Konsten att göra sin hemläxa

Reality is about perception är en klassisk konsultklyscha inom kommunikationsbranschen men sanningen tål att upprepas när tidningar, TV och radio fylls med påståenden från socialdemokraterna och moderaterna som nu slåss om bildsättningen av jobben i Sverige. Förtroendekapital staplas just nu på högar som växer sig allt större av både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven som iskallt kör all in med det egna förtroendet som insats. Sveriges två största partier har bestämt sig för att valrörelsen 2014 ska handla om jobben. Så var det 2006 och så var det 2010, men lite tyder på att socialdemokraterna har gjort sin hemläxa sedan två underkända valprov. Och även regeringen måste på egna meriter förtjäna nytt förtroende.

När nya moderaterna, 2006, på bara tre år lyckades nedmontera ett 117-årigt arbetarparti som då regerat landet i 65 av 74 år genom att vinna svenska folkets förtroende i jobbfrågan berodde det på att egna framtidsförslag och en ny sammanhängande politik mejslades fram. Symbolen för detta i valrörelsen 2006 blev jobbskatteavdraget som ställdes mot mer av det gamla. Fyra år senare ställdes ny skatte- och arbetsmarknadspolitik inom tjänstesektorn med RUT-avdrag och löften om sänkt restaurangmoms mot mer av det som fanns innan det gamla. Tydlighet ställdes mot ovisshet.

Allt detta talar för att vinnaren 2014 är framtidsinriktad, lyckas formulera en ny sammanhängande arbetsmarknads- och skattepolitik och är extremt tydlig med att sammankopplas med jobbfrågan. Politik är att prioritera och då går det inte att likt socialdemokraterna gå ned i ideologisk spagat om vinster i välfärden, driva perifera frågor och sakna egna förslag. Om Stefan Löfven och Magdalena Andersson ska lyckas med samma sak som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg måste sossarna helrenoveras. Frågorna är många; finns det politiska mandatet? Vad säger över 100 000 partimedlemmar om en tillförordnad partiledare vald av blott sju (!) personer i VU plötsligt vill förändra allt? Sitter Leif Pagrotsky på alla svaren i skattefrågan, eftersom alla alltid hänvisar till hans arbetsgrupp? Vad händer på nästa ordinarie partikongress? Vad vill socialdemokraterna?

Senast idag uttalade sig Ylva Johansson kritiskt om arbetslöshetssiffrorna i Sverige. I brist på egna svar och egen förmåga att ta sig ur den idémässiga ökenvandringen skapas vattenoaser med regeringskritik. En klok strategi på kort sikt som säkert inger förhoppningar inför framtiden men livsfarligt på längre sikt eftersom det också skapar förväntningar på att leverera i jobbfrågan. Just nu talar allt för att socialdemokraterna gör om Mona Sahlins misstag dvs. vägrar ge besked inom centrala politikområden, hänvisar framåt och stiger tillfälligt i opinionen när väljarna bygger upp sin egen önskebild medan regeringens så klart upplevs sämre. När valdagen sedan närmar sig och hemläxan fortfarande inte är gjord, så förvandlas allt till en mardröm när gruvligt besvikna väljare söker sig till ett tydligt alternativ som åtminstone har en sammanhängande politik – oavsett arbetslöshetsstatistik.

Det störa hotet mot alliansregeringen just nu är alliansregeringen. Även den behöver göra sin hemläxa eftersom samma principer från 2006 och 2010 fortsatt gäller inför 2014 men med nya krav på att ge besked. Vilken är Alliansens sammanhängande arbetsmarknads-, skatte- och näringspolitik för Sverige 2014-2018? Jag är inte helt säker på att någon kan svara på det just nu. Jobbskatteavdrag och RUT är dåtid. Nu står vi inför en spännande framtid.

Kompis, det går bättre!

Sedan tidigare har vi kunnat konstatera flera faktorer som gör att förutsättningarna för att alliansen kommer att fortsätta regera Sverige är många. Vi står inför ett svenskt EU-ordförandeskap med en statsminister som uppbär starkt förtroende hos en majoritet av svenska folket. Samtidigt samlas landet bakom Anders Borg som finansminister under pågående kris med kraftigt förtroende. I båda fallen är oppositionens Mona Sahlin och Thomas Östros långt efter, vilket är tydliga signaler inför framtidens fortsatta val av parti för väljarna.

Samtidigt bekräftar allt fler undersökningar att nya moderaterna är ett i det närmaste etablerat 30%-parti när väljarkåren samlas kring partivalen. Detta är historiskt bra med alltjämt nästan två år kvar till nästa val med goda möjligheter att förankra vår politik ytterligare. En huvudförklaring till framgången är säkert den stora mediala exponeringen av våra moderata förträdare under finanskrisen. Lägg då till ett EU-ordförandeskap det andra halvåret under 2009 med Fredrik Reinfeldt i samma position som Frankrikes president varit i den senaste tiden. Då har vi receptet för fortsatt moderat framgång.

I samtal med andra på skolor, arbetsplatser eller på stan märks en tydlig skepticism bland unga människor gentemot Mona Sahlin som statsministerkandidat. Många är så unga att de inte kan minnas Tobleroneskandalen men betraktar ändå henne som en svag ledare som inte lyckas med uppgiften. Precis där tror jag valet kommer att avgöras. När osäkra väljare som egentligen inte har på förhand bestämda uppfattning systematiskt och kategoriskt avvisar Sahlin som statsminister öppnas vägen för alliansen. Kompis, det går bättre nu!