättning är imponerande. Det handlar om att skapa en berättelse, en längtan och en vision om att det egna erbjudandet är en del av lösningen för en bättre framtid. Tänk om Felix kunde engagera tusentals trogna köpare av deras tomatketchup att ideellt knacka dörr och berätta varför fler borde köpa just Felix’ ketchup eftersom den är godast, är bra för miljön eller i övrigt på olika sätt bidrar till en bättre framtid. Det engagemanget skulle vara ovärderligt och slå nytt världsrekord i förtroende för den egna produkten.

Jag belyste också det absurda med att smutskasta sina motståndare och syssla med negativa kampanjer. Med största sannolikhet sitter säkert SIBA:s ledning och pratar skit om Media Markt och omvänt. Förmodligen skickas det gliringar mot Microsoft på Apples huvudkontor och omvänt. Det är helt naturligt. Den egna produkten är ju alltid bäst. Som anställd och säljare av den känner man stor stolthet över att representera något som jämfört med konkurrenterna är sämre. Att vara av den uppfattning är var och ens rätt, men inget seriöst företag affischerar busshållplatser med hur dåliga konkurrenterna är. TV- och radioreklam handlar aldrig om hur dåliga konkurrenternas produkter är. VD:n uttalar aldrig sig negativt om konkurrenterna. Varför är det så? Givetvis för att du inte vill ge dina motståndare mer uppmärksamhet än nödvändigt samtidigt som du själv saknar all trovärdighet eftersom du talar i egen sak. Allt detta inser konsumenterna som också har rösträtt i allmänna val. Därför borde inte politiskt aktiva, partiledningar eller andra som vill stödja det egna partiet prata skit om sina motståndare. Det ger ingenting, tvärtom tar det energi och fokus från att förbättra ditt eget erbjudande.

Under kvällen i Loftahammar underströk jag emellertid att USA är ett stort undantag från detta. Det beror på att allting på andra sidan Atlanten handlar om att mobilisera väljargrupper att rösta och därmed rösta rätt. När bara 40 procent av folket går till valurnorna blir negativa kampanjer med röda skynken till strategiskt utvalda målgrupper effektiva instrument. Det sägs att George W. Bush valdes till och omvaldes som president tack vare han och Karl Roves förmåga att engagera den kristna högern på ett sätt som saknar motstycke i amerikansk inrikespolitik. I USA handlar också allt om personer – aldrig om partier. Förtroendet för en person kan urholkas på grund av trovärdiga attacker medan hela politiska partier med mer än 100 år bakom sig står väl rustade inför påhopp. Vi har också en konsensus-kultur i Sverige där aggressiva personkonflikter upplevs som obehagliga på ett sätt som istället skapar sympati för offret.

Jag fick också frågan av en klok åhörare som då invände att om inte motståndarna granskas och du själv är aktiv med att påpeka bristerna hos motståndarnas politik, så kommer det aldrig fram i ljuset. Exemplet var socialdemokraternas tystnad, brist på besked och total avsaknad av politik som moderaterna just nu ägnar mycket energi åt att påpeka. Mitt svar blev att man då underskattar journalister och medias intresse av att kritiskt nagelfara och granska alla politiska partier. Politiska reportrar, samhällsredaktioner och experter skulle aldrig nöja sig förrän besked lämnas till tittarna, lyssnarna och läsarna om hur politiken ser ut inför nästa mandatperiod. Frågan är då: vem har störst trovärdighet att angripa socialdemokraterna mellan Mats Knutson i en SVT-studio eller Fredrik Reinfeldt? Och om moderaterna eller annat parti försöker göra journalisternas arbete minskar sannolikt intresset av att just rapportera om detta, eftersom ingen vill springa någon annans ärenden.

Därför lönar det aldrig sig att prata skit om sina motståndare. Ett framgångsrikt parti har mer politikutveckling och mindre pajkastning. Ett framgångsrikt parti funderar alltid över hur det egna erbjudandet kan bli bättre istället för hur mycket sämre motståndarens är. Ett framgångsrikt parti vill alltid bli bäst och inte minst sämst.

Etiketter: , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: