Staten och våra tallrikar

Delstaten Kalifornien är på många sätt en viktig social samlingsplats och inspiration för unga människor som sätter trender och påverkar sin omvärld. Tack vare Silicon Valley och Hollywood har inflytandet varit enormt med Google, Facebook och underhållning som sätter samtalsagendan världen över. I mina ögon utövar också delstaten och dess guvernör Arnold Schwarzenegger ett liknande politiskt inflytande med flera sociala reformer som kastar omkull saker. Det har varit lagar mot rökning, stärkt naturskydd men också legalisering av könsneutrala äktenskap. Många av dess väldigt sunda reformer.

Men nu verkar nästa trendsättning vara på gång med förbud av transfetter för samtliga 88 000 restaurangen i delstaten. I Sverige är det frivilligt för tillverkare att redovisa om produkter innehåller transfetter och på restauranger får maten innehålla transfetter medan Danmark valt en förbudslinje om gräns på högst 2 gram industriellt framställda transfettsyror per 100 gram fett i livsmedel. Olika politik i olika länder som leder till olika resultat. Eller?

Trots Sveriges val att inte förbjuda, reglera och peka med det statliga pekfingret konsumerar vi inte alls mer transfetter än danskarna. Mina erfarenheter är att vi konsumenter inte ser politiker som några hälsoförebilder. Det dricks alkohol trots monopol, skatter och förbud. Det röks cigaretter trots skyhög beskattning av tobak. Det äts fet mat trots hot om samma unkna förbudsmetoder.

Allvarligt talat; hur många hade enbart börja äta sallad om fettskatt infördes, transfetter förbjöds och statliga hamburgerrestauranger infördes? Och är det ens önskvärt att vilja bestämma över människors tallrikar? Vart går gränsen för statens uppgifter och politisk makt? Rimligen någonstans innan dess!

Annonser

Etiketter: , , , ,

3 svar to “Staten och våra tallrikar”

  1. Sten Says:

    Jag tror du måste skilja mellan det som å ena sidan är oomtvistat destruktivt för hälsan utan näringsmässiga fördelar och det som å andra sidan KAN vara destruktivt för hälsan men som har tydliga näringsmässiga fördelar. Till det förra hör t.ex. rökning, tydligt cancerframkallande färgämnen, transfetter och höga halter av mikroorganismer, tungmetaller eller dioxiner. (Där bör staten definitivt gå in, menar jag.) Rökning är dessutom särskilt allvarligt då det dödar i stort antal och dessutom drabbar oskyldiga genom passiv rökning.

    Till det senare hör alkohol (har i mindre mängder en positiv inverkan på blodfetter, plus andra fördelar), naturliga fetter av olika slag (vi behöver både kolesterol och vitaminer A och D, Omega-3 osv.), högt sockerinnehåll (måste inte vara skadligt utan kan vara bra – beror på graden av fysisk aktivitet osv.), färgämnen med acceptabla bieffekter osv. (Här kan staten eventuellt upplysa om risker men vara ytterst försiktig med förbud – folk måste själva få göra sina val och ta personligt ansvar.)

    /MUF:are själv en gång i tiden

  2. André Assarsson Says:

    Sten,

    Det finns givetvis skillnader mellan tungmetaller och rökning på samma sätt som kanelbullar och sprit inte är samma sak. I vissa fall kan det absolut vara motiverat att skydda människors liv från farliga ämnen i våra livsmedel men man bör i ännu större utsträckning akta sig för att tvångsavgöra andra människors val. För tvång är precis vad det är.

    Låt oss ta exemplet med transfetter där forskare inte alls är rörande överens om dess ”ooomtvistade destruktivitet för hälsan”. I en undersökning fann forskare ett samband mellan transfetter och och minskad förekomst av hjärt- och kärlsjukdomar. Källa: http://www.meraadet.dk/gfx/uploads/rapporter_pdf/transfedt%20dk%202003_www.pdf Dessutom har transfetter i mjölkfett i vissa djurförsök framkommit förebygga cancerformer. Källa: http://www.nutritechsolutions.com/assets/images/client/File/EnerG_TR/Research/Bauman_2004Trans_Fatty_Acids_on_Milk_Fat_andHuman_Health.pdf

    MEN! Låt oss anta att det är skitfarligt. Vem vill frivilligt stoppa i sig skitfarlig mat? Upplysningskampanjer, tydlig information, medial uppmärksamhet och krav på märkning skulle leda konsumtionen annorlunda. Dessa krafter är naturliga och resultat av frivilliga val medan alternativet skulle vara tvångsmedel där det personliga ansvaret glöms bort.

    Ibland kan det vara svåra gränsdragningar men alltför ofta sätter politiker likhetstecken mellan osunt och förbud. Den politiken leder i förlängningen till ett samhälle där vi konsumenter inte äter för vår egen skull på våra egna villkor – utan till följd av och för andras. Vägen till helvete är stenbelagd med goda intentioner. Man ska akta sig för att dra förhastade slutsatser.

    Kul att du varit MUF:are! Som du märker är det fortfarande lika högt i tak mellan MUF:are med massor av olika åsikter som ryms. Därför är debatt så viktigt och utvecklande :-)

  3. kerstin Says:

    Det är svårt för många att läsa mycket finstilta innehållsförteckningar och då svårt att välja bort transfetter. Man måste försöka prioritera folkhälsan. Livmedelsindustrin kommer aldrig att gå back ekonomiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: