Archive for mars, 2012

Är det polarens fel att du själv är singel?

mars 25, 2012

Såg kvällens SVT Agenda med skakig 3G-anslutning på Arlanda Express och kunde inte hålla mig från att  spontant utropa: ”Vad är det här?!” till medpassagerares förvåning. Många skakade bara på huvudet åt vad som måste sett ut som en supporter framför direktsänd fotbollsmatch. Själv kunde jag inte släppa försöket till bildsättning att borgerliga småpartiernas skakiga opinionssiffror skulle bero på nya moderaterna. Att försöka skylla väljarproblem på ett samarbetsparti är lika begåvat som att försöka skylla på din bästa polare för att du själv är singel.

Det kan också vara värt att påminna om att svensk borgerlighet traditionellt sett inte samarbetat. Tvärtom. På 70-talet sprack en borgerlig regering. På 80-talet lyckades knappt pressen få partiledarna på samma bild. På 90-talet var centerpartiet ett parlamentariskt stödben åt socialdemokraterna och så sent som i valet 2002 visste ingen vem som var statsministerkandidat. Facit? Socialdemokraterna regerade Sverige ensamma i 65 av de senaste 76 åren, tro tusan samma parti är rädda för att Alliansen ska hålla ihop nuförtiden.

Jag är alldeles övertygad om att såväl folkpartiet, centerpartiet som kristdemokraterna på alla sätt funderar hur det egna partiet kan stärkas väljarmässigt inför valet 2014. Det är ingen hemlighet att jag själv varit aktiv inom moderaterna sedan tio år tillbaka från lokalförening till partistyrelse, men mitt och många andras hjärtan klappar extra mycket för Alliansen. Det är fyra olika partier som hela tiden gör varandra bättre tack vare olikheter som ständigt måste stötas och blötas till något gemensamt starkt. Ingen, förutom socialdemokraterna, längtar tillbaka till enpartistaten.

För första gången någonsin i svensk modern samhällshistoria får hundratusentals vanliga svenskar med vanliga löner ovanligt mycket tillbaka i den egna plånboken. Vårt land är bäst rustat av alla genom vår tids värsta ekonomiska kris. Våra sociala skyddsnät står kanske starkare rustade än någonsin förr. Om du blir förkyld är du inte längre, likt Kubas invånare, nekad att kunna köpa receptfria läkemedel runt hörnet i matbutik. Du kan som medborgare känna dig lugn med att staten inte riskerar surt förvärvade skattekronor i vare sig bil- eller spritfabriker, trots motståndarnas högljudda protester. Svarta jobb har blivit vita.

Mycket har blivit bättre men fortfarande är allt långtifrån bra i Sverige. Inbyggda strukturella problem signerade 70-talets Domus-sossar åderförkalkar fortfarande svensk arbetsmarknad, hindrar tillväxt och begränsar miljontals möjligheter inom framtidens välfärd. Det återstår fortfarande enorma utmaningar. Borgerliga partier berättar ofta på olika sätt att att vi alla som medborgare ytterst äger vårt eget öde, söker vår egen lycka och formar vår egen framtid. Kanske gäller det lika mycket partierna själva som dess väljare.

Andra bloggare: Kent Persson har skrivit bra om detta. 

Annonser

Viktigaste Sverigemötet någonsin?

mars 15, 2012

Skriver dessa rader från ett förväntansfullt SJ-tåg från Stockholm till Sverigemötet i Örebro med närmre 1900 moderater på plats. Trots att sådana här gigantiska partievenemang planeras med flera års framförhållning kunde årets Sverigemöte inte kommit mer lägligt. Mycket talar för att det kan vara det viktigaste sedan namnbytet från kommunala rikskonferensen.

Smekmånaderna är över efter Juholts fadäser. Ett mer tydligt vänsterparti och ett förnyande miljöparti blir i kombination med Löfvens nya skuggkabinett värdiga motståndare. Det råder dödläge i opinionen, övertaget är borta och nu kan vad som helst hända till valdagen om exakt två och ett halvt år.

Därför blir helgens Sverigemöte en ovärderlig injektion, positiv signal som ger självförtroende och påminnelse om att bara en egen arbetslinje kan rädda arbetslinjen kommande mandatperiod. Inget lämnas åt slumpen. Fredrik Reinfeldt inleder imorgon bitti och Anders Borg avslutar på lördag lunch. Däremellan inspirerar statsråd, EU-parlamentariker, riksdagsledamöter, kommunal- och landstingsråd samt många, många andra.

Sverige har till skillnad från USA och många andra länder en stark partikultur. Få röstar på Reinfeldt & Borg medan flertalet röstar på moderaterna. Det är sannolikt dessa 1 900 moderater som tillsammans med fler avgör valet 2014. Snart möter Stefan Löfven en moderat folkrörelse som ska knacka 900 000 dörrar, mejsla fram helt ny politik inom centrala områden och som står helt enig med tre andra Allianspartier genom vår tids största kris. Motorn finns på plats, nu ska någon bara vrida om startnyckeln. Sverigemötet kunde inte kommit mer lägligt.

”Hatets och illviljans kolportörer”

mars 14, 2012

Lämnade kontoret i Gamla stan ikväll för att promenera genom ett vårvackert Stockholm till Kungsgatan där tankesmedjan Timbro ikväll arrangerade boklansering och seminarium om mediebilden av näringslivets opinionsbildning sedan 70-talet. Det kändes särskilt kul att författaren, vännen och tidigare Prime-kollegan Lars Anders Johansson drog fullt hus med många prominenta kommunikationschefer, opinionsbildare och politiker i publiken.

Inte heller panelen gick av för hackor. I den fanns SvD-ledarskribenten Maria Ludvigsson, PR-legenden Peje Emilsson, stjärnstatsvetaren Stig-Björn Ljunggren och så klart författaren Lars Anders Johansson vid Timbro. Efteråt stod ståuppkomikern Erik Hultkvist för någon slags underhållning. Med den laguppställningen kanske det inte var konstigt att det blev så fullsatt att till och med prominenta riksdagsledamöter fick stå upp under det en timme långa seminariet där Stig-Björn Ljunggren i kraft av enda vänsterföreträdare så klart hamnade i centrum från början till slut.

Det konstaterades snabbt att debattklimatet blivit bättre sedan Olof Palme på Metallkongressen kallade Svenska Arbetsgivareföreningen för ”hatets och illviljans kolportörer”. Samma Palme jämförde välfärdsföretag omhändertagande av barn med kycklingar på snabbmatskedja genom att säga ”Kentucky Fried Children”. I mina ögon var Palme lika mycket en demagog och konfliktsökande agitator som retoriker, vilket naturligtvis bidrar till att bli en ihågkommen citatmaskin. Idag är det obegripligt att landets statsminister skulle göra sig ovän med och bara ta ställning för halva befolkningen på ett så uppslitande sätt som Palme gjorde. Kanske var han mer partiledaren Palme än landsfadern Palme.

Jag blev särskilt förskräckt av hur Peje Emilsson målade upp sinnesstämningen, debattklimatet och det allmänna förhållningssättet hos svensk borgerlighet under 70-talet. Moderaterna var det enda partiet i riksdagen som från början till slut sade nej till löntagarfonderna och i norra Sverige var högerns unga rädda för att bli nedslagna bland Stalin-affischer. Näringslivets egna direktörer bad om ursäkt för vinster. Därför blev utmaningen lika mycket att övertyga näringslivet själva om varför löntagarfonder var fel och varför motstånd mot vänstervridningen av Sverige var nödvändig. Vem kunde tro det?

Förklaringen till framgången och varför borgerligheten vann striden om löntagarfonderna, valfrihet och marknadsekonomins självklarhet i vardagen levererades av Maria Ludvigsson som också rev ned kvällens enda applåd. Nämligen vikten av att aldrig köpa motståndarnas problemformulering eftersom du då också tvingas hålla med i alla kommande steg. Om du håller med om att ägandestrukturen bör förändras i svenskt näringsliv kan du inte i nästa led göra motstånd mot planer på att successivt avveckla den privata äganderätten. Om du håller med om att det är ett problem att det inte är exakt 50/50-könsfördelning i svenska börsbolag kan du inte i nästa led säga nej till könskvotering.

I övrigt dominerade Stig-Björn Ljunggren som bl.a. menade att borgerlighetens vurmande av EMU kan liknas vid ett ”Stålbad80 i kvadrat”, att Jimmie Åkesson är högerns motsvarighet till Göran Greider och att ”hjärnsläpp” är förklaringen till (S)’ ställningstagande för löntagarfonderna. Dessutom menade han att vi nu ser en vänstervåg som sköljer över hela världen med kvartalskapitalism som misslyckats, men att det inte finns någon vänsterrörelse som kan fånga upp den. Riktigt underhållande retorik men också riktigt felaktigt på många olika sätt. Världen drivs inte av tillfälligheter utan av idéer med aktiva och skickliga människor som lyckas övertyga fler än passiva och oskickliga motståndare lyckas göra. Sedan finanskrisen har vänstern partipolitiskt rasat samman i land efter land och Göran Greider är helt unik.

Till sist: Efteråt bjöd Erik Hultkvist på ståuppkomik och trots att det bara skulle vara ”ett trevligt inslag” blev hans framträdande själva symbolen för kanske svensk borgerlighets problem idag där inga historiska lärdomar är dragna. Han började med att håna Per Schlingmann, fortsatte med att håna partierna för att bara vara PR-drivna och när han sade att ”det var ett jävla skämt” att Sverige sedan maktskiftet sänkt skattetrycket med bara några procentenheter gick jag. Det kändes som ett Lars Ohly-möte fast i högerns korridorer där den ideologiska cirkeln blivit så snäv att bara ett 50-tal personer i Stockholms innerstad på Kungsgatan känner igen sig i den.

Att vanliga människor med vanliga löner får behålla nästan 2 000 kronor varje månad är en i grunden positiv förändring av det svenska samhället som saknar motstycke. Sedan maktskiftet 2006 har reform efter reform avverkats på ett sätt som i kombination av viktiga institutionella förändringar på 90-talet gör att Sverige står starkast av alla i finanskrisen. Så var det inte under 70-talets skattehöjningar, 80-talets devalveringsdagar, 90-talets krisdagar och stora delar av 00-talets passivitet inför nödvändiga förändringar för att kunna möta globaliseringen.

När jag vid 19.30-talet lämnade Kungsgatan och promenerade till centralstationen genom Stockholmskvällen slog det mig att borgerlighetens ständiga framtidslängtan lika mycket är dess största styrka som svaghet. Vi är optimister, vi vill alltid mer och vi tror alltid gott och mer än alla andra, men så är vi också blinda inför historien utan tacksamhet inför det som varit. Kanske skulle Sverige bli lite bättre om vi kände större tacksamhet både inför alla de modiga eldsjälar inom näringslivet som sedan 70-talet bl.a. gjort motstånd mot fondsocialism och inför Alliansregeringar som gör svenska folkets vardag bättre.

Konsten att göra sin hemläxa

mars 5, 2012

Reality is about perception är en klassisk konsultklyscha inom kommunikationsbranschen men sanningen tål att upprepas när tidningar, TV och radio fylls med påståenden från socialdemokraterna och moderaterna som nu slåss om bildsättningen av jobben i Sverige. Förtroendekapital staplas just nu på högar som växer sig allt större av både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven som iskallt kör all in med det egna förtroendet som insats. Sveriges två största partier har bestämt sig för att valrörelsen 2014 ska handla om jobben. Så var det 2006 och så var det 2010, men lite tyder på att socialdemokraterna har gjort sin hemläxa sedan två underkända valprov. Och även regeringen måste på egna meriter förtjäna nytt förtroende.

När nya moderaterna, 2006, på bara tre år lyckades nedmontera ett 117-årigt arbetarparti som då regerat landet i 65 av 74 år genom att vinna svenska folkets förtroende i jobbfrågan berodde det på att egna framtidsförslag och en ny sammanhängande politik mejslades fram. Symbolen för detta i valrörelsen 2006 blev jobbskatteavdraget som ställdes mot mer av det gamla. Fyra år senare ställdes ny skatte- och arbetsmarknadspolitik inom tjänstesektorn med RUT-avdrag och löften om sänkt restaurangmoms mot mer av det som fanns innan det gamla. Tydlighet ställdes mot ovisshet.

Allt detta talar för att vinnaren 2014 är framtidsinriktad, lyckas formulera en ny sammanhängande arbetsmarknads- och skattepolitik och är extremt tydlig med att sammankopplas med jobbfrågan. Politik är att prioritera och då går det inte att likt socialdemokraterna gå ned i ideologisk spagat om vinster i välfärden, driva perifera frågor och sakna egna förslag. Om Stefan Löfven och Magdalena Andersson ska lyckas med samma sak som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg måste sossarna helrenoveras. Frågorna är många; finns det politiska mandatet? Vad säger över 100 000 partimedlemmar om en tillförordnad partiledare vald av blott sju (!) personer i VU plötsligt vill förändra allt? Sitter Leif Pagrotsky på alla svaren i skattefrågan, eftersom alla alltid hänvisar till hans arbetsgrupp? Vad händer på nästa ordinarie partikongress? Vad vill socialdemokraterna?

Senast idag uttalade sig Ylva Johansson kritiskt om arbetslöshetssiffrorna i Sverige. I brist på egna svar och egen förmåga att ta sig ur den idémässiga ökenvandringen skapas vattenoaser med regeringskritik. En klok strategi på kort sikt som säkert inger förhoppningar inför framtiden men livsfarligt på längre sikt eftersom det också skapar förväntningar på att leverera i jobbfrågan. Just nu talar allt för att socialdemokraterna gör om Mona Sahlins misstag dvs. vägrar ge besked inom centrala politikområden, hänvisar framåt och stiger tillfälligt i opinionen när väljarna bygger upp sin egen önskebild medan regeringens så klart upplevs sämre. När valdagen sedan närmar sig och hemläxan fortfarande inte är gjord, så förvandlas allt till en mardröm när gruvligt besvikna väljare söker sig till ett tydligt alternativ som åtminstone har en sammanhängande politik – oavsett arbetslöshetsstatistik.

Det störa hotet mot alliansregeringen just nu är alliansregeringen. Även den behöver göra sin hemläxa eftersom samma principer från 2006 och 2010 fortsatt gäller inför 2014 men med nya krav på att ge besked. Vilken är Alliansens sammanhängande arbetsmarknads-, skatte- och näringspolitik för Sverige 2014-2018? Jag är inte helt säker på att någon kan svara på det just nu. Jobbskatteavdrag och RUT är dåtid. Nu står vi inför en spännande framtid.