Archive for februari, 2012

Löfven gör en Sahlin

februari 13, 2012

Känner mig som en sann 90-talist när jag skriver dessa rader från telefonen på tåget till Stockholm. Vi 80-talister har en del att lära från ännu yngre talanger som ser värdet av att nästan uteslutande använda smarta telefoner som substitut till klumpiga bärbara datorer. Det sparar tid, du kan jobba på mer oväntade ställen och du blir ofta mer kärnfull i ditt skrivande. Nu väntar vi bara på att PowerPoint, Excel & andra livsnödvändigheter blir användarvänliga till telefoner med 4G-anslutning. Till dess förblir den bärbara datorn för oss 80-talister vad olja är för 40-talisterna. Om man tillåts generalisera på ovetenskaplig grund.

Bänkade mig framför SVT:s Agenda i går kväll och såg en ängslig Stefan Löfven lägga hela sitt partis skattepolitik i händerna på Leif Pagrotsky utan egna åsikter. Han lade hela kärnkraftsfrågan och därmed nästan halva energifrågan i händerna på en obefintlig blocköverskridande överenskommelse – helt utan egna åsikter om vad den skulle innehålla. Löfven ville inte heller förändra stora delar av arbetsmarknadspolitiken trots att han det blivit hans favoritområde att angripa regeringen på.

Gillar verkligen hans bakgrund och personlighet men allt talar för att Stefan Löfven är på väg att göra en Mona Sahlin dvs. konsekvent vägra att ge tydliga besked i helt centrala politikområden, hänvisa till att besked kommer och vänta in i det sista till dess att sista gräsroten förvirrat klart. I brist på besked bygger väljarna individuellt upp sin egen önskebild av vad socialdemokraterna vill, partiet ökar i opinionen och regeringen upplevs vara sämre än just din egen önskebild av oppositionen. Sedan närmar sig valet och plötsligt kommer beskeden, gulddrömmen blir till sand och det känns obekvämt att hamna på samma sida som (V) och (MP) ifall du är en arbetande mittenväljare.

Allt kan fortfarande hända. Vem vet? Kanske inleder Pagrotsky ett ambitiöst förnyelsearbete med skattepolitiken? Kanske löser kärnkraftsfrågan sig tack vare en alert regering som sträcker ut en hjälpande hand? Kanske blir arbetsmarknadsfrågorna plötsligt helt ointressanta pga. omvärldshändelser? Oavsett vilket var det ingen ledare jag såg framför Mats Knutson i SVT igår. Det var ett tredjehandsalternativ till partiledare som vill vara vän med allt och alla samtidigt.

Vi vet hur det brukar gå.

Uppdatering kl. 09.30: Läser nu att Aftonbladet slår på stort om att oppositionen är ifatt regeringen i opinionen, enligt senaste mätningen från United Minds. Precis så var det för Mona Sahlin också. Väljarna skapar i brist på besked sin egen önskebild, partiledaren känner sig nöjd och fortsätter på inslagen linje. Sedan kommer D-dagen då beskeden måste lämnas. Då faller hela korthuset ihop.

Annonser

Är finanskrisen kapitalets fel?

februari 10, 2012

Jag skriver som bekant fredagskolumner i Västerviks-Tidningen och i gårdagens tidning publicerades mitt senaste alster. 

Är finanskrisen kapitalets fel?

Det är en händelse som ser ut som en tanke att filmen om Margaret Thatcher visas mitt under brinnande finanskris. På många sätt påminde 1970-talets Storbritannien om 2010-talets Grekland och vägen ur den krisen visade sig gå genom kapitalet, tack vare staten och dess medborgare. Allt som krävdes var att öppna upp marknader, ge människor makt över sin vardag och slå vakt om allmänintresset i stället för särintressen såsom privilegierade fackförbund.

Under vår tids kris har det i stället blivit högsta mode att lägga hela skuldbördan på stora delar av näringslivet. Senast den här veckan har över 60 000 personer undertecknat Aftonbladets ränteuppror, riskkapitalbolag har blivit ett skällsord och på EU-nivå vill en kraftig majoritet lösa finanskrisen genom att straffbeskatta finansiella överföringar. Det märks till och med i populärkulturen där skurken i Hollywoodfilmer inte sällan är ett multinationellt företag med stora planer för världen. Frågan är ifall all skuld och hela bördan enbart ligger på en part eller om såväl staten, kapitalet och dess konsumenter har ett gemensamt ansvar.

Förr demonstrerade människor utanför Vita huset, riksdagen och stadshuset men i dag har politikerna varit så skickliga på att fly det egna ansvaret att hela ilskan riktas utanför Wall street, riksbanken och lokala bankkontor. Occupy-rörelsen som skriker slagord mot bankerna och samtidigt lånar dess toaletter är barn av sin tid. Många är arga men är samtidigt helt beroende av den överlägsna marknadsekonomin. Sanningen är att vi alla har ett ansvar för krisen.

Det krävs en låntagare för att det ska kunna finnas en långivare. Det krävs en väljare för att det ska kunna finnas en beslutsfattare. Det krävs framförallt en köpare för att det ska kunna finnas en säljare.

En av Sveriges mest framgångsrika företagare Jan Stenbeck lär ha sagt att politik slår pengar, men teknik slår politik. Tack vare ny teknik, nya smarta telefoner och Internets oändliga möjligheter avslöjas näringslivsskurkarna. Miljardkoncerner förvandlas till smulor ifall det inte beter sig schysst, tillmötesgår kunder och tar hand om sina anställda. Må det vara äldreomsorgens villkor, bankdirektörers lägenheter eller klädestillverkning i fattiga länder. Vi är alla informerade på ett sätt som saknar motstycke och aldrig förr har vanliga människor haft så mycket makt.

Ingen kommer undan medborgarmakten. Efter att finans- och skuldkrisen 2008 slog till med fullt kraft mot Europa och USA har ansvarslösa stats- och regeringscheferna i land efter land röstats bort. Det gäller Storbritannien, Portugal, Spanien, Ungern, Grekland och Italien.

På andra sidan Atlanten förlorade republikanerna presidentposten och inför hösten skiljer nu mindre än två procentenheter mellan Obama och republikanernas troliga kandidat Mitt Romney.

Poängen med valfrihet är inte att kunna välja, det är att kunna välja bort.

Om vi alla tar vårt lilla egna ansvar i den stora finanskrisen och väljer bort giriga banker, väljer bort usla äldreomsorgsföretag och framförallt röstar bort dåliga politiker skulle världen bli bättre.

Låt oss verka i Margaret Thatchers anda och ta till oss hennes visdomsord från den nya filmen:

”If something’s wrong, they shouldn’t just whine about it. They should get in there and do something about it. Change things”.

Journalister är vi allihopa

februari 1, 2012

Gästade i helgen Västerås som stämmoordförande för Moderata Studenters riksårsmöte och som god vän till många inom Kristdemokraterna som arrangerade kommun- och landstingsdagar med efterföljande extra riksting. Det har blivit några centrala partiarrangemang som pr-konsult senaste halvåret och det är slående hur väldigt lite har förändrats på dessa, trots det nya medielandskapet. Bänkade mig på pressläktaren tillsammans med en samlad tidningskår vars utgåvor publiceras tidigast dagen efter, ledarskribenter som möjligen skriver några rader senare i veckan och TV-folk vars sändningar aldrig fungerar i en smartphone. 

Under fredagskvällen uppmanades middagsdeltagarna på KD-arrangemanget att twittra om tillställningen, men det fanns ingen laddstation, inget öppet WiFi-nätverk, inga exklusiva intervjumöjligheter för stora bloggare eller för den delen alla övriga resurser såsom en helt egen våning till alla med Twitterkonto eller blogg som det fanns för gammelmedia. Så är det överallt. Jan Stenbeck lär ha sagt: ”Politik slår pengar, men teknik slår politik” och till valrörelsen 2014 är 4G-nätet så utbyggt att varje läs- och skrivkunnig svensk med en smartphone är en alldeles egen både TV-station, tidningsredaktion och radiostation samtidigt. Den så kallade realtidsregisseringen av flöden kring den egna politiken blir allt viktigare för bildsättningen av vad som upplevs vara respektive partis politik.

Om bara de allra mest inbitna kärnväljarna inom respektive parti kan aktiveras att ta klivet fullt ut som journalister får det trovärdig spridning i bekantskapskretsar som litar på dessa människor i vardagen i en utsträckning som definitivt kan avgöra val. Häri ligger en fantastisk utmaning och möjlighet för ett modernt parti som gör anspråk på att bli relevant och nyfiket alternativ hos väljarna. Det handlar om att sänka trösklar, öka graden av micro-targeting och genom kreativitet få fler att vilja berätta sin berättelse om ett parti.

Hur gick det då på pressläktaren? Givetvis lade jag upp mina filmer och bilder från partiledarvalet samtidigt som Twitterflödet fylldes med uppdateringar minut för minut till alla mina följare. Genom sökmotorer och öppna pressverktyg kunde jag fördjupa mig om olika kandidater och snabbt delge min analys, som sedan bredare media kunde fånga upp. Allt med bara en enda telefon i handen. Någon kaka och kaffe från pressavdelningen fick jag däremot aldrig, trots att vi är journalister allihopa. Jag med, och du med.