Archive for juli, 2012

VT-ledare: Pyttipanna i politiken

juli 29, 2012

Publicerad i Västerviks-Tidningen den 27 juli 2012. 

Den amerikanska presidentvalskampanjen pågår för fullt och de negativa smutskastningskampanjerna slår nya rekord på grund av nytt regelverk. Numera finns det inte längre några gränser för hur mycket pengar amerikanska privatpersoner eller företag kan satsa för att stödja kandidaterna. Fenomenet kallas ”Super Pacs” som står för ”Super Political Action Committee” och uppfanns för att kringgå den annars hårda lagstiftningen som bland annat innebär att inga från utlandet får skänka pengar. Villkoret är att ”Super Pac”-pengarna inte får koordineras med den egna kandidatens kampanj utan ska fungera självständigt. Allt i yttrandefrihetens namn. I ett land där presidentval i lika hög utsträckning går ut på att motivera väljarna att rösta över huvud taget som att rösta rätt kan negativ reklam fungera som ett effektivt rött skynke. Just nu angrips Obama för att ha misslyckats i jobbfrågan och får bära hela skulden för finanskrisen medan Romney å andra sidan anklagas för att vara en ohederlig girig riskkapitalist. Och så pågår det.

Moderaternas chefsstrateg Per Schlingmann lär en gång ha sagt att det inte är skillnad på att sälja pyttipanna och att försöka vinna röster åt ett politiskt parti. På ett seminarium under årets Almedalsvecka gjorde en amerikansk politiker från Texas en annan intressant sådan jämförelse. Tänk om företag skulle bete sig som pajkastande politiker. Tänk om Coca-Cola skulle anklaga Pepsi för att deras produkt gör att dina tänder ruttnar medan Pepsis reklam skulle handla om att Coca-Cola ger dig cancer. Vad skulle det innebära för vår vilja att köpa läsk över huvud taget? Det är därför smutskastning, pajkastning och negativ kampanj skadar demokratin, förtroendet för politiker och i förlängningen också den egna kampanjen. Kanske borde fler lära sig av att sälja pyttipanna.

VT-ledare: Glöm inte vad Pride handlar om

juli 26, 2012

Publicerad i Västerviks-Tidningen den 26 juli 2012.

På tisdag nästa vecka inleds Stockholm Pride för 15:e året men uppmärksamheten inför årets stora manifestation för hbtq-personers livssituation och rättigheter har istället handlat om extremister som vill politisera evenemanget för egen vinning. 

Det var i tisdags som beskedet kom att israeliska filmaren Assi Azzar blivit utkastad från Pridefestivalen bara på grund av att han kom från Israel. Lyckligtvis kunde festivalledningen senare deklarera att filmen visas som planerat men det incidenten är bara i raden av många Pridebeslut som exkluderar istället för inkluderar. I Uppsala i maj fick inte Folkpartiets ungdomsförbund delta eftersom det stred mot den antikapitalistiska visionen. Förra året i Stockholm kränktes hbt-deltagare från Försvarsmakten med hånande skyltar bara på grund av sitt yrkesutövande. Seminarier saboteras och i Pridetåget hotas deltagarna på grund av partipolitiska tillhörigheter. Allt detta utgör ett hot mot vårt öppna samhälle men framförallt i förlängningen allt det som Pridefestivalen står för.

Om vi alla glömmer bort Pride Stockholms ursprung, dess syfte och festivalens huvudsakliga poäng riskerar den ständigt pågående kampen för alla människors lika värde att avstanna. Det var inte längesedan homosexuella, bisexuella och transpersoner i Sverige var rejält utsatta. Idag är det bättre men trots att det är 2012 så är varje dag fortfarande en kamp för många som inte öppet vågar visa sin kärlek. Varje dag anmäls i genomsnitt tre homofobiska, bifobiska eller transfobiska brott i Sverige, enligt Brå. Det är alla dessa människor som kändisar, musikartister, politiker och vanliga medmänniskor vill visa sitt stöd för när över 500 000 kantar gatorna i Stockholm under den stora paraden. Ingenting är gratis och det är många års arbete med stora uppoffringar från hbtq-personer som möjliggjort att Stockholm Pride blivit den imponerande frihetssymbol och stora skyltfönster för öppenhet som det är idag.

Pridefestivalen har de senaste åren brottats med stora ekonomiska bekymmer med förluster på miljontals kronor men frågan är inte om den senaste tidens politiska hot är långt mycket allvarligare. Kärleken till alla människors lika värde måste manifesteras varje dag och i det arbetet behövs alla vänner. Väl värt att tänka på när den politiska debatten rasar inför vad som borde vara självklart för alla som tror på öppenhet, medmänsklighet och tolerans.

VT-ledare: Vad kommer efter RUT?

juli 25, 2012

Publicerad i Västerviks-Tidningen den 25 juli 2012. 

Behovet av RUT motiverades aldrig med att Sverige var osedvanligt smutsigt utan för att vi måste främja den sektor där de nya jobben växer fram. Nu måste vi fortsätta att öppna tjänstesektorn för att kunna trygga framtidens jobb.

Igår skickade Skatteverket ut pressmeddelande om att allt fler gör avdrag för hushållsnära tjänster och kastade därmed in en politisk brandfackla i ett semesterledigt politiksverige. Antalet köpare av rutarbete har ökat med över 20 procent och under första året betalade Skatteverket ut drygt en miljard kronor i skattereduktion – bara för rutarbete. I Västervik finns 57 företag som ägnar sig åt hushållsnära tjänster åt 796 olika köpare under det första halvåret. Så många som en tredjedel av samtliga i Sverige som utnyttjar rutavdraget är över 65 år och få hävdar längre att det gynnar höginkomsttagare i storstadsområden. Till och med socialdemokraterna är numera positivt inställda och avdraget börjar kännas lika självklar som grundavdrag för semesterjobbande skolungdomar.

Vad som en gång var en kontroversiell politisk reform betraktas idag som självklar, men belåtna allianspolitiker och socialdemokrater som lämnat pigorna och nu istället hånar servitriserna som serverar Toast Skagen på restaurangerna hjälper inte Sverige. Politiker som riskerar att bli bokstavstrogna till ROT, RUT, RIT eller BOT snarare än att se värdet av att öppna upp och stödja det framväxande tjänstesamhället kommer aldrig kunna trycka ned arbetslösheten. Under de senaste två decennierna har tjänstebranscherna svarat för över 60 procent av det totala antalet jobb som skapats. Bara den privata tjänstesektorn står redan idag för 45 procent av alla som är sysselsatta i Sverige samtidigt som efterfrågan bara ökar på framförallt kunskapsintensiva tjänster. Därför borde fler politiska partier, beslutsfattare och skatteindrivare vara intresserade av att redan nu se behoven av att anpassa en skatte- och arbetsmarknadslagstiftning från 70-talet för att klara 2020-talets utmaningar.

Den skadliga värnskatten som bara värnar borgmästarna i London och Shanghai dit välutbildade svenskar flyr istället för att stanna och betala svensk skatt borde avskaffas. Om regeringen menar allvar med att det ska löna sig att utbilda sig och arbeta och om socialdemokraterna vill ha någonting kvar att fördela borde värnskatten förpassas till lämpligt museum över industrisamhället svunna dagar. Skatten på arbete och att anställa kommer att bli ännu mer kritisk att harmonisera ifall vi ska klara ökad global konkurrens. Arbetsmarknadens regelverk är i många fall konstruerade för storfabrikerna snarare än små- och egenföretagarsamhället som växer fram. Det är också viktigt att det snart obegripliga skattelapptäcket ersätts med en helhet som är lättförståelig och som hänger ihop där tjänster som sådana snarare underlättas än privilegierade branscher.

Förhoppningsvis inser dagens ungdomspolitiker och unga riksdagsledamöter framtidens reformbehov och kan utmana den äldre generationen som fortfarande är upptagen med att bråka om rutavdrag som svenska folket numera tar för givet. Det är hög tid att höja blicken. Eller som någon yngre trendmedveten skulle kunna ha uttryckt sig: ”RUT? Det känns så 2006!”.

VT-ledare: Vad händer när turisterna åkt hem?

juli 24, 2012

Publicerad i Västerviks-Tidningen den 24 juli 2012. 

Medan svenska turister lapar sol på Europas stränder blir det allt mer beckmörkt på börserna i Madrid, Aten och Rom. 

Den ekonomiska krisen i Europa är skapad av felaktiga och ibland dåraktiga politiska beslut och kan bara lösas av ansvarstagande politiker. Högtravande retorik, fina ord och tomma löften smulas snabbt sönder av hårda men rättvisa finansmarknader som börjar bli allt mer dystra i sina framtidsprognoser.

Nu krävs resolut ledarskap i krisdrabbade länder istället för dåliga repriser på Kalle Ankas julafton där den förarlösa husvagnen med nöd och näppe klarar de branta kurvorna som allt oftare börjar uppenbara sig. Om eurozonen vore skolans värld så har lismande politiker länge fuskat till sig felaktiga betyg av sina lärare i sina hemländer men så fort det blir dags för nationellt prov hos rektor Mark Naden synas bluffen. De senaste dagarna är inget undantag och nu börjar situationen bli panikartad i framförallt Spanien, Grekland och Italien.

Sedan i fredags har den spanska räntan för statsobligationer skenat till över 7,5 procent, vilket är väl över den gräns som fick EU-IMF att intervenera med nödlån till Grekland, Irland och Portugal. Spaniens ekonomi krympte med 1 procent under andra kvartalet jämfört med samma kvartal förra året samtidigt som arbetslösheten är den högsta i EU på otroliga 24,6 procent. Statsskulden relativt landets BNP förväntas nästa år öka från motsvarande 68 procent till 96,5 procent. Mitt i allt detta elände förväntas även, utöver bankerna, sex av de autonoma spanska regionerna söka stöd från den nyinrättade statliga räddningsfonden. Bedömare menar att Spanien börjar bli en kopia av Grekland.

I originalet, Grekland, pågår den här veckan inspektioner av EU, ECB och IMF som ska utvärdera landets krispolitik. Enligt rapporter till tyska medier förväntas utbetalningarna till Grekland stoppas av IMF och därmed skulle pengarna vara slut i september. Landet har sedan länge förlorat det egna ödet i någon annans händer och tillväxtreformerna lyser med sin frånvaro. Det är inte bara Zlatan som lämnar Italien, även investerarna tycks fly landet. Den italienska räntan ligger på 6,5 procent, också det är rekord. BNP förväntas sjunka med två procent i år samtidigt som arbetslösheten fortsätter att stiga till över elva procent nästa år. Några revolutionerande tillväxtreformer eller kraftfulla uppbrott med den gamla statsapparatens byråkrati finns inte heller i sikte.

Medan marknadens motsvarighet till nationella prov i skolan fungerar som värdemätare och betygsättare av beslutsfattarna börjar de duktiga i klassen tappa tålamodet med att ständigt behöva sitta kvar efter skolan för att hjälpa kamraterna med läxan. Är det inte dags att börja göra hemläxan själva någon gång, undrar tyska skattebetalare. Svaret blir drygt 1400 demonstrationer bara i Madrid det senaste halvåret mot planerade utgiftsminskningar och skattehöjningar. Europa har alla förutsättningar att rida ut stormen. EU har med sin gemensamma marknad världens största integrerade ekonomi och vi har en politisk vilja att tillsammans gå stärkta ur krisen. Vad som saknas är en genuin vilja att göra upp med det gamla och öppna upp för det nya.

Det duger inte att bara vinna fotbolls-EM – alla måste vilja vinna välstånds-VM också. Annars kan det bli extremt kalla vintrar i krisländer när turisterna sedan länge åkt hem.

VT-ledare: Demokrati är inte gratis

juli 24, 2012

Publicerad i Västerviks-Tidningen den 24 juli 2012. 

På söndagseftermiddagen dog en av världens främsta människorättsaktivister. Den kubanske oppositionspolitikern Oswaldo Payá som bland annat blivit nominerad till Nobels fredspris och vunnit Europaparlamentets prestigefyllda Sacharovpris förolyckades i en bilolycka. Omständigheterna runt olyckan är fortfarande oklara men obekräftade uppgifter från bland annat Payás dotter gör gällande att bilen avsiktligt ska ha blivit påkörd bakifrån. Bara 20 dagar tidigare ska Payá ha blivit rammade av en stor lastbil i Havanna och även den här gången berättar vittnen om en lastbil som förföljt bilen. Med i bilen fanns också Aron Modig, förbundsordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet som lyckligtvis klarade sig med bara mindre skador.

Oavsett om kommunistdiktaturen under ledning av Raúl Castro ligger bakom bilolyckan eller inte så är söndagens förlust av en hyllad människorättskämpe en stark påminnelse om att demokrati aldrig är gratis. Det krävs mod, engagemang och ett aktivt ställningstagande för att kunna förändra världen till det bättre. Varje dag förföljs motståndsrörelsen medlemmar och många har fått betala högsta tänkbara pris för sitt demokratiarbete med livet som insats, nu även Oswaldo Payá som blev 60 år gammal. Payá trodde aldrig själv att han skulle få uppleva demokrati men gjorde sitt yttersta för att Kubas unga en gång ska få göra det.

En av världens främsta demokrativänner har lämnat oss men vi lämnar aldrig våra ideal för ett mer öppet och demokratiskt Kuba.

Swedbanks usla alternativ till konkurrens

juli 23, 2012

Swedbank som för den breda allmänheten gjort sig kända för sin TV-reklam med ekorren under eken som det trygga, lugna alternativet. Att banken däremot tog enorma risker i Baltikum 2008 till 2010 och inte kunde få tillbaka några pengar från låntagare som gått i deras fälla ska vi alla totalt glömma bort. Nu är det dags igen. Gissningsvis gick det till så här: efter inventeringar av den egna verksamheten inser banken plötsligt att den, även till svenska folket, lånat ut alldeles för mycket pengar till alldeles för många som egentligen har alldeles för lite pengar. Ett misstag som på en konkurrensutsatt marknad i vanliga fall för alla andra företag på olika branscher innebär att man måste kompensera för gångna misstag. Förmodligen höja räntorna till reella nivåer istället för att fortsätta roffa åt sig konkurrensfördelar mot andra utan att ta ansvar för bristande täckning.

Men vad gör Swedbank? Jo, någon på huvudkontoret har kommit på snilleblixtidén att skicka ut kommunikationschefen Thomas Backteman och kräva lag om armortering i Sverige. Argumentationen går ut på att svenska folket är alldeles för skuldsatta och att bankerna själva inte klarar av att självreglera detta. Detta fem dagar efter att Swedbank offentliggjort att man gör en vinst på 4,2 miljarder kronor. Förslaget om lagstiftad amortering är i sak åt skogen eftersom det sätter konkurrensen ur spel på bankmarknaden och att skräddarsydda amorteringslösningar helt tillintetgörs eftersom alla miljontals långtagare tydligen kan likställas. Det leder till färre lån, minskad efterfrågan och en ineffektiv ekonomi där fyrkantiga regler står i vägen. Mindre nischade banker får sannolikt också det svårare.

Vad som är än värre med förslaget är att det säger en del om Swedbanks karaktär, syn på sin omgivning och sin egen roll i samhället. Att aktivt gå till staten och kräva lagstiftade fördelar i syfte att begränsa konkurrens för att täcka för misstag i den egna verksamheten är inte lite lågt. Det är som att försöka ändra reglerna hos domaren när du inser att de dopade medspelarna börjar bli trötta en bit in i matchen. Försöka duger men vad säger det om varumärket? Steget från att begränsa bankernas kostnader till att helt reglera och till slut ta över deras möjlighet att göra vinster är inte jättestort. Om inte bankmarknaden klarar av att självreglera den enklaste av konkurrensmedel, hur ska den då klara av att göra och hantera vinster?

Det är sant att svenska folket är ett av västvärldens mest skuldsatta folk och att belåningen främst i storstäderna är grotesk. Men kan det bero på att staten subventionerar lån i Sverige i extremt hög grad? Att det alltid råder rea på ränta kan vara en större förklarande orsak än att svenska folket inte förstår sitt eget bästa. Finansminister Anders Borg har sedan tidigare aviserat politiska åtgärder för att stävja den ohållbara belåningssituationen för svenska hushåll. Det kan vara klokt eftersom det idag är just politiskt generösa orsaker som ligger till grund varför det ser ut som det gör. Bankmarknaden skulle också må bra av ökad konkurrens, att fler aktivt valde att byta bank och att usla banker också straffas på olika sätt när den beter sig ansvarslöst istället för att alltid räddas och roffa åt sig fördelar hos staten.

Höj räntorna, ställ högre krav innan lån beviljas, skärp regelverket, sluta ta stora risker med småsparares pengar men lagstiftat amorteringskrav är en lika korkad idé som krav på lagstiftning för avbetalningsplaner mellan privatpersoner som lånar pengar av varandra. Det mesta är inte en sak för våra riksdagsledamöter.

Hur självkritiskt är facket?

juli 23, 2012

Det borde vara självklart för en moderat och i synnerhet en moderat ledarsida att värna starka fackförbund och därmed en fungerande svensk modell som gynnat vårt land väl. Efter min ledare i VT den 20 juli har jag fått flera uppmuntrande mejl från den gamla arbetarrörelsen och jag blir glad över att vi svenskar är så eniga om vår arbetsmarknadsmodell som står över partipolitikens kortsiktiga käbbel. Jag blir samtidigt orolig över att berättigad kritik mot enskilt agerande av somliga fackförbund upplevs som motstånd mot facket per se. Jag och många allmänborgerliga med mig är främst kritiska mot stundtals dåligt beteende som utgör undantag i det fackliga arbetet. Det gäller även oacceptabelt beteende av arbetsgivare som i Ullared.

Jag har också fått några frågor av framgångsrika S-bloggaren Röda Berget som i sitt inlägg ”André Assarssons två ansikten” inte tycks vara helt bekväm med att jag som vice MUF-ordförande motsatte mig oproportionerliga stridsåtgärder av facket. Som MUF:are kallade jag dessa för ”maffialiknande metoder” medan jag idag förmodligen hade valt ett annat ordval. Detta eftersom starka jämförelser som syftar till att vara övertydlig snarare tenderar att flytta fokus från sakfrågan. Dessutom är det bara onödig retorik som jag förhoppningsvis vuxit ifrån. Att jag däremot likställer fackliga stridsåtgärder med mördande eftersom jag liknar något vid maffiametoder är lika sant som att någon som ”slåss för reformer” vill misshandla sin meningsmotståndare. Allt måste läsas i sitt sammanhang.

På samma sätt som arbetsgivare måste bete sig schysst, agera trovärdigt och inte ta till oproportionerliga stridsåtgärder gäller det facket – oavsett om ideologisk hemvist gör gällande att klasskamp eller att inbygd konflikt mellan arbetsgivare/arbetstagare gör detta omöjligt. Ansvarstagande och pragmatiska socialdemokrater har länge insett det uppenbara: vad som är bra för arbetsgivaren är bra för arbetstagaren och omvänt. Däremellan sker förhandlingar samtidigt som starka motparter skyddar mot oseriöst beteende. Vad händer då om någon part börjar bete sig oseriöst och tappar trovärdighet genom att alliera sig partipolitiskt med ett enda parti som knappt de egna medlemmarna röstar på? Börjar blockera, frysa ut och förstöra småföretagares liv på grund av att hon eller han är överens med sina anställda om en annan avtalsmodell än den som favoriseras av facket – som inte ens representerar någon part?

Vad hade hänt om arbetsgivare började jävlas med andra anställda på andra arbetsplatser? Om arbetsgivare inledde köpblockader mot arbetsplatser där fackförbund hade medlemmar som ledde till att alla till slut tvingades avskedas? Förmodligen skulle det skada alla arbetsgivare och i förlängningen hela den svenska modellen. Förtroende är den enda valutan fackförbund har vars existens vilar på frivilliga medlemmar – ändå tycks självkritiken lysa med sin frånvaro. Alla ägg läggs i den socialdemokratiska partikorgen och därmed blir kritik, kanske rentav konstruktiv och berättigad sådan, från andra något att enkelt vifta bort som käbbel istället för att fundera över om det finns en gnutta sanning i den.

Det finns en hyfsat objektiv värdemätare också: LO-facken har sedan år 2000 tappat en halv miljon medlemmar och de oproportionerliga stridsåtgärderna mot salladsbaren i Göteborg eller sminkbutiken i Kristianstad eller videobutiken i Landskrona saknade rim och ranson. För fackförbund som är politiskt lojala mot sakfrågor istället för partier och som inte tar till oproportionerliga stridsåtgärder så ökar antalet medlemmar och inflytandet växer i takt med ökat förtroende. Det gäller bland annat TCO och Saco. Kanske finns det något att lära sig av dessa?

Trots detta avfärdas kritiken mot den egna strategin, det egna beteendet och alla dumma saker som sticker ut från ett annars imponerande arbete som rustat Sverige till ett av världens rikaste och mest konfliktfria länder. Facket borde hylla allt bra och göra mer av sådant som ger långsiktigt mervärde för medlemmarna istället för att fastna i 60-talets samhällsklimat och debatt. Sakfrågor istället för partipolitik. Stridsåtgärder som är proportionerliga istället för pyrrhussegrar. Medlemmar istället för partivänner.  Bara för att Karl-Petter Thorwaldsson kommer från SSU betyder inte det att han med hög trovärdighet också inte skulle kunna bli den första LO-basen som vågar förnya och bryta upp med det gamla. Lite självkritik har inte skadat någon.

Lördagskolumn: Vad kan vi lära oss av Norge?

juli 23, 2012

Publicerad i Västerviks-Tidningen den 21 juli 2012.

De fruktansvärda terrordåden i Oslo och på Utøya är en av de få omvärldshändelser som fastnar på minnet så exakt att vi vet vad vi gjorde, var vi befann och hur vi reagerade när vi fick veta om det. För 60- och 70-talisterna var det förmodligen så med Palmemordet, för oss 80-talister var det så med terrordåden den 11 september 2001 och för många 90-talister var det så med terrordåden i Norge den 22 juli 2011. När det politiska våldet, extremismen och terrorn slår till mot det annars så avlägsna, trygga och oskyldiga Norden påminns om att vi lever i en ny värld. Därför är det viktigt att både minnas dagen för att hedra offren men också för att kunna blicka framåt på bästa sätt.

På söndag, årsdagen av Oslobomberna och dödsskjutningarna på Utøya, påminns vi också om att vi fortfarande står inför ett vägval om hur vi ska bemöta, hantera och reagera på vad som inträffat. Det politiska och religiösa våldet i sin mest extrema form är inte nytt men eskalerar i takt med kriget mot terrorismen. Efter våldet i samband med Muhammedbilderna i Jyllands-Posten, bomben på Drottninggatan i Stockholm och terrordåden i Norge kan vi antingen möta med mer hat eller med kärlek till det vi tror på. Det lilla landet med det stora hjärtat har sannerligen imponerat och förhoppningsvis lett världen i en helt ny riktning för att svara på terror. Kärleken till det som Breivik hatade har varit vägledande för norrmännen sätt att bearbeta händelserna. Dåden fick rakt motsatt effekt med minst 4 400 nya medlemmar i AUF på ett år. Även andra ungdomsförbund har märkt tydliga medlemsökningar. Fler värnar och slår vakt om demokratin eftersom den hotas.

Medan svenska regeringen satte misstänkta terrorister på ett plan från Bromma flygplats till Egypten tillsammans med CIA satte norska staten Breivik i en rättegångssal. Medan amerikanska staten utan rättegångar avrättat misstänkta terrorister, kränkt suveräna stater och förvägrat terrormisstänkta rättvisans gång har Norge utan att blinka behandlat den värsta av terrormisstänkta som just misstänkt till dess rättsstaten sagt annorlunda. I Norges ögon har alla varit lika inför lagen – oavsett misstanke, uppsåt eller dåd. Det finns inte heller några långtgående planer på att börja tumma på integriteten eller misstänkliggöra stora delar av den egna befolkningen på samma sätt som i många andra terrordrabbade länder. Det är en kärlek till det vi tror på som förtjänar det största av respekt.

Statsminister Stoltenberg har aldrig heller visat den hämndlystenhet som många andra stats- och regeringschefer gjort i liknande situationer. Tvärtom läste han upp de berömda orden i Oslo domkyrka som aldrig stannade vid ord utan också blev handling: ”Vi är fortfarande skakade av det som drabbat oss, men vi ger aldrig upp våra värderingar. Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet.”. Prestigefyllda Time Magazine har beskrivit Stoltenberg som premiärministern som ägnar sig åt att ”Fighting Terrorism with Democracy”. I demokratibegreppet ligger också skydd av de egna medborgarna. Därför vill Norge också skärpa sin terrorlagstiftning så att det blir straffbart att även planera och inte bara genomföra terrordåd. En rimlig förändring som möjligtvis skulle ha varit på plats långt tidigare.

Jag kommer aldrig glömma de exakta timmarna framför TV och Internet som följde efter att jag för ett år sedan tog del av rapporteringen från Norge och Utöya. Imorgon är det på dagen år ett sedan som 77 människoliv i Norge släcktes av politisk extremism men som besvarades med miljontals människors kärlek till demokrati, rättsstat och mångfald. Låt oss aldrig glömma detta.

VT-ledare: I vems intresse?

juli 21, 2012

Publicerad i Västerviks-Tidningen den 21 juli 2012.

Det har gått ett halvår sedan alliansregeringen sänkte restaurangmomsen men det politiska motståndet från oppositionen har knappast bedarrat. Alla reformer som syftar till att gynna särskilda näringar istället för breda inkomstgrupper som jobbskatteavdrag är i särskilt stort behov av att utvärderas. Kanske var det ingen slump att intresseorganisationen Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare (SHR) blev Årets Lobbyist 2011 efter sin framgångsrika kampanj. Det kan finnas goda invändningar mot dyra reformer. Problemet med oppositionens kritik är att alternativet aldrig presenteras och i den mån jobbpolitik för tjänstesektorn kommer upp på bordet handlar det aldrig om att minska skattebördan.

Därför vore det sannolikt både mer konstruktivt och väljarmässigt gynnsamt att släppa taget och blicka framåt. Att göra restaurangmomsen till en valfråga och hota en hel bransch med dubbel skattesmäll vore sannolikt ett socialdemokratiskt självmål. Det finns flera positiva signaler som tyder på att socialdemokraterna inte är intresserade av att göra om Håkan Juholts misstag eller vill framstå som bakåtsträvande. Tjänstesektorn tillhör framtiden och kan mycket väl visa sig vara en framgångsfaktor att alliera sig med.

Om Stefan Löfven menar allvar när han vägrar kalla Sveriges företagare och näringsliv för ett särintresse, borde han rimligen också se allmänintresset med enhetliga momsregler för restauranger med minskat skattebörda. Det ligger i allas intresse.

André Assarsson

VT-ledare: Grekisk genväg?

juli 20, 2012

Publicerad i Västerviks-Tidningen den 20 juli 2012. 

Franske 1800-talsfilosofen Frédéric Bastiat lär en gång ha sagt att ”Staten är den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på varandras bekostnad” och så har det också blivit med eurosamarbetet.

Franske 1800-talsfilosofen Frédéric Bastiat lär en gång ha sagt att ”Staten är den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på varandras bekostnad” och så har det också blivit med eurosamarbetet. Inte på grund av att euron i sig behöver vara ett problem utan för att fega politiker har gömt sig bakom värdet på en valuta som också tillhör andra länder. När allt fler röster höjs för att krisdrabbade länder som Grekland bör lämna euron för att få igång exportindustrin är det en lika dålig genväg som när Sverige ständigt skrev ned kronans värde 80-talet. Valutan och penningpolitiken är viktiga instrument men så länge tillväxten står still samtidigt som statens utgifter är större än dess intäkter kommer valutans värde att bli därefter.

Därför skulle Grekland långsiktigt sannolikt gynnas av att ta tag i sina strukturella finanspolitiska problem istället för att gömma sig bakom problemen med en gemensam valuta med välmående länder som Tyskland. Underliggande problem måste lösas. Om Grekland lämnade euron skulle det vara som att kissa i byxan. Först skulle det bli skönt att bli av med det omedelbara trycket, sedan skulle det börja bli obehagligt.

André Assarsson