Till marknadsekonomins försvar

I Svenska Dagbladet försvarar Swartz kapitalismen mot anklagelser om att den är ansvarig för den ekonomiska krisen. Gott så. Det behövs fler röster som öppet tar ställning för marknadsekonomi och avfärdar tanken på den förlegade planekonomiska hushållningstanken som genom historien skördat miljontals människor i svält. Att införa planekonomi för att lösa finanskrisen är som att skjuta sig själv i huvudet för att bota huvudvärk. Visst, du slipper skakiga finansmarknader – problemet är bara att det inte finns några och därmed heller inga institutioner som grund för välstånd.

Problemet med Swartz försvar av marknadsekonomi är att det riskerar urholka själva grundtanken om ett friare näringsliv och bankväsende som klarar sig utan omfattande regleringar. Varför då? Jo, i grunden skyller Swartz den ekonomiska krisen på att kapitalismen ”producerar för mycket” och att kapitalismen i sin natur består av ”ett mönster av tillväxt och sammanbrott”. Som om kriser vore närmast en ekonomisk naturlag. Lite slarvigt går det att tolkas som att a) vi får leva med det b) vi får reglera det c) vi får avskaffa det och införa planekonomi. Jag håller inte med om något av det.

Visst, konjunkturer inom vissa branscher eller delar av ekonomier är inte helt ovanligt. Efterfrågan är inte alltid densamma som utbudet och fluktuationer uppstår. Tillfälliga kriser kan uppstå till följd av dåliga skördar, säkerhetspolitiska katastrofer eller allvarliga naturkatastrofer. Nu står vi inför en djup lågkonjunktur som drabbar hela ekonomin och slår hårt mot alla branscher. Innan dess var det högkonjunktur med husköp och konsumtion som visade sig vara över människors och företags tillgångar. Förr eller senare måste någon någonstans betala. Den någon och någonstans börjar nu få ansikten. Tyvärr drabbas långt fler än som kan anses vara skyldiga till osunda investeringar och köpmönster.

Men vad ligger till grund för allt detta? I grund och botten ett system som uppmuntrar till kojunktursvängningar med låga räntor från centralbanker som lockar till konsumtionsdrivande köpmönster. Den viktiga styrräntan fungerar som ränta för bankerna. När en ränta styr möjligheterna för in- och utlåning för miljontals aktörer är riskerna för att den inte i detalj svarar upp mot verkligheten ganska överhängande. Detta är penningpolitiken. Lägg då till en finanspolitik från politiker som inte sällan uppmuntrar konsumtion med populära reformer till breda väljargrupper utan motsvarande utgiftsminskningar, så blir den ekvationen långsiktigt ohållbar. Delar av detta ägnade sig George W. Bush åt under sina mandatperioder. Presidenten för landet som gav upphov till den djupa bolånekrisen.

Det intressanta i sammanhanget är att kapitalismen inte kan beskyllas för den ekonomiska krisen – inte för att den i sin natur kräver detta utan för att många är rädda för det obekväma. Det är inte bekvämt att betala dyrare räntor, det är inte bekvämt att minska utgifterna i statsfinanserna om skatten ska sänkas, det är inte bekvämt för världens centralbanker att minska sitt eget inflytande över länders ekonomier. Det är roligare med party. Desto jobbigare är det att vakna upp dagen efter för att återhämta sig. Där är vi nu. Om några år är det party igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: