Archive for juni, 2011

Ingen kommer undan politiken

juni 27, 2011

Gårdagens SvD-krönika av Göran Skytte kan beskrivas som någon form av borgerligt crescendo efter artiklar, blogginlägg och tweets som hyllar historiens maktskickliga socialdemokratiska ledare framför pajasen Håkan Juholt. Vad alla totalt glömmer bort är att granska och förhålla sig till politikens innehåll i ett land där väljarna är åsiktsröstare snarare än personröstare. Trots Fredrik Reinfeldts omåttliga popularitet både i valet 2006 och 2010, så går det inte statistiskt påvisa att detta skulle spelat någon avgörande roll. Hög tid för borgerligheten att skaffa fokus, med andra ord.

Jag inser att det givetvis finns strategiska poänger med att sätta kilar mellan traditionella LO-anslutna S-väljare som vill ha ordning och reda med en regeringsduglig ledare som längtar bort till svunna tider och pajasen Håkan Juholt som inte kan leva upp till deras förväntningar. Däremot är jag inte lika säker på att borgerliga partier i längden vinner på att strunta i politikens innehåll och istället hylla kalkylerande socialister som Olof Palme eller för den delen Mona Sahlin som på allvar ville sätta en kommunist i regeringen.

Två fel gör inte ett rätt. Socialdemokratisk politik var fel i går, den är fel i dag och så länge den ideologiska ökenvandringen pågår utan förnyelse så kan vi utgå ifrån att den är fel i morgon också. Därmed inte sagt att bildsättning av motståndarna är oviktigt men för bloggvärlden, kolumnister i SvD och andra ledande opinionsbildare borde det inte saknas politiskt material att intellektuellt strimla sönder signerat Håkan Juholt och det socialdemokratiska partiet. För mig är Juholts omdömeslösa syn på internationell solidaritet i Libyen, bristande intresse att vilja prioritera arbetslinjen och betongmentaliteten med längtan till DDR-Sverige långt mycket allvarligare än att han är en levande citatmaskin.

Risken är att borgerligheten gör socialdemokratin en stor tjänst genom att fortsätta ägna tankekraft åt Håkan Juholt som person snarare än att granska politikens innehåll. Precis som Johan Norberg påpekat så kan han till och med liva upp svensk politik. Att hälla olja där det ska vara spolarvätska eller glömma sina vinterdäck må inte vara statsmannamässigt men behöver det vara negativt? Elaka tungor vill inte beskriva vår egen statschef som särskilt statsmannamässig men väl en skön kille som har vårt förtroende och djupaste av sympatier. Det gäller även en statsministerkandidat, om bara politiken kommer på plats.

Räkna med fler citat, fler pajaskonster och semesterfadäser av Håkan Juholt men räkna framförallt med att det socialdemokratiska partiet just nu leder i opinionsmätningar tillsammans med ett miljöparti på frammarsch och ett vänsterparti med stödröstande sossar. Räkna med att dessa tre partier vill grusa sönder jobbskatteavdrag, arbetslinjen och valfriheten i Sverige. Räkna med politiska återställare. Räkna med ekonomisk krishantering som sossar ägnat sig åt i Grekland, Spanien, Storbritannien och Portugal med katastrofala följder. Räkna med ett helt annat Sverige.

Kan vi börja prata politik nu?

Bloggar i samma ämne: Fredrik Axelsson, Din Ledamot, Röda Berget, Martin Moberg, Alliansfritt Sverige, Bo Widegren, Högberg, Maria Hagbom, Människovärlden, Eva Ahlström.

Bäst statsfinanser – sämst plånböcker?

juni 23, 2011

I dag är sista dagen för många att handla innan midsommar och i samband med lönedagar överfylls matbutikerna, galleriorna och shoppingcentren samtidigt som hälarna blir sönderkörda på ICA Maxi i trängseln. Det är precis som Magnus Uggla sjunger: ”den 25:e smäller det!” eftersom alldeles för många inte ens har råd att ta sig en bit utanför det egna hemmet, bara dagarna innan.

Därför är jag inte heller förvånad när vissa SAAB-anställda måste ta banklån för att klara en månads utgifter på grund utebliven lön eller att många svenskar betalar sin semesterresa på kredit. Det är hög tid för ett borgerligt idéskifte i Sverige där människor inte bara röstar borgerligt – utan också tänker borgerligt.

Det är lätt att känna stolthet över Sveriges stabila statsfinanser i dessa tider när amerikanska centralbanken fortsätter med rekordlåg styrränta, stora delar av Europas ekonomier går på knäna med stor ångest över situationen i Grekland med risk för spridningar till främst Spanien och Portugal. I Storbritannien rasar fackförbund och varslar om strejk i offentlig sektor till följd av höjd pensionsålder samtidigt som nedskärningar sker över hela linjen på ett sätt som aldrig tidigare skådats.

Samtidigt vore det intellektuellt självmord för en borgerlig att sätta likhetstecken mellan statens och den egna plånbokens finanser. Givetvis hänger det ihop och att statlig makroekonomi i hög grad påverkar människors och företags ekonomiska förutsättningar råder det inga tvivel om. Det hänger förmodligen ihop till den milda grad att många har börjat leva som staten. Genom att ta lån, genom att ”stimulera ekonomin i dåliga tider” och genom att i alldeles för liten utsträckning spara i goda tider.

Att TV3:s Lyxfällan gör tittarsuccé säsong efter säsong är lika lite en slump som att julafton är kärva tider för många med tidningsrubriker om lönearbetande vuxna människor som knappt har råd med maten denna högtid. Att Barnfattigdom seglat upp som en politisk konfliktfråga handlar så klart om arbetande fattiga svenskar där den största utgiften vid månadens slut vare sig är hyran eller maten – det är skatten.

Det är därför viktigt att jobbskatteavdragen kombineras med en idédebatt om vikten av sparande, vikten av kontroll och makt över den egna vardagen men också stärkandet av det civila samhället. En utmaning som borde kunna stärka den borgerliga alliansen med moderater som trivs med att prata arbete och sänkt skatt, kristdemokrater som värnar verklighetens folk och det civila samhället, folkpartister med krav på långsiktiga skattesänkningar för att undvika liknande kriser igen och centerpartister som nyligen lanserade kampanj om privatsparande.

Det är hög tid för det borgerligt röstande Sverige att både tänka och leva borgerligt. Både i vardagen och på valdagen.

Bloggare: Holmqvist, Radikalen och Inga Magnusson.

SD – ett parti som alla andra

juni 14, 2011

En av dagens stora nyheter är att ”Alliansen skulle ha fört hemliga samtal” med SD. För mindre än tre månader sedan var den stora nyheten att ”SD stödjer de rödgröna om A-kassan”, dessförinnan enades SD och de rödgröna om sparkraven på regeringskansliet och däremellan släpps rapporter om hur ofta SD röstar med de rödgröna eller alliansen och hur ofta de rödgröna röstar med alliansen. Är det detta som gör att vi blir av med SD 2014? Tillåt mig betvivla.

Poängen med Sveriges riksdag är att svenska folket bestämmer och att partierna får anpassa sig utifrån den parlamentariska situation som uppkommer. Att drygt 340 000 svenskar i valet 2010 aktivt och medvetet använde sin enda demokratiska röst genom att rösta på Sverigedemokraterna är givetvis beklagligt men ändock en verklighet. Det är hög tid att hitta ett konstruktivt förhållningssätt som inte längre gynnar SD.

Sedan Sverigedemokraternas inträde i Sveriges högsta beslutande organ har partiet förvandlats till Svarte Petter som ingen vill ha något att göra med över huvud taget. Som om partiet inte existerade. Om-vi bara-blundar-tillräckligt-hårt-med-våra-ögon-så-försvinner-säkert-allting-omkring-oss-strategin har varit fullständigt misslyckad. Varför inte pröva en ny strategi? Vad sägs om att respektera 340 000 svenskar och låta SD ta ansvar för sin egen unkna politik? Vad sägs om att behandla detta unkna parti med skrämmande värdegrund som ett parti som alla andra dvs. kritiskt ifrågasätta dess politik och idéer för Sverige istället för huruvida det finns eller inte, var det finns och med vem det finns?

När populismens träd ständigt vattnas med dess huvudsakliga näringsämne dvs. massmedial uppmärksamhet så växer det allt större. Att Sverigedemokraterna riktar udden mot invandring och migrationsfrågor är inte nödvändigt ideologiskt betonat utan istället hämtat utifrån den svenska verkligheten att vi helt misslyckats inom detta politikområde. Samma sak gäller dess syn på budgetfrågor, lands- och glesbygdspolitik och EU. Populism, inte rasism. Snabba och enkla lösningar erbjuds på komplexa problem utan en tanke på realistiska konsekvenser för helheten. Känns det bekant? Just det. Sådan är populismen.

Så vad göra? Ett parti som har starkt självförtroende och känner sig trygg i sina egna idéer behöver inte vara rädd för att föra samtal med någon annan – vare sig det är Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna. Om SD:s 340 000 röstande vill ha en mer generös A-kassa, so of what? Om SD:s 340 000 röstande vill stödja alliansregeringens arbetslinje, so of what? Alla, oavsett parti, borde välkomnas att stödja den egna politiken så länge det just är den egna politiken – ingenting annat.

Anledningen till att över huvud taget föra samtal är inte för att ge och ta politiska förslag utan för att visa respekt inför väljarna och avdramatisera den parlamentariska situationen. Det är sant att både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin sade inför valet 2010 att inget samarbete skulle ske med Sverigedemokraterna men mig veterligen är inte demokratiska samtal samma sak som valkartell eller samarbete. Ett samarbete förutsätter två parter som sysslar med givande och tagande och mig veterligen har inte SD fått något från någon. Så bör det också fortsätta att vara.

Att kalla Sverigedemokraterna för ett odemokratiskt parti är en statsvetenskaplig motsägelse som bara gynnar de krafter som lever på hatet och motsättningar i vårt samhälle. SD är demokratiskt valt av svenska folket och enda sättet att bli av med det är genom demokratiska medel. Bara någon med rejält taskigt självförtroende och tvivel inför demokratins styrka är beredd att ta till metoder som tystnad, smutkastning och politiska anklagelser.

Svenska folket valde en minoritetsregering den tredje söndagen i september 2010. Nästa gång regeringen förlorar en votering så ska jag skänka en tanke åt demokratin och parlamentarismen, som onekligen fungerar som den ska. Gör det du också.

Bloggar: Tokmoderaten, Ekonomisten

Hur smart är Stefan Holm?

juni 13, 2011

Nyheten om att Stefan Holm tillfrågats att leda sossarnas arbetsgrupp om barnfattigdom kan vara början på en utveckling i Sverige där kändisar tar större plats inom partipolitiken. Trenden var tydlig i valrörelsen 2010 där rekordmånga kändisar tog bladet ur mun. Eftersom de uttalade ideologiska skillnaderna blivit mindre inom svensk partipolitik är det förmodligen också mer rumsrent att öppet berätta om sitt stöd. Om det däremot är en framgångsrik strategi ställer jag mig ytterst tveksam till.

På andra sidan Atlanten handlar presidentvalskampanjer om att i stor utsträckning bygga upp förtroendet och varumärket för själva presidentkandidaten som blir ”endorsed” av andra politiker, prominenta företagsledare, kändisar och artister. Då gynnas kampanjen av att fler lånar ut sitt goda rykte och går i god för att kandidaten är bra för landet. I Sverige däremot är allt fokus på politikens innehåll, förslagen och debatten om sakfrågorna som dominerar samtalet. Det ställer extremt höga krav på att budskapet och politikens innehåll, inte personen, kan levereras på ett trovärdigt sätt.

Om Stefan Holm är smart tackar han ödmjukt men bestämt nej till förfrågan. Debatten om barnfattigdom är nämligen explosiv politisk dynamit just nu där alla partimaskiner kör ”all in” för att vinna bildsättningen om frågan. Handlar det om vikten av fler jobb eller om ett delat Sverige där klyftorna växer? Socialdemokraternas politiska motståndare inklusive massmedia och väljarna kommer att göra allt för att få tydliga besked och alternativ att förhålla sig till. Allt annat blir pajaskonster. Samma pajaskonster som sänkte hela det socialdemokratiska partiet i valet 2010 eftersom regeringskritiken var massiv men egna tydliga besked och förslag lyste med sin frånvaro.

Det kommande halvåret avgör ”slaget om barnfattigdomen” där Håkan Juholt cyniskt valt att politisk profitera på vissa barns socialt utsatta situation i Sverige redan från dag ett i sitt inledningsförande på S-kongressen. Men för varje publicerad helsida i Aftonbladet, för varje inlägg på Barnfattigbloggen och för varje intervju där Juholt nämner barnfattigdom växer förväntningarna. Konkreta. Besked. Till väljarna. I god tid. Före valet 2014.

Fallhöjden just nu är från en hög klippa – om tre år kan det vara från Mount Everest. Frågan är om vare sig Stefan Holm eller sossarna har råd med det.

Inför en oppositionsfri vecka

juni 13, 2011

Ett av nya moderaternas absolut största styrkor och själva kärnan till alla framgångsrika valresultat är och har alltid varit partiets förmåga att lyssna in, se och presentera tydliga lösningar på relevanta samhällsproblem. Däremot finns det sedan finanskrisen en förskjutning av den egna mentala självbilden åt hållet att regeringsduglighet är grunden till all framgång. Nya moderaternas starkaste kort riskerar på sikt också bli dess fall om partiet inte går back to basic: Konsten att lösa samhällsproblem.

Så sent som idag skriver Maria Abrahamsson på sin blogg att skillnaden mellan rött och blått är just förmågan att vara regeringsduglig och många andra ledande moderater förhåller ständigt sig till oppositionen – istället för verkligheten. Vad tycker Håkan Juholt om barnfattigdom? Hur ser Ylva Johansson på FAS3? Vilken är Fridolin och Romsons syn på landsbygdspolitiken? Risken för att finta bort sig själv genom att politiskt triangulera sig vilse är alldeles uppenbar. Fler alliansvänner och moderater borde istället fånga upp signalerna från väljarnas vardag.

Det går inte, oavsett partitillhörighet, med trovärdighet att brösta sig för att det byggs fler bostäder när bara Stockholmsområdet beräknas växa med cirka 20 000 invånare per år medan knappt en tiondel av bostadsbehovet byggs. Det är fullkomligt omöjligt att långsiktigt kunna vinna unga människors förtroende, alldeles oavsett vad oppositionen tycker, när ungdomsarbetslösheten är på cirka 25 procent i Sverige. Det kvittar vad Håkan Juholt eller Lars Ohly tycker om migrations- och integrationspolitiken när segregationen är alldeles uppenbar och landets förorter brinner.

Att vara regeringsduglig är bra när det blåser till storm. Frågan är hur långt regeringsduglighet räcker när samhällsproblemen växer sig allt större och på längre sikt när Sverige ska stå rustat som land inför mördande konkurrens i tjänste- och kunskapsekonomins globala era. Då krävs det lösningar i dag och en ständig förmåga att se hur väljarnas vardag förändras. Varje dag. Varje mandatperiod. Valrörelsen 2018 eller 2022 kan mycket väl komma att handla om något helt annat än jobben – det parti som redan idag levererar lösningar på både dagens och morgondagens frågor riskerar inte gå samma ideologiska ökenvandring som dagens socialdemokrater.

Om inte annat så har jag bilder från valvakan 2002 för att påminna hur snabbt det går att bli ett 15 procentsparti, när den egna självbilden inte längre har något att göra med verkligheten. Väljarnas förtroende måste långsiktigt förtjänas genom att lyssna och leverera – inte genom att vara det minst dåliga alternativet.

Ett förslag vore att införa en oppositionsfri vecka  – på en vecka ska ingen vare sig titta på, lyssna till eller förhålla sig till vad någon från oppositionen säger eller vill. Utan istället koncentrera sig 100 procent på verkligheten och väljarna.

Konsten att lösa samhällsproblem är långt ifrån enkel.

Nationaldagsfirande i Europas huvudstad

juni 6, 2011

Skriver dessa rader från centrala Bryssel där jag nu varit i några veckor på olika uppdrag. Det finns all anledning att även härifrån fira både Sveriges nationaldag och den 6 juni i Europas huvudstad. I dag firar jag idén Sverige men även 64-årsdagen av de allierade styrkornas landstigning vid Normandies stränder, som var början på slutet av nazismens förtryck i Europa. På många sätt är den 6 juni en frihetsdag.

Sverige är en stark internationell röst för mänskliga rättigheter, demokrati och marknadsekonomi. Det är inte självklart. Häromveckan presenterades undersökningsfakta på DN Debatt om att var fjärde ung svensk tyckte att det vore ganska eller mycket bra om Sverige var odemokratiskt och styrdes av en stark, diktatorisk ledare. Enligt en Demoskopundersökning häromåret visste inte 90 procent av svenska elever vad Gulag var för någonting. Historielöshet i kombination med bristande kunskaper om idén Sverige ger skrämmande utslag.

När idén Sverige reduceras till ett geografiskt avgränsat område som ska definieras av dess kultur, historia och dåtid istället för dess framtid och på vilka värden som landet vilar på, är det lätt att gå ideologiskt vilse. Om vi är stolta över en idé och känner gemenskap med varandra som medborgare utifrån idén om demokrati, mänskliga rättigheter, fred, marknadsekonomi och frihet är det betydligt närmre till hands att både känna stolthet och vilja att dela med sig av den till andra. Då spelar det ingen roll vem du är – bara vad du vill och gör.

Det var just den ideologiska tanken om att reducera ett land till dess historia, ursprung, invånares etniska och religiösa tillhörighet för att sedan ställa olika grupper i samhället mot varandra som ledde till en av de största katastroferna i mänsklighetens historia – andra världskriget. Det är en helt annan idé. När de allierade styrkorna landsteg på Normandies stränder exakt för 64 år sedan i dag var det unga män som offrade livet för att försvara de värden och idéer som bland annat vårt land vilar på. Samma sak ser vi i dagens Afghanistan där svenska trupper bidrar till att fler ska få njuta av den frihet som vi lyckats etablera.

Här i Bryssel passade jag på att besöka armémuseet häromdagen och känslan av att gå direkt från Europaparlamentets korridorer, 15 minuters promenad och sedan rakt in bland Hitlers stridsvagnar, RAF-plan och sovjetiska gevär är jag något jag tar med mig i mitt fortsatta politiska arbete. Det spelar roll vilka idéer som människor väljer att ta till sig. I svensk grund- och gymnasieskola diskuteras sällan idéer och värden såsom rättvisa och frihet eller för den delen dess motsatser orättvisa och förtryck. Det visas bilder. Det nämns. Men någon filosofisk diskussion sker inte. Poängen med demokratin är att den lever sitt eget liv – inte att någon trycker ned den i halsen på dig. Det görs i diktaturer.

Därför måste idén Sverige försvaras varje dag. Det gäller inte minst på nationaldagen.

Osmakligt och ologiskt, Lars Ohly

juni 2, 2011

Det är synnerligen anmärkningsvärt att vänsterledaren Lars Ohly försöker politiskt profitera på den tragiska bussolyckan på Södermalmstorg genom att skylla alltihop på vinstintresset. På SvD Brännpunkt försöker vänsterpartiet greppa sista halmstråen i vad som kan beskrivas som ett krisparti med båda politiska fötterna fast förankrade i luften. Låt oss göra som Alliansfritt Sverige och lyfta ur meningar helt ur sitt sammanhang och sedan raljera över innehållet. Inte för att det är intellektuellt hederligt, inte för att det är konstruktivt – utan för att det är underhållande.

Första stycket i artikeln inleds med: ”För tillfället vet vi inte vad som orsakat olyckan och vi kan därför inte dra några slutsatser ännu” för att sedan i stycke efter stycke resten av artikeln uteslutande ägna sig just åt detta – att dra långtgående politiska slutsatser om kollektivtrafiken i Sverige. Artikeln fortsätter med: ”säkerheten naggas ibland i kanten, när hela kollektivtrafiksystemet är utsatt för hård konkurrens”. Det är naturligtvis trams och det presenteras inga som helst vare sig argument eller bevis för det. Lars Ohly bara nöjer sig med att hitta på ett påstående – precis som SMS-trafiken vid Berlinmurens fall.

Nästa stycke är kosmiskt bisarrt: ”Vinstdrivande företag har som huvuduppgift att skaffa vinst till ägarna. Och för dessa företag är det inte mer konstigt att tjäna pengar på kollektivtrafik än att gör det genom att sälja korv eller blommor” […] Och då finns det risk för att vinst sätts före säkerhet” vilket alltså antyder att korvförsäljningen på IKEA är fullkomligt livsfarlig. Företaget tänker inte på säkerheten. Att köpa blommor på Interflora kan också vara förenat med döden, kemikalier och annat som du riskerar släpa hem med blommorna. Eller så kan det vara så att det just finns ett gigantiskt rationellt egenintresse att högprioritera säkerheten för att kunna uppnå vinsten. Annars går det ju inte att sälja någonting.

Nästa mening är så klart inget annat än argument för ren och skär kommunism dvs. avskaffandet av privat äganderätt i Sverige: ”I grunden handlar avregleringar om att minska demokratin” vilket alltså innebär att när det råder konkurrens, valfrihet och mångfald så sker det på bekostnad av demokratin i Sverige. I dag kan du välja elbolag, tv-abbonemang och telefonoperatör själv tack vare avregleringar på 1990-talet men skulle någon påstå att vi lever i ett mindre demokratiskt land för det? Knappast.

Nästa stycke avslöjar så klart Lars Ohly stora masterplan som han bara pratar om i en mörk källare med sina partikollegor: ”Men det handlar också om att avreglering försvårar möjligheten att öka andelen kollektivresande, eftersom säkerhet, priser och utbud kan försämras” eftersom det antyder att ingenting bör vara avreglerat inom reseområdet. Kommunala bussar, statliga flygbolag, regionala bilpooler. Både vad gäller ägande, drift och underhåll. En ägare. En operatör. Ett pris. Som konsument kan du inte välja eller välja bort. Du får Lars Ohlys Sverige.

Nästa stycke är inget annat än den tjänsteledige SJ-anställdes argumentation för sin egen arbetsgivare och ingenting annat: ”Vi värnar människans frihet att få ett sammanhållet järnvägssystem där det är lätt att överblicka helheten. Där det är lätt för människor att smidigt byta mellan olika linjer och lätt att få information från en och samma källa”. Det är alltså en frihet för människor att slippa tänka själva. Staten tänker åt dig. Du kan ju faktiskt välja mellan olika linjer. Klaga inte.

Till sist avslutas allting med: ”Och en fungerande kollektivtrafik drivs bäst av samhället, eftersom resenären kommer före profiten” där det sätts ett likhetstecken mellan samhället & staten, kommunen och landstinget. Det är samhället i Lars Ohlys värld. Glöm dagens Sverige där offentlig och privat sektor tillsammans kompletterar varandra och skapar den framgångsrika svenska modell som vi internationellt sett just nu har.

Glöm ett Sverige där du kan välja och framförallt välja bort alternativ som inte passar just dig. Glöm Sverige. Välkommen till Kuba.

Bloggar: Zac & Hassbring.