Hur självkritiskt är facket?

Det borde vara självklart för en moderat och i synnerhet en moderat ledarsida att värna starka fackförbund och därmed en fungerande svensk modell som gynnat vårt land väl. Efter min ledare i VT den 20 juli har jag fått flera uppmuntrande mejl från den gamla arbetarrörelsen och jag blir glad över att vi svenskar är så eniga om vår arbetsmarknadsmodell som står över partipolitikens kortsiktiga käbbel. Jag blir samtidigt orolig över att berättigad kritik mot enskilt agerande av somliga fackförbund upplevs som motstånd mot facket per se. Jag och många allmänborgerliga med mig är främst kritiska mot stundtals dåligt beteende som utgör undantag i det fackliga arbetet. Det gäller även oacceptabelt beteende av arbetsgivare som i Ullared.

Jag har också fått några frågor av framgångsrika S-bloggaren Röda Berget som i sitt inlägg ”André Assarssons två ansikten” inte tycks vara helt bekväm med att jag som vice MUF-ordförande motsatte mig oproportionerliga stridsåtgärder av facket. Som MUF:are kallade jag dessa för ”maffialiknande metoder” medan jag idag förmodligen hade valt ett annat ordval. Detta eftersom starka jämförelser som syftar till att vara övertydlig snarare tenderar att flytta fokus från sakfrågan. Dessutom är det bara onödig retorik som jag förhoppningsvis vuxit ifrån. Att jag däremot likställer fackliga stridsåtgärder med mördande eftersom jag liknar något vid maffiametoder är lika sant som att någon som ”slåss för reformer” vill misshandla sin meningsmotståndare. Allt måste läsas i sitt sammanhang.

På samma sätt som arbetsgivare måste bete sig schysst, agera trovärdigt och inte ta till oproportionerliga stridsåtgärder gäller det facket – oavsett om ideologisk hemvist gör gällande att klasskamp eller att inbygd konflikt mellan arbetsgivare/arbetstagare gör detta omöjligt. Ansvarstagande och pragmatiska socialdemokrater har länge insett det uppenbara: vad som är bra för arbetsgivaren är bra för arbetstagaren och omvänt. Däremellan sker förhandlingar samtidigt som starka motparter skyddar mot oseriöst beteende. Vad händer då om någon part börjar bete sig oseriöst och tappar trovärdighet genom att alliera sig partipolitiskt med ett enda parti som knappt de egna medlemmarna röstar på? Börjar blockera, frysa ut och förstöra småföretagares liv på grund av att hon eller han är överens med sina anställda om en annan avtalsmodell än den som favoriseras av facket – som inte ens representerar någon part?

Vad hade hänt om arbetsgivare började jävlas med andra anställda på andra arbetsplatser? Om arbetsgivare inledde köpblockader mot arbetsplatser där fackförbund hade medlemmar som ledde till att alla till slut tvingades avskedas? Förmodligen skulle det skada alla arbetsgivare och i förlängningen hela den svenska modellen. Förtroende är den enda valutan fackförbund har vars existens vilar på frivilliga medlemmar – ändå tycks självkritiken lysa med sin frånvaro. Alla ägg läggs i den socialdemokratiska partikorgen och därmed blir kritik, kanske rentav konstruktiv och berättigad sådan, från andra något att enkelt vifta bort som käbbel istället för att fundera över om det finns en gnutta sanning i den.

Det finns en hyfsat objektiv värdemätare också: LO-facken har sedan år 2000 tappat en halv miljon medlemmar och de oproportionerliga stridsåtgärderna mot salladsbaren i Göteborg eller sminkbutiken i Kristianstad eller videobutiken i Landskrona saknade rim och ranson. För fackförbund som är politiskt lojala mot sakfrågor istället för partier och som inte tar till oproportionerliga stridsåtgärder så ökar antalet medlemmar och inflytandet växer i takt med ökat förtroende. Det gäller bland annat TCO och Saco. Kanske finns det något att lära sig av dessa?

Trots detta avfärdas kritiken mot den egna strategin, det egna beteendet och alla dumma saker som sticker ut från ett annars imponerande arbete som rustat Sverige till ett av världens rikaste och mest konfliktfria länder. Facket borde hylla allt bra och göra mer av sådant som ger långsiktigt mervärde för medlemmarna istället för att fastna i 60-talets samhällsklimat och debatt. Sakfrågor istället för partipolitik. Stridsåtgärder som är proportionerliga istället för pyrrhussegrar. Medlemmar istället för partivänner.  Bara för att Karl-Petter Thorwaldsson kommer från SSU betyder inte det att han med hög trovärdighet också inte skulle kunna bli den första LO-basen som vågar förnya och bryta upp med det gamla. Lite självkritik har inte skadat någon.

Etiketter: , , , , , ,

Ett svar to “Hur självkritiskt är facket?”

  1. Assarsson underkänner den svenska modellen – talar om “Oproportionerliga stridsåtgärder” « Röda Berget Says:

    […] Jag ställde några frågor till André Assarsson i ett blogginlägg härförleden. Anledningen var en viss skillnad i retorik mellan Assarsson 2009 och 2012. Det visar sig att skillnaden var just retorisk. André Assarsson har inte ändrat åsikt i grunden. Som MUF:are kallade jag dessa för “maffialiknande metoder” medan jag idag förmodligen hade valt ett annat ordval Assarssons Blogg […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: