Archive for september, 2011

På tioårsdagen: Vi kan vara stolta

september 11, 2011

Vad gjorde du den 11 september 2001? Den frågan ställer vi till varandra för att försöka få grepp om vad som egentligen inträffade och hur vi ska kunna bearbeta det. Själv satte jag mig vid datorn för att skriva klart ett skolarbete med en klasskamrat. På den tiden skrev vi till varandra över ICQ. När jag irriterat frågade varför han inte hade skickat över sin del av arbetet fick jag till svar: ”Ett flygplan har kraschat in i World Trade Center”. Jag kunde inte sova förrän nästan 10 timmars konstant TV-tittande och telefonringande till vänner efter det. Det var ofattbart, tragiskt och sorgligt.

Så här på tioårsdagen känner jag fortfarande sorg men också stolthet och framtidstro när demokratins krafter utökas och vinner i världen, allt fler länder ställer sig skuldra vid skuldra och öppnar upp sig för varandra men framförallt för att kärleken till våra ideal har visat sig vara större än hatet mot dess fiender. Det finns anledning att vara kritisk mot bl.a. oacceptabla fångläger på Kuba, övervakningslagar och avslöjade övergrepp i ljuset av kriget mot terrorismen. Samtidigt får inte hela analysen grunda sig på bristande insikt om en långt ifrån självklar gränsdragningsproblematik, vad ny teknik innebär för öppenhet även inom försvar och arméer samt pressade världsledare som inte alltid sitter på rätt underrättelseinformation.

Trots det målas en helt annan bild upp i delar av svensk media idag:

Aftonbladets Åsa Lindeborg gör ingen vänsteraktivist besviken och menar att händelsen innebar att ”makteliten som i land efter land fruktat massornas organisering plötsligt fick en legitim förevändning att gå till massiv attack”. På vilket sätt skulle västvärldens ledare frukta sin egen befolkning? Tvärtom har regeringar varit valda av och haft förtroende av medborgarna att skydda mot inre och yttre hot. Lika lite som kalla kriget var en oproblematisk rak linje kommer kriget mot terrorismen att präglas av både dåliga och bra beslut. Det är inget argument däremot för att inte stå upp mot kommunism, nazism och terrorism. Massiv attack eller inte.

Sydsvenskans Per T Ohlsson målar i sin söndagskrönika upp ett mörkt scenario och blandar in ekonomisk politik på ett märkligt sätt. Misstaget han gör är att likställa 9-11 med Japans angrepp mot Pearl Harbor som om det vore ett militärt angrepp mot USA som land. Vi ska alla komma ihåg att det var hatet mot frihet, demokrati och det sekulära samhället i förhållande till staten som var terroristernas drivkrafter. Bomberna i London och Madrid åren efter följer av samma logik. Precis som statsministern och utrikesminister i dagens SvD antyder, så är kriget mot terrorismen ett försvarskrig av idéer som är i kraftig minoritet i världen.

Då går det att blanda in Kinas ekonomiska frammarsch men landet har sedan många år lagt in full back bakåt i sin politik angående mänskliga rättigheter, frihet och öppenhet. Som jag redan konstaterat tidigare, så står försvarskostnaderna sedan 2011 bara för 9 procent av de ökade utgifterna i USA. Om Pentagons budget minskades med hela 10 procent skulle det ändå bara vara 50 miljarder dollar av ett underskott på 1 400 miljarder dollar. I Europa har den taskigt förda finanspolitiken sina rötter från 90-talet som sedan eskalerat av dåligt fungerande gemensam penningpolitik och en globaliserad ekonomi där amerikansk skuldpolitik dragit med sig banker och finansmarknader även här.

Svenska Dagbladets PJ Anders Linder får i dag ändå betraktas som mest nyanserad där slutsatsen måste vara att det är hög tid för västvärlden att räta på ryggraden, känna stolthet över vad vi åstadkommit och vad vi tillsammans kan göra för skillnad i framtiden.

Det har inte varit och det är aldrig oproblematiskt men enligt The Economist dör allt färre av global terrorism i dag än tidigare, den arabiska våren befriar Mellanöstern från tyranniet och vanliga människor har trots krisen aldrig haft det så bra ställt som nu. Allt tack vare att vi som demokratier stärkta snarare än försvagade av angreppen för tio år sedan fortsatte att slå vakt om de ideal som angreps. Världen var inte ett bättre ställe för tio år sedan och det bara genom att känna stolthet över vårt sätt att leva som den kan vara ännu bättre om tio år. I den delen har vi alla ett ansvar.

För övrigt har Dagens Nyheter bästa framsidan. 

Recension: Fotbollens sista proletärer

september 8, 2011

I går kväll såg jag svenska dokumentären från 2011 Fotbollens sista proletärer, som finns tillgänglig i sin helhet via SVT Play. Dokumentären handlar om fotbollsklubben IFK Göteborgs framgångar under framförallt 80-talet men också om samhällsutvecklingen i övrigt under denna tid.

Jag är själv både fotbollsintresserad och medlem i Supporterklubben Änglarna men var långt ifrån lyrisk efter all politisk propaganda som försöker beskriva hela Sveriges lag – oavsett politisk hemvist – som en socialdemokratisk saga. Vilket trams. Under galapremiären av filmen i Socialdemokraternas kansli i Göteborg (!) var givetvis sossepamparna Göran Johansson och Leif Pagrotsky på plats. Att Pagrotsky är ÖIS:are och struntar i Blåvitt men vill vinna poänger och att Johansson alltid bara velat synas när det gått bra för stadens lag, ska vi alla glömma. Sådana är försöken till historierevisionism.

Huvudpoängen i dokumentären är att IFK Göteborg trots spelare som lågt betalda amatörer lyckades besegra Europas bästa fotbollslag på 80-talet, vinna hela UEFA-cupen, svenska cupen och allsvenskan – allt som klubben ställde upp i. Ett gäng elektriker, rörmokare och bagare krossade miljonbetalda fullfjädrade fotbollsproffs från Tyskland och Spanien inför hela den chockade fotbollsvärldens ögon. Det är enastående bedrifter och i sig värt att berätta om. Att däremot kalla amatörspelare för proletärer är att avslöja både den egna okunskapen och ideologiska motiven med filmen. Kanske luras somliga men inte jag.

Det Marxistiska begreppet proletärer borde vara ett alldeles för magstarkt begrepp för att beskriva en välmående och allt rikare medelklass på 70- och 80-talen i ett land som enligt OECD då tillhörde ett av världens tio rikaste länder. Egendomslösa. Utnyttjade. Utan möjligheter till eget sparande och utan tillgång till kapital. Var verkligen Glenn Hysén, Torbjörn Nilsson och Glenn Strömberg detta? Givetvis inte. Däremot var många vanliga lönearbetare som tack vare marknadsekonomi, smart marknadsföring och ökad globalisering kunde ta steget till att bli professionella fotbollsspelare.

I dokumentären intervjuas ”Röde Ruben” som med starkt patos stolt tar avstånd från dagens samhälle som ”är hårdare och bara handlar om pengar” trots att villkoren för alla, i synnerhet fotbollsspelare, är så otroligt mycket bättre i dag än på 80-talet. Han är också den enda spelaren som över huvud taget pratar politik i hela dokumentären men framställs som språkrör för ”fotbollens sista proletärer”. I övrigt märks en berättarröst som vurmar den svenska modellen, Jantelagen, Olof Palme citeras och visas flera gånger samtidigt som natursköna bilder av Sverige och Göteborg ska skryta om fornstora dagar. Det var mycket bättre förr, helt enkelt. Längre in i dokumentären förklaras IFK Göteborgs framgångar med att klubben stod för samma ideal som Socialdemokraterna och arbetarrörelsen. Vid ett tillfälle svarar några hamnarbetare att Blåvitt är ett socialdemokratiskt lag. Intervju med någon annan som skulle kunnat haft en annan åsikt som t.ex. att Blåvitt är ett lag som är långt mycket större än partipolitik visas så klart inte.

Särskilt smaklöst blir det när flera minuter ägnas åt mordet på Olof Palme som i sig inte har något som helst att göra med IFK Göteborg, spelarna i klubben eller för den delen dess supportrar som garanterat även röstade på andra partier. Eller stod det socialdemokratiska kontrollanter utanför Ullevi när 45 000 fans skulle se hela Sveriges lag spela? En statsminister berör naturligtvis alla svenskar – men dokumentären kunde lika gärna handlat om precis vad som och en koppling skulle kunna göras till det tragiska statsministermordet. På något sätt ska tittaren känna skuld, saknad och sorg över det som varit och det samhälle som en av svensk socialdemokratis mest vänsterinriktade politiker någonsin stod för. Därför att Blåvitt var minsann bra då. Propaganda, nonsens och trams.

Men hur var det egentligen? Precis som det framgår av dokumentären var IFK Göteborg ett medelmåttigt lag i division två när Anders ”Rövarn” Bernmar blev ny klubbdirektör och lyckades tack vare att dra fördel av marknadsekonomin att vända hela utvecklingen. Genom smart marknadsföring, ökad kommersialisering av föreningen med bland annat Blåvittprodukter i butikshyllorna och ökat fokus på underhållning omkring själva fotbollsmatcherna med bland annat populära dansband som spelade Blåvittmusik tog det snabbt fart. Det fortsatte med spelarköp av storstjärnor som Ralf Edström, riskkapitalism där hus belånades för spelarköp och glamour med så kallad champagnefotboll fick publiken att strömma till. Med ökad efterfrågan kom ökat utbud och plötsligt var IFK Göteborg en del av samma tidsanda som borgerliga Margaret Thatchers och Ronald Reagans ledarskap. Det är ett annat sätt att se på det.

Det enda ärliga vore däremot att beskriva historien vad den var – utan partipolitiska kopplingar. Givetvis påverkades även IFK Göteborg av den tidens anda, samhällsutvecklingen och den fullständiga maktdominans som Socialdemokraterna präglade Sverige med oavbrutet maktinnehav under alla dessa år. Hela Sverige var ett Socialdemokratiskt samhälle eller vad Filip & Fredrik beskriver som DDR-Sverige med sossarna vid makten i 65 av 74 år innan maktskiftet 2006. Hur skulle det inte kunna finnas inslag av detta i rikets andra stad? Att vara amatörer utan möjlighet till heltidsförsörjning av det du älskar allra mest – att spela fotboll – var däremot inget aktivt val av Blåvitts spelare. Det var den tidens verklighet. Tvärtom; alla som kunde valde att sticka utomlands för att kunna tjäna pengar på sin hobby, så fort chansen kom. Så mycket för stolthet över proletariatet. Det är ett annat sätt att se på det.

I dokumentären hyllas Sven-Göran Erikssons spelidé med zonspel och press med understöd som beskrivning av den svenska modellen översatt till fotbollsplanen. Solidaritet med varandra och gemenskap där det tack vare samarbete ger individen möjligheter att våga ta större risker och därmed vinna större. Låter det bekant? Ja, det är precis vad en modern marknadsekonomi går ut på där alla genom att göra rätt för sig, bidrar och med ökad tillväxt stärker varandras tillvaro. Ett starkt civilt samhälle där människor (spelare) emellan och inte en centralplanerande stat (tränaren) gör varandra bättre. Frågan är också vad IFK Göteborg skulle varit utan individualismen där enskilda individer som Torbjörn ”gud” Nilsson, Glenn Strömberg, Glenn Hysén, Ralf Edström, Dan Corneliusson eller för den delen tränaren Svennis som faktiskt gjorde hela skillnaden. Namn som är långt större än laget med Roland Nilsson som nu tränar danska mästarna FC Köpenhamn och lagkaptenen Conny Karlsson som nu tränar Allsvenska serieledarna Helsingborgs IF. Kan det bli mer borgerligt än så? Det är ett annat sätt att se på det.

Jag skulle kunna fortsätta att överanalysera, politisera och vrida bilden av Sveriges mest framgångsrika fotbollsklubb genom tiderna, men min ambition är blott att nyansera den redan förmedlade oemotsagda historiebeskrivningen. För mig är IFK Göteborg långt mycket större än att reduceras till en bricka i ett politiskt spel av någon socialdemokratisk kulturarbetare som krängt in sin dokumentärfilm i statlig TV och som dessutom hycklande nog drar in pengar på kommersiellt sälja DVD:n för 249 spänn. För mig är inte allt politik. Därför njöt jag istället av filmerna, bilderna och berättelserna från många av spelarna i en annars välgjord dokumentär som utan berättarrösten, sosse-propagandan och försöken till historierevisionism stundom är briljant.

Läs också Sveriges största fotbollsblogg Barabens recension – som konstaterar att ”Sverige var på många sätt ett bättre land 1982”. Åren då det bara fanns en telefonoperatör, två TV-kanaler, inget Internet och ingen möjlighet för fotbollsspelare i Sverige att försörja sig på fotboll. Nej, Frankie. Sverige var inte bättre förr, du var bättre förr.

Se hela dokumentären här. 

Bli medlem i Supporterklubben Änglarna här.

Uppdatering: Fotbollskanalens Olof Lundh har tydligen också skrivit en läsvärd recension i ämnet.