”Nu är vi alla keynesianer”

På 1970-talet i lågkonjunkturen inför oljekrisen och senare stagflationen ropade många konsumenter och företag, likt dessa tider, desperat på hjälp. Bönerna besvarades från politiskt håll genom att USA:s president Richard Nixon genomförde ett radikalt vänsterorienterad stimulanspaket i syfte att få igång ekonomin. Han avskaffade guldmyntfoten, lät den amerikanska dollarn flyta och införde prisregleringar vilket skapa enorma brister på bl.a. bensin i USA. Till sist uttalade han sig med orden: ”Nu är vi alla keynesianeroch försvaret av marknadsekonomin tycktes vara delvis förlorad.

Riktigt så illa gick det inte. Istället reste sig tänkare som Milton Friedman och presenterade NAIRU-kurvor, förklarade varför inflation och arbetslöshet inte längre är direkt beroende av varandra samtidigt som vikten av centralbanker underströks. En ny nationalekonomisk skolbildningsera inleddes och lever till stor del kvar sedan dess in i våra dagar. Men är det ett paradigmskifte vi ser i samband med den rådande unika finanskrisen? Den är omfattande, global och slår hårt mot nästan alla sektorer. Vem besvarar oroliga sparare, investerare, konsumenter och företags rop på hjälp? Är det marknaden eller politiker?

Olika särintressen i ekonomin såsom Svenskt näringsliv och fackförbunden men även stora politiska partier kräver nu olika åtgärder i syfte att stimulera ekonomin. Vi ska alltså spendera oss ur krisen, handla för att få igång hjulen och skapa dynamiska effekter. Låter det bekant? Det är keynesiansk konjunkturteori när den är som värst. Exempelvis föreslår SvD Näringsliv infrastruktursatsningar som ”lösning på problemet” d v s betala ut miljarder med skattekronor för att skapa tillfälliga jobb till tillfälliga projekt. Inget fel på det om vägarna, broarna eller kablarna var efterfrågade och behövdes. Men det är inte relevant utan det viktiga för sådana ekonomer är att ekonomin stimuleras. Så talar en keynesiansk ekonom.

Låt oss då gå tillbaka till Bastiats tänkande om det du ser och det du inte ser. Det man ser är tusentals inom infrastrukturbranscher som får arbete för miljarder med skattemedel. Det man inte ser är vad alla dessa miljarder kunde gjort för nytta någon annanstans i ekonomin. Kanske kunde en skattesänkning gjort att fler sparade, vilket gynnar investeringar och anpassningar efter efterfrågan i ekomomin. Kanske kunde rentav livsnödvändiga statliga insatser gjorts till polis- och rättsväsende för att skydda människors egendom och liv i större utsträckning. Kanske kunde pengarna sparats och reserverats till andra tider och människor som helt saknar alternativ till försörjning.

Socialdemokraternas förslag är att höja barnbidraget som lösning på att stimulera ekonomin och klara den pågående finanskrisen. Smart. Verkligen. När vi saknar efterfrågan i ekonomin till följd av att vi har levt på kredit och handlat för pengar som inte funnits och använt alldeles för förmånliga lån som nu inte går att betala, så vill sossarna att vi ska handla för ännu mer pengar som vi egentligen inte heller har men som staten har sparat från tidigare tider. Miljöpartiet vill höja bidragen till kommuner och landsting d v s exakt samma sak fast närmre medborgarna i andra verksamheter till andra grupper. I sak är det ingen skillnad.

Till syvende och sidst är det ingen avgörande principiell skillnad mellan din och min vardagsekonomi eller hela nationers med miljarder kronor som snurrar omkring i enorma finansiella system. Vi kan inte på sikt handla för mer pengar än vad vi har. Någon måste någonstans till slut betala notan. Eller som Milton Friedman uttryckte sig: TANSTAAFL (There Ain’t No Such Thing As A Free Lunch). Just nu betalar många ett grymt pris för lunchen. Tiotusentals förlorar jobbet i Sverige, hundratusentals blir av med sina hem på andra sidan Atlanten och Europa genomgår varsel inom industrin i takt med en omställning till tjänstesamhället.

Jag är helt övertygad om att västvärlden kommer att resa sig ekonomiskt starkare än någonsin tidigare ur den här krisen om vi bara vågar se krisen för vad den är.  Företag, branscher och hela industrier ställer om till kunskaps- och tjänstesamhället fullt ut. Humankapital går före industrikapital. Människor blir viktigare än maskiner. Det gör bara så ont i hjärtat att så många ska behöva betala ett onödigt dyrt pris för omställningen och att somliga idékrafter inte vågar säga och göra det obekväma genom att mätta mun efter matsäck.

Annonser

Etiketter: , ,

Ett svar to “”Nu är vi alla keynesianer””

  1. André Assarsson Says:

    Mitt tips till Anders Borg då?

    Sänk skatten ytterligare. Det är det enda rätta i syfte att få igång ett ansvarsfullt sparande och investeringar i Sverige. Om bara räntorna marknadsanpassas kommer var och en av oss att använda pengarna på ett sätt som innebär en anpassning till konjunkturen – inte minst kommer vi att tvingas göra det.

    Motsatsen är att politiker använder pengarna och då kan det blir precis vad som helst. Vem känner vår egen ekonomi bäst? Vi själva eller politiker? Vi själva eller Riksbanken? Vi själva! Sänk skatten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: