”Hatets och illviljans kolportörer”

Lämnade kontoret i Gamla stan ikväll för att promenera genom ett vårvackert Stockholm till Kungsgatan där tankesmedjan Timbro ikväll arrangerade boklansering och seminarium om mediebilden av näringslivets opinionsbildning sedan 70-talet. Det kändes särskilt kul att författaren, vännen och tidigare Prime-kollegan Lars Anders Johansson drog fullt hus med många prominenta kommunikationschefer, opinionsbildare och politiker i publiken.

Inte heller panelen gick av för hackor. I den fanns SvD-ledarskribenten Maria Ludvigsson, PR-legenden Peje Emilsson, stjärnstatsvetaren Stig-Björn Ljunggren och så klart författaren Lars Anders Johansson vid Timbro. Efteråt stod ståuppkomikern Erik Hultkvist för någon slags underhållning. Med den laguppställningen kanske det inte var konstigt att det blev så fullsatt att till och med prominenta riksdagsledamöter fick stå upp under det en timme långa seminariet där Stig-Björn Ljunggren i kraft av enda vänsterföreträdare så klart hamnade i centrum från början till slut.

Det konstaterades snabbt att debattklimatet blivit bättre sedan Olof Palme på Metallkongressen kallade Svenska Arbetsgivareföreningen för ”hatets och illviljans kolportörer”. Samma Palme jämförde välfärdsföretag omhändertagande av barn med kycklingar på snabbmatskedja genom att säga ”Kentucky Fried Children”. I mina ögon var Palme lika mycket en demagog och konfliktsökande agitator som retoriker, vilket naturligtvis bidrar till att bli en ihågkommen citatmaskin. Idag är det obegripligt att landets statsminister skulle göra sig ovän med och bara ta ställning för halva befolkningen på ett så uppslitande sätt som Palme gjorde. Kanske var han mer partiledaren Palme än landsfadern Palme.

Jag blev särskilt förskräckt av hur Peje Emilsson målade upp sinnesstämningen, debattklimatet och det allmänna förhållningssättet hos svensk borgerlighet under 70-talet. Moderaterna var det enda partiet i riksdagen som från början till slut sade nej till löntagarfonderna och i norra Sverige var högerns unga rädda för att bli nedslagna bland Stalin-affischer. Näringslivets egna direktörer bad om ursäkt för vinster. Därför blev utmaningen lika mycket att övertyga näringslivet själva om varför löntagarfonder var fel och varför motstånd mot vänstervridningen av Sverige var nödvändig. Vem kunde tro det?

Förklaringen till framgången och varför borgerligheten vann striden om löntagarfonderna, valfrihet och marknadsekonomins självklarhet i vardagen levererades av Maria Ludvigsson som också rev ned kvällens enda applåd. Nämligen vikten av att aldrig köpa motståndarnas problemformulering eftersom du då också tvingas hålla med i alla kommande steg. Om du håller med om att ägandestrukturen bör förändras i svenskt näringsliv kan du inte i nästa led göra motstånd mot planer på att successivt avveckla den privata äganderätten. Om du håller med om att det är ett problem att det inte är exakt 50/50-könsfördelning i svenska börsbolag kan du inte i nästa led säga nej till könskvotering.

I övrigt dominerade Stig-Björn Ljunggren som bl.a. menade att borgerlighetens vurmande av EMU kan liknas vid ett ”Stålbad80 i kvadrat”, att Jimmie Åkesson är högerns motsvarighet till Göran Greider och att ”hjärnsläpp” är förklaringen till (S)’ ställningstagande för löntagarfonderna. Dessutom menade han att vi nu ser en vänstervåg som sköljer över hela världen med kvartalskapitalism som misslyckats, men att det inte finns någon vänsterrörelse som kan fånga upp den. Riktigt underhållande retorik men också riktigt felaktigt på många olika sätt. Världen drivs inte av tillfälligheter utan av idéer med aktiva och skickliga människor som lyckas övertyga fler än passiva och oskickliga motståndare lyckas göra. Sedan finanskrisen har vänstern partipolitiskt rasat samman i land efter land och Göran Greider är helt unik.

Till sist: Efteråt bjöd Erik Hultkvist på ståuppkomik och trots att det bara skulle vara ”ett trevligt inslag” blev hans framträdande själva symbolen för kanske svensk borgerlighets problem idag där inga historiska lärdomar är dragna. Han började med att håna Per Schlingmann, fortsatte med att håna partierna för att bara vara PR-drivna och när han sade att ”det var ett jävla skämt” att Sverige sedan maktskiftet sänkt skattetrycket med bara några procentenheter gick jag. Det kändes som ett Lars Ohly-möte fast i högerns korridorer där den ideologiska cirkeln blivit så snäv att bara ett 50-tal personer i Stockholms innerstad på Kungsgatan känner igen sig i den.

Att vanliga människor med vanliga löner får behålla nästan 2 000 kronor varje månad är en i grunden positiv förändring av det svenska samhället som saknar motstycke. Sedan maktskiftet 2006 har reform efter reform avverkats på ett sätt som i kombination av viktiga institutionella förändringar på 90-talet gör att Sverige står starkast av alla i finanskrisen. Så var det inte under 70-talets skattehöjningar, 80-talets devalveringsdagar, 90-talets krisdagar och stora delar av 00-talets passivitet inför nödvändiga förändringar för att kunna möta globaliseringen.

När jag vid 19.30-talet lämnade Kungsgatan och promenerade till centralstationen genom Stockholmskvällen slog det mig att borgerlighetens ständiga framtidslängtan lika mycket är dess största styrka som svaghet. Vi är optimister, vi vill alltid mer och vi tror alltid gott och mer än alla andra, men så är vi också blinda inför historien utan tacksamhet inför det som varit. Kanske skulle Sverige bli lite bättre om vi kände större tacksamhet både inför alla de modiga eldsjälar inom näringslivet som sedan 70-talet bl.a. gjort motstånd mot fondsocialism och inför Alliansregeringar som gör svenska folkets vardag bättre.

3 svar to “”Hatets och illviljans kolportörer””

  1. Stig-Björn Ljunggren Says:

    Löntagarfondsfrågan är lite mer komplex än att det bara skulle handla om ett ideologidrivet ”tredje steg” från sossarnas sida.

    Det handlade också om att hantera ”övervinsterna” som företag fick därför att facket inte tog ut max möjliga löneökningar i de branscher som gick väldigt bra. Hur se till att dessa vinster användes till ”bra” investeringar? Och inte riskera att löneförhandlingarna brakade samman?
    Det fanns också berättigade krav på mer inflytande över det egna arbetet – något som idag finns i de flesta företag, inte minst de nya kunskapsföretagen.
    Hur skulle folket få del i förmögenhetsbildningen – borgerlighetens svar blev allemansfonder etc.
    Kom ihåg att löntagarfonder inte var en sosseidé från början, utan kom från folkpartiet.

  2. André Assarsson Says:

    Intressant. Jag var inte med på den tiden, föddes samma år som 4 oktober-rörelsens glansdagar men i vanlig ordning får inte idéers och olika tänkares betydelse underskattas.

    Det fanns inflytelserika tänkare inom Rörelsen såsom LO-ekonomer som av ideologiska skäl ville flytta fram positionerna gentemot sina motståndare dvs. näringslivet. Beteckningen ”hjärnsläpp” signalerar slump medan agerandet i allra högsta grad var medveten, även om många givetvis skäms över sin historia idag.

    Cred. till dig Stig-Björn som i alla lägen och överallt alltid tar diskussion och för dialog med din omvärld. Det är lika tidskrävande som ovanligt. Det hedrar dig och gör dig till en ännu mer relevant opinionsbildare i tiden.

  3. Martin Tunström (s) Says:

    Det var inte SAF i sin helhet som Olof Palme kallade hatets och illviljans kolportörer, utan dess propagandaister på avdelningen för samhällskontakt.

    Sedan hade Palme rätt i kritiken kring vinstdrivande företag inom barnomsorgen. Pysslingen var inget folkligt initiativ utan ett ideologiskt motiverat inslag från näringslivet. Bakom starten av Pysslingen stod Bert Levin och Thomas Berglund som arbetade på Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF) dotterbolag Svenska Managementgruppen. 1984 beslutade man att starta upp Pysslingen, men då under AB Svensk Linneuthyrnings namn eftersom moderbolaget Electrolux av alla företag stod för finansieringen.

    Hur sedan Palme var ovän med halva befolkningen får du gärna precisera. På sin tid fick Socialdemokraterna under hans ledning runt 43 – 45 % av rösterna i de allmänna valen. Långt mycket mer än vad statsminister Reinfeldts parti fått. (och kommer att få)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: