Rött ljus för grönt självförtroende

Raset för socialdemokraterna, bristen på förtroende för Mona Sahlin och oppositions kräftgång i opinionsundersökningar börjar få allvarliga konsekvenser för det rödgröna alternativet som nu känns lika glasklart som att Lars Ohly inte är kommunist fastän att han själv påstår det men tog tillbaka men ändå inte. Ibland. Kanske. Nu öppnar nämligen Peter Eriksson upp för att kasta hela rödgröna-blocket i sjön genom att flirta med allianspartier. Makten till varje pris eller bara extremt taskigt självförtroende? Jag tror på det senare.

Någonstans långt därinne inser Peter Eriksson att valet 2010 är vidöppet och genom att öppna upp för så många alternativ som möjligt så kan också riskerna med att segla på det sjunkande (S)keppet minimieras ytterligare. Det är lite som att försöka skaffa sig livbåtar inför den stora resan på havet i valrörelsen 2010. Och jag förstår Peter Eriksson. Mona Sahlins socialdemokrater är inte kapabla att samarbeta med sig själva. Med vänner som Mona Sahlin och Lars Ohly behövs inga fiender.

Det som blir märkligt är att Sverigedemokraterna betraktas som något alldeles unikt och särpräglat i svensk politik som till varje pris och till sista möjliga alternativ i alla lägen måste undvikas. Jag kan hålla med om att deras politik är extremt unken och att den på många sätt helt skiljer sig från många etablerade partier men i mina ögon sitter det redan ett exakt likadant parti i Riksdagen som gör skillnad på folk och folk – Vänsterpartiet. Vissa samhällsgrupper är inte välkomna i deras Sverige och ska straffbeskattas till den milda grad att det enda realistiska alternativet blir att lämna landet.

Entreprenörer, företagare och snuskigt rika kapitalister är för Vänsterpartiet vad invandrarna är för Sverigedemokraterna. Stenbeck, Kamprad och Wallenberg ska bort på bekostnad av andra samhällsgrupper som anses vara i direkt konflikt. Sådan är kollektivismen. Rika mot fattiga. Invandrare mot svenskar. Faktum är att Vänsterpartiet på många sätt är vår tids Sverigedemokraterna. Partiet putsade upp fasaderna, kammade till frisyrerna och tog på sig kavajerna framför kamerorna när Berlinmuren föll 1989 när ”K”:et försvann från partibeteckningen. Vänsterpartiet Kommunisterna blev Vänsterpartiet. Att sedan partiledare Ohly grät när muren föll och öppet kallar sig kommunist ska vi alla totalt glömma bort.

I mina ögon är det lika viktigt att hålla Vänsterpartiet borta från makten som Sverigedemokraterna. Det är nämligen i grund och botten exakt samma skrot. Därför är det inte trovärdigt när Peter Eriksson å ena sidan sitter i Lars Ohlys knä och är beredd att göra honom minister i en regering för Sverige men å andra sidan fördömer motsvarande gäng som knackar på dörren till riksdagen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: