Obama, en ny Hoover?

I sin första tv-sända intervju (CBS 60 minutes) som nyvald president för USA berättar Barack Obama om delar av sin syn på den kommande politiken. På frågan om hur den finansiella krisen ska lösas blev svaret blixtsnabbt: ”Whatever it takes” från Obama som tillträder ämbetet den 20 januari 2009. Ett sådant svar från en politiker inger möjligen en känsla av trygghet och lugn hos vissa som känner att ansträngningar från våra förtroendevalda är viktiga. Inget fel på det. Problemet är bara att ansträngningar och åtgärder från staten tenderar att vara just stora statliga ingripanden istället för tro på människor och företags egna krafter.

Sist det begav sig när USA föll ned i depression var på 1930-talet då president Herbert Hoover först 1929 fram till 1933 förvärrade krisen genom att som första president möta en lågkonjunktur med regleringar och aktiv ekonomisk politik. Därefter tog den s.k. ”New Deal-”politiken vid av president F.D. Roosevelt som ytterligare spädde på problemen. Intentionerna var goda men övertron på statens roll i ekonomin fick katastrofala konsekvenser för det amerikanska folket. Uttrycket ”The Great Depression” ger dagens amerikaner kalla kårar och landet minns det som en traumatisk del av historien medan vi svenskar mest rycker på axlarna och inte alls känner igen oss. Skillnaden? Sverige mötte aldrig depressionen med omfattande politiska medel utan lät istället processen ha sin naturliga gång.

I grund och botten är en konjunkturnedgång eller ännu värre; en finanskris eller en depression inget annat än ett tillfrisknande. Själva sjukdomen eller grunden till problemet är högkonjunkturen där människor och företag levt över sina tillgångar. Handlat för pengar som inte finns, tagit lån som sedan inte gått att betala och skjutit problemen framför sig i sin glädjeyra över goda tider. Ett enda stort härligt party med alkohol som flödar i flera års tid som sedan måste betalas genom baksmälla. När vänsterpolitiker ropar efter förstatligande av banker som lösning på finanskrisen är det som att beställa in ett helrör till för att bota baksmällan, en återställare som för stunden gör susen men som skjuter problemen ytterligare med värre effekt.

Jag vill också understryka: finanskriser och lågkonjunkturer är inte lika trivialt som en simpel baksmälla efter party hos bästa polaren. Jämförelsen kan fungera som en förenkling för att förstå en liten del av vad som händer just nu. Men i grund och botten är finanskrisen och lågkonjunkturen tragiska händelser som får ödesdigra konsekvenser för miljontals människor världen över. Människor som tvingas överge sina hem, som tvingas leva med knappa marginal, som i många fall inte har råd att köpa julklappar i december eller desperat fåt leta efter jobb i ett utanförskap. Ibland kan arbetslöshet vara det värsta som kan drabba en människa som haft en trygghet hos sin arbetsplats i många års tid. Läget är allvarligt.

Men när läget är allvarligt måste vi människor i ännu större utsträckning lita på varandra och den mötesplats som vi kallar marknaden när det behövs som mest. Det som Schumpeter kallade för ”kreativ förstörelse” innebär att dåliga företag ersätts av bra och att förändringsprocessen bidrar till det bättre för alla. Ur förstörelsen och krisen föds något nytt som förhoppningsvis inte leder till samma dåliga effekter, om vi lärt oss något av orsakerna till det. Tyvärr verkar det som att varje generation tvingas lära sig av sina egna misstag, oftast den hårda vägen. Eller som en klok författare uttryckte sig: vanliga människor lär sig av sina misstag, smarta människor lär sig av andras misstag. Och historiböckerna är fyllda av liknande exempel om alltifrån tulpankriser till IT-kriser och vi behöver bara backa bandet till tidigt 1990-talet i Sverige för minnas fastighetskrisen som slog hårt mot landet.

Nu är Obamas uttalande bara ett uttalande. Retorik är inte alltid politik. Men låt oss hålla tummarna för att han inte är en ny Herbert Hoover som med sin ”övetro på förnuftet”, som Hayek hade uttryckt sig, tror att politiker kan lösa komplexa problem på marknader som är resultatet av miljarder med aktörers olika val. Det finns inga snabba genvägar tillbaka till en anpassad ekonomi, efter flera års promenad långt ifrån där vi borde varit. Kanske tar återhämtningen 4, 6 eller 8 år. Då får det ta det. Politiker är inte kända för att ha tålamod men det är en viktig ingrediens.

Annonser

Etiketter: , , ,

Ett svar to “Obama, en ny Hoover?”

  1. Obama och politikersjukan? « Says:

    […] i modern amerikansk politisk historia då republikaner abbonerat på presidentposten. Jag har tidigare på bloggen spekulerat kring huruvida Obama blir en ny Herbert Hoover, kanske blir han till stilen en ny […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: