Recension: Fotbollens sista proletärer

I går kväll såg jag svenska dokumentären från 2011 Fotbollens sista proletärer, som finns tillgänglig i sin helhet via SVT Play. Dokumentären handlar om fotbollsklubben IFK Göteborgs framgångar under framförallt 80-talet men också om samhällsutvecklingen i övrigt under denna tid.

Jag är själv både fotbollsintresserad och medlem i Supporterklubben Änglarna men var långt ifrån lyrisk efter all politisk propaganda som försöker beskriva hela Sveriges lag – oavsett politisk hemvist – som en socialdemokratisk saga. Vilket trams. Under galapremiären av filmen i Socialdemokraternas kansli i Göteborg (!) var givetvis sossepamparna Göran Johansson och Leif Pagrotsky på plats. Att Pagrotsky är ÖIS:are och struntar i Blåvitt men vill vinna poänger och att Johansson alltid bara velat synas när det gått bra för stadens lag, ska vi alla glömma. Sådana är försöken till historierevisionism.

Huvudpoängen i dokumentären är att IFK Göteborg trots spelare som lågt betalda amatörer lyckades besegra Europas bästa fotbollslag på 80-talet, vinna hela UEFA-cupen, svenska cupen och allsvenskan – allt som klubben ställde upp i. Ett gäng elektriker, rörmokare och bagare krossade miljonbetalda fullfjädrade fotbollsproffs från Tyskland och Spanien inför hela den chockade fotbollsvärldens ögon. Det är enastående bedrifter och i sig värt att berätta om. Att däremot kalla amatörspelare för proletärer är att avslöja både den egna okunskapen och ideologiska motiven med filmen. Kanske luras somliga men inte jag.

Det Marxistiska begreppet proletärer borde vara ett alldeles för magstarkt begrepp för att beskriva en välmående och allt rikare medelklass på 70- och 80-talen i ett land som enligt OECD då tillhörde ett av världens tio rikaste länder. Egendomslösa. Utnyttjade. Utan möjligheter till eget sparande och utan tillgång till kapital. Var verkligen Glenn Hysén, Torbjörn Nilsson och Glenn Strömberg detta? Givetvis inte. Däremot var många vanliga lönearbetare som tack vare marknadsekonomi, smart marknadsföring och ökad globalisering kunde ta steget till att bli professionella fotbollsspelare.

I dokumentären intervjuas ”Röde Ruben” som med starkt patos stolt tar avstånd från dagens samhälle som ”är hårdare och bara handlar om pengar” trots att villkoren för alla, i synnerhet fotbollsspelare, är så otroligt mycket bättre i dag än på 80-talet. Han är också den enda spelaren som över huvud taget pratar politik i hela dokumentären men framställs som språkrör för ”fotbollens sista proletärer”. I övrigt märks en berättarröst som vurmar den svenska modellen, Jantelagen, Olof Palme citeras och visas flera gånger samtidigt som natursköna bilder av Sverige och Göteborg ska skryta om fornstora dagar. Det var mycket bättre förr, helt enkelt. Längre in i dokumentären förklaras IFK Göteborgs framgångar med att klubben stod för samma ideal som Socialdemokraterna och arbetarrörelsen. Vid ett tillfälle svarar några hamnarbetare att Blåvitt är ett socialdemokratiskt lag. Intervju med någon annan som skulle kunnat haft en annan åsikt som t.ex. att Blåvitt är ett lag som är långt mycket större än partipolitik visas så klart inte.

Särskilt smaklöst blir det när flera minuter ägnas åt mordet på Olof Palme som i sig inte har något som helst att göra med IFK Göteborg, spelarna i klubben eller för den delen dess supportrar som garanterat även röstade på andra partier. Eller stod det socialdemokratiska kontrollanter utanför Ullevi när 45 000 fans skulle se hela Sveriges lag spela? En statsminister berör naturligtvis alla svenskar – men dokumentären kunde lika gärna handlat om precis vad som och en koppling skulle kunna göras till det tragiska statsministermordet. På något sätt ska tittaren känna skuld, saknad och sorg över det som varit och det samhälle som en av svensk socialdemokratis mest vänsterinriktade politiker någonsin stod för. Därför att Blåvitt var minsann bra då. Propaganda, nonsens och trams.

Men hur var det egentligen? Precis som det framgår av dokumentären var IFK Göteborg ett medelmåttigt lag i division två när Anders ”Rövarn” Bernmar blev ny klubbdirektör och lyckades tack vare att dra fördel av marknadsekonomin att vända hela utvecklingen. Genom smart marknadsföring, ökad kommersialisering av föreningen med bland annat Blåvittprodukter i butikshyllorna och ökat fokus på underhållning omkring själva fotbollsmatcherna med bland annat populära dansband som spelade Blåvittmusik tog det snabbt fart. Det fortsatte med spelarköp av storstjärnor som Ralf Edström, riskkapitalism där hus belånades för spelarköp och glamour med så kallad champagnefotboll fick publiken att strömma till. Med ökad efterfrågan kom ökat utbud och plötsligt var IFK Göteborg en del av samma tidsanda som borgerliga Margaret Thatchers och Ronald Reagans ledarskap. Det är ett annat sätt att se på det.

Det enda ärliga vore däremot att beskriva historien vad den var – utan partipolitiska kopplingar. Givetvis påverkades även IFK Göteborg av den tidens anda, samhällsutvecklingen och den fullständiga maktdominans som Socialdemokraterna präglade Sverige med oavbrutet maktinnehav under alla dessa år. Hela Sverige var ett Socialdemokratiskt samhälle eller vad Filip & Fredrik beskriver som DDR-Sverige med sossarna vid makten i 65 av 74 år innan maktskiftet 2006. Hur skulle det inte kunna finnas inslag av detta i rikets andra stad? Att vara amatörer utan möjlighet till heltidsförsörjning av det du älskar allra mest – att spela fotboll – var däremot inget aktivt val av Blåvitts spelare. Det var den tidens verklighet. Tvärtom; alla som kunde valde att sticka utomlands för att kunna tjäna pengar på sin hobby, så fort chansen kom. Så mycket för stolthet över proletariatet. Det är ett annat sätt att se på det.

I dokumentären hyllas Sven-Göran Erikssons spelidé med zonspel och press med understöd som beskrivning av den svenska modellen översatt till fotbollsplanen. Solidaritet med varandra och gemenskap där det tack vare samarbete ger individen möjligheter att våga ta större risker och därmed vinna större. Låter det bekant? Ja, det är precis vad en modern marknadsekonomi går ut på där alla genom att göra rätt för sig, bidrar och med ökad tillväxt stärker varandras tillvaro. Ett starkt civilt samhälle där människor (spelare) emellan och inte en centralplanerande stat (tränaren) gör varandra bättre. Frågan är också vad IFK Göteborg skulle varit utan individualismen där enskilda individer som Torbjörn ”gud” Nilsson, Glenn Strömberg, Glenn Hysén, Ralf Edström, Dan Corneliusson eller för den delen tränaren Svennis som faktiskt gjorde hela skillnaden. Namn som är långt större än laget med Roland Nilsson som nu tränar danska mästarna FC Köpenhamn och lagkaptenen Conny Karlsson som nu tränar Allsvenska serieledarna Helsingborgs IF. Kan det bli mer borgerligt än så? Det är ett annat sätt att se på det.

Jag skulle kunna fortsätta att överanalysera, politisera och vrida bilden av Sveriges mest framgångsrika fotbollsklubb genom tiderna, men min ambition är blott att nyansera den redan förmedlade oemotsagda historiebeskrivningen. För mig är IFK Göteborg långt mycket större än att reduceras till en bricka i ett politiskt spel av någon socialdemokratisk kulturarbetare som krängt in sin dokumentärfilm i statlig TV och som dessutom hycklande nog drar in pengar på kommersiellt sälja DVD:n för 249 spänn. För mig är inte allt politik. Därför njöt jag istället av filmerna, bilderna och berättelserna från många av spelarna i en annars välgjord dokumentär som utan berättarrösten, sosse-propagandan och försöken till historierevisionism stundom är briljant.

Läs också Sveriges största fotbollsblogg Barabens recension – som konstaterar att ”Sverige var på många sätt ett bättre land 1982”. Åren då det bara fanns en telefonoperatör, två TV-kanaler, inget Internet och ingen möjlighet för fotbollsspelare i Sverige att försörja sig på fotboll. Nej, Frankie. Sverige var inte bättre förr, du var bättre förr.

Se hela dokumentären här. 

Bli medlem i Supporterklubben Änglarna här.

Uppdatering: Fotbollskanalens Olof Lundh har tydligen också skrivit en läsvärd recension i ämnet. 

8 svar to “Recension: Fotbollens sista proletärer”

  1. Anna (@Andersson_123) Says:

    Vad är ditt problem med dokumentären egentligen? Att du råkar ha en annan politisk åsikt? Sport är inte bara sport, det finns mycket politik även i sport. Det är fakta dessutom att samhället HAR blivit hårdare efter att dokumentären var som störst. Det handlar inte om propaganda åt endera hållet. Men det är väl som vanligt med er moderater, ni har svårt för att inse svagheterna i er egen politik. Det är bara själviskhet som gäller. Den lagkänsla som fanns i Änglarnas succélag finns inte i eran värld.

  2. Anna (@Andersson_123) Says:

    Efter att ifk var som störst ska det vara.

  3. André Assarsson Says:

    Anna,

    Allt är inte politik, om du inte har den ideologiska uppfattningen att just allt är politik. Någonstans där går skiljelinjen mellan oss som å ena sidan uppskattar Blåvitts stjärnor på 80-talet och andra som blandar in partipolitik som direkt förklaring till varför en svensk fotbollsklubb når olika grad av framgång.

    Mitt blogginlägg är blott ett ärligt försök att nyansera den redan spridda politiserade bilden. Förhoppningsvis har jag lyckats en bit på vägen. Själviskt eller inte.

  4. Socialismo, palloni e pistole – Gli ultimi proletari del calcio | Telecronache di Narnia Says:

    […] é chiaro che il tifo non corrisponde all’appartenenza politica. Il politico moderato e tifoso dell’IFK André Assarsson, nel suo blog, ha criticato l’atteggiamento della sinistra nei confronti della sua squadra e, […]

  5. service apartments in hong kong central Says:

    Make your stay in Paris perfect by choosing luxury hotel
    as your accommodation. Today, the city is making a concerted
    effort to position itself as a global energy hub with the Energetica project, a 750m
    energy and technology scheme which is predicted to generate an estimated 500m
    annually. Are you thinking of buying property in London as a pied a terre or an investment property in London. The
    home of the reigning monarchs of England for over 400 years
    the palace is incredibly beautiful set at the end of a long boulevard in the middle of St.

  6. service apartments in wanchai hong kong Says:

    Thousands of travellers visit London every year
    to enjoy this amazing city. Quay Apartment is an excellent leader to providing holiday service apartments Manchester and cheap
    hotels manchester city centre in United Kingdom. With so many more attractions to be explored, Edinburgh has the magic of making
    your holiday or business trip very interesting and exciting.

    They also feel that they can move more freely as if they are in their
    own homes while enjoying some of the things that only hotels usually offer.

  7. serviced apartments london after midnight 1927 Says:

    Bangkok is a city spread across 606 square miles with a population of nine
    million. Walk the mile between Camden Town and Chalk Farm
    Underground stations, and you can stop, and shop in all the
    markets of Camden. The apartments enjoy a swimming pool, bar,
    brasserie, gymnasium and shopping arcade, also tennis court and croquet lawn overlooking the River Thames.
    Serviced apartments usually are well-equipped to handle the requirements of families of all kinds and preferences.

  8. viva3388 Says:

    Woah! I’m really digging the template/theme of this website.
    It’s simple, yet effective. A lot of times it’s very difficult to get that ”perfect balance” between usability and
    visual appeal. I must say that you’ve done a awesome job with this.
    Additionally, the blog loads very fast for me on Internet explorer.

    Excellent Blog!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: