EU-året 2009

Med val till Europaparlamentet den 7 juni och därefter svenskt ordförandeskap i EU får ändå 2009 betraktas som ett politiskt EU-år med starkt fokus på gemensama frågor. Gott så. I mina ögon är just parlamentarikernas arbete i Bryssel och Strasbourg något av det mest underskattade i svensk inrikespolitik. Ja, eftersom Europaparlamentets beslut tillsammans med kommissionen innebär direkt lagstiftning i Sverige som i vissa fall även står över den svenska går det inte dra någon annan slutsats än att Sverige har två parlamentet: Ett i Bryssel och ett i Stockholm.

Med 785 direktvalda parlamentariker som arbetar med en valmanskår på lite över 340 miljoner i konkurrens med lokala, regionala och nationella parlamentet samt regeringar kanske det inte är helt märkligt att EU-parlametarikerna inte är superkändisar. Märkligt vore väl annars. Den dagen politiken är av så stor betydelse att medborgarna kan namnge hundratals politiker på alla nivåer bör vi fundera över ifall politiken sysslar med kärnuppgifter eller tagit över stora delar av vad annan både ideell och kommersiell verksamhet klarar bättre.

Mina egna reflektioner efter mina besök i Bryssel och Europaparlamentet är att arbetet är nödvändigt och bra för välstånd, demokrati och öppenhet i vår del av världen. Maktdelningen mellan kommissionen å ena sidan och Europaparlamentet å andra sidan är viktig och ger bra balans i arbetet. Vid sidan om flytt-karusellerna till och från Strasbourg upplever jag inte, till skillnad från många väljare, EU som byråkratiskt. Allt omfattande arbete måste vägas mot den stora andel människor, företag och organisationer som lagstiftningen bör. Det sägs att EU är ett av världens största demokrati- och ekonomiprojekt. Jag har sett landsting i Sverige på nära håll med långt värre byråkrati. Och då rör det bara sig om ett par hundratusentals invånare.

Problemet snarare är att många EU-politiker har drabbats av politikersjukan och vill sätta sina namn på rapporter, använda politiken i allt för många sammanhang för att verka driftiga och använda lagstiftning som universallösning på alla problem – trots att det faktiskt går att lösa väldigt många problem som politiker istället för som lagstiftare.

Genom att dra fördel av EU-året 2009 och till slut dra slutsatsen att Sverige är en del av EU och därmed spelar faktiskt arbetet i vårt andra parlament stor roll så kan mer göras för friheten. Detta är generellt sett moderata väljare bäst på genom stor andel röstande i EU-valet. Men vi kan bli mycket bättre. Det är stor skillnad om det är Marita Ulvskog eller Gunnar Hökmark som träffar kommissionen eller lägger lagförslag i vårt andra parlament. Socialdemokrater och kommunister är lika dåliga i Bryssel som de är i Stockholm – bara det är en anledning i sig att faktiskt göra sin röst hörd!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: