VT-ledare: När Domus kom till Västervik

Publicerad i Västerviks-Tidningen den 18 juli 2012. 

I måndags sände SVT2 Anders Wahlgrens dokumentär ”När Domus kom till stan” som handlar om hur stora varuhusbyggnader på 1960-talet kom att förändra stadsbilden i många större städer. Det är en upprörd Anders Wahlgren som skildrar utvecklingen i 14 svenska städer, däribland Västervik, där gammal bebyggelse från medeltiden fram till 1800-talet i många fall helt fallit offer för de fula betonglådorna. Idag står dessutom många helt tomma eftersom handeln flyttat ut från innerstäderna till externa köpcentra. Rivningsmassakern visade sig vara meningslös. Tragedin är total. Eller?

Domus i Västervik byggdes lyckligtvis aldrig där de gamla husen låg utan istället vid Spötorget, men det fanns planer på att bygga parkeringshus i anslutning till nya Domus. Det ledde till högljudda protester. Till skillnad från de flesta andra svenska städer fanns det i Västervik folkligt motstånd och en aktiv stadsarkitekt mot all rivningshysteri, berättar Wahlgren. Tack vare att handeln flyttade till dagens Västerport kunde de äldre husen räddas. I dokumentären skildras ödet för andra mindre lyckligt lottade städer som Norrköping, Eskilstuna, Gävle, Enköping, Ljungby m.fl. som fick sina stadskärnor ersatta med gigantiska betonglådor i form av varuhus och parkeringshus.

Det finns också all anledning att betrakta Wahlgrens snyftdokumentär med kritiska ögon. Utan att veta vilka krav som ställs för att något ska få kallas för dokumentärfilm i public service är det enkelt att stundtals se igenom det tendensiösa budskapet. Begravningsmusik spelas i bakgrunden och nödvändiga förändringar av svenska stadskärnorna i efterkrigstidens ekonomiska boom jämförs med andra världskrigets bombningar av städer i Europa. Ord som ”varuhusdiktatur” används trots att förändringarna sällan mötte något demokratiskt, folkligt eller högljutt motstånd. Tvärtom ville säkert många leva det moderna livet med bilen, varuhuset och allt nytt som hörde tiden till.

Skulden för alla rivningar i dokumentären läggs på kommunernas socialdemokrater som tillsammans med KF:s stadsplanerare gick ihop för att bana väg för det moderna folkhemmet. Det råder inga tvivel om att övertron till centralplanering bär en del av skulden, men privata initiativ som EPA, Tempo och Åhléns stod också för sin beskärda del. Kanske ska man vara försiktig att med 2000-talets facit och glasögon döma 1960-talets beslutsfattare, arkitekter och kommersiella intressen utifrån deras strävan att skapa liv i cityhandeln. Vem vet hur dagens mest självklara byggnadsbeslut uppfattas om 40 år när människors vardag, vanor och önskemål helt förändrats?

Vad kan vi då lära oss av Wahlgrens dokumentär? För det första att utbud och efterfrågan sannolikt ger mer önskvärt utfall än centralplanerande kommunpolitiker och stadsarkitekter i Stockholm. För det andra att städer måste gå sin egen väg och utifrån lokala förutsättningar våga trotsa andras standardmallar. För det tredje att det lönar sig att protestera, demonstrera och visa sitt missnöje när politiker får för sig dumma saker. Det är Västervik ett bra exempel på.

André Assarsson

Etiketter: , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: