I dag känner jag stor ödmjukhet, tacksamhet till alla dem som sade nej till vänsterns problemformuleringar på den tiden 1 maj var en dag att räkna med. Ett Sverige där staten, Partiet och fackföreningsrörelsen var samma sak med tvångsanslutningar. Det fanns dem som sade nej och stod upp för någonting annat när hela landet med lagens och massmedias stöd upprymdes av ett kollektivt firande i stad efter stad, ort efter ort och i den enda radio- och TV-kanalen som fanns. Det fanns dem som gav stöd till demokratier istället för diktaturer, marknadsekonomi istället för steg mot planekonomi, EG- och EEC-inträde istället för isolation.

Sveriges ekonomiska och politiska utveckling är ingen förutbestämd rak linje, även om det kan verka så i efterhand. Varje dag är en konflikt mellan olika politiska alternativ som var tredje eller nu för tiden var fjärde år sedan får parlamentariska konsekvenser. I dag, den 1 maj 2013, är en bra dag att gå ut i solen och njuta av att rätt krafter vann och fel krafter förlorade. Vi har utöver den borgerliga sfären också mycket att tacka pragmatiska och kloka socialdemokratiska politiker som hållit rent till vänster men också själva normaliserats. Andra länders politiska utveckling, globaliseringen och mycket har påverkat men någonstans började det med att det här i Sverige under alla dessa decennier funnits dem som bidragit till det fantastiska Sverige vi har den 1 maj 2013.

Tänk att default i dag är att inte fira 1 maj över huvud taget. Tänk att default i dag är att 1 maj är en angelägenhet för den gamla arbetarrörelsens allt glesare demonstrationståg och inte hela svenska folket. Tänk att default i dag är att Socialdemokraterna i en av Sveriges största städer, Norrköping, helt ställt in 1 maj-tåget och istället lyssnar på en musikartist som tar bra betalt för sina spelningar. Tänk att default i dag är att Alliansen regerar Sverige under en andra pågående mandatperiod och största oppositionspartiet accepterar alla förslag – jobbskatteavdrag, skattesänkningar, sänkt restaurangmoms, RUT-avdrag och nästan alla reformer som innan 2006 ansågs vara helvetet på jorden. Tänk att default i dag är att 1 maj-partierna S och V tillsammans skrapar ihop ynka 36 procent av rösterna i allmänna val – dessutom är partierna helt bekväma med det utan krisdiskussioner.

Tack alla som under decennier bidragit och fortsätter att bidra till att Sverige i dag är världens bästa land. Det kunde varit radikalt annorlunda och det är denna viktiga historiska påminnelse som 1 maj borde handla om.

Det tråkiga är att beslutet kommer 20 år för sent och att det bara är fattat på lokal nivå för en enda stad. Trots att rapporterna från media duggar tätt varje år om allt glesare första maj-tåg och att ingen längre känner igen sig i fenomenet att demonstrera mot samhällsutveckling eller att sjunga Internationalen som spridit skräck hos miljontals förtryckta i kommunistdiktaturer, så fortsätter det. Röda fanor, banderoller med budskap från 60-talets verklighet och en längtan tillbaka till ett Sverige som inte längre finns. Frågan är hur många och vilka som känner igen sig i ett sådant parti.

Ett stort tack till Socialdemokraterna i Norrköping för dagens kloka beslut. Ett bättre och mer relevant oppositionsparti gör Alliansen och framförallt Sverige bättre. Det är välkommet ifall så många som möjligt bidrar till en samhällsdebatt som handlar om hur vi kan göra framtidens Sverige ännu bättre genom att börja leva i verkligheten istället för att motverka den. Kanske kan framtida S-kongresser handla om vilken del av partiet som presenterar de mest visionära och tillväxtfrämjande förslagen? Det vore definitivt bättre än att 2013, mer än 20 år efter att Sovjetunionen brutit samman och planekonomins konsekvenser blivit vida kända, handla om huruvida vinst över huvud taget ska få finnas eller inte.

Jag tror trots allt inte att Amy Diamond ställer upp gratis på 1 maj. Det gäller nog för fler i det moderna Sverige.

Många menar att Margaret Thatcher aldrig förlorat ett val sedan hennes tid som premiärminister. När till och med Labours Tony Blair vann sitt tredje val rad löd tidningsrubriker att valvinnaren är Thatcher vars politik fortfarande gäller, fast med en annan avsändare som tvingats anpassa sig. Det är så du förändrar ett samhälle och världen på riktigt.

När jag tänker tillbaka på Thatcher försöker jag alltid att göra det utifrån hennes kontext, tidsanda och samhällsklimat. Att analog överföra hennes retorik och sätt att lösa samhällsproblem till ett annat land 35 år senare, tror jag i bästa fall bara är meningslöst. Vårt samhällsklimat är idag radikalt annorlunda och så mycket bättre eftersom marknadsekonomins vänner vann de politiska striderna på 80- och 90-talet, med fallet av Berlinmuren som den kanske största symbolen för detta. Hon blev en naturlig motreaktion mot den radikala och inflytelserika 60-talsvänstern på samma sätt som Ronald Reagan blev i USA. Båda var politiska ledare av sin tid.

Allt talar för att hon var rätt person på rätt plats vid exakt rätt tillfälle när Storbritannien som mest behövde en ledare som vågade ta striden mot starka särintressen som drivit landet till ruinens brant. Precis som med dagens Grekland och andra krisande euroländer visste många vad som behövde göras men besluten var obekväma att fatta och motståndet var kompakt. Det var då hon klev fram och stod upp hela vägen. Som David Cameron uttryckte det idag på sin pressträff: ”She didn’t just lead our country, she saved our country”.

För oss som är vänner av marknadsekonomi, öppenhet, frihandel och ett inkluderande samhälle som skapar möjligheter för alla förblir Margaret Thatcher en viktig symbol. Jag känner stor ödmjukhet inför delar av kritiken mot henne men ingen kan ta ifrån järnladyn att hon till slut fick rätt. Hon räddade landet, hon räddade miljontals människor från kommunismen och hon bidrog till att rädda samhällsdebatten där default idag är att vara för marknadsekonomi, valfrihet och privata alternativ.

Detta tar jag med mig i mitt fortsatta politiska engagemang från Margaret Thatcher: 

• En sammanhängande berättelse är avgörande om du ska lyckas vinna långsiktigt förtroende och förståelse för din politik. 
• Var tid har sina samhällsproblem, sin tidsanda och samhällsklimat som måste vara utgångspunkten för ditt eget ledarskap och politik. Därför är det omöjligt att analogt överföra retorik och politik till en helt annan kontext. Däremot kan idéer och principer fungera alldeles utmärkt över tid.
• Politiker bör sträva efter att vinna respekt och inte kärlek. Långsiktigt förtroende baseras på respekt för dig som ledare, beslutsfattare och bärare av allmänintresset medan kortsiktigt taktiserande handlar om att göra vad som ger bekräftelse för stunden eller oviljan att göra det som kan väcka motstånd hos starka särintressen.

Tack för att du gjorde världen bättre, Margaret Thatcher. Vila i frid.

Den enskilt viktigaste lärdomen i boken ”En marsch mot avgrunden” är att socialdemokraterna egentligen är två olika partier. Att ständigt försöka samla dessa två partier till ett upptar all kraft som behövs för att orka vinna regeringsmakten. Problemet är inte nytt men skillnaden mot tidigare är att S för första gången i modern tid inte längre prenumererar på regeringsmakten. Nu går det inte längre skylla på verkligheten, tillsätta utredningar och fördela poster för att blidka interna krafter. Köttgrytorna är borta och i kampen om brödsmulorna förmår inte S-högerfalangen längre att bjuda på idémotstånd mot vänsterkrafterna. Därför vinner vänstern ständigt terräng med 90-dagarsgaranti, kvoterad föräldraförsäkring och kommunalt veto mot vinster som nya pokaler efter helgen i Göteborg.

Mitt i allt detta finns en svag Stefan Löfven som alltså väljer att vika ned sig mot interna partikrafter istället för att stå upp för en förnyelse av en politik som underkänts av svenska folket två val i rad. Det är ett oroväckande karaktärsdrag inför eventuella förhandlingar med Jonas Sjöstedt som redan visat intresse för att bilda regering tillsammans. Göran Persson och Ingvar Carlsson höll konsekvent V borta från Rosenbad genom att vägra kompromissa om fundamentala politiska idéer som girar kraftigt vänsterut. Allt talar för att Löfven skulle fintas upp på läktaren av Sjöstedt för att sedan, som i kvällens SVT Agenda, tvingas sätta sig framför Mats Knutson och med darr på rösten försöka försvara något han själv inte ens tror på. Precis som med kärnkraften för ett halvår sedan.

Den politiska vardagen kommer att bli Stefan Löfvens värsta fiende. Den handlar nämligen om väljarnas perspektiv, om Sverige 2013 där valfrihet är självklart och motståndet mot kvoterad föräldraförsäkring är kompakt. En vardag där till och med femteklassare inte behöver vara med i TV-program för att kunna säga att bekämpa arbetslöshet handlar om att möjliggöra för företag att kunna anställa. En vardag där tidningarna och kvällsnyheterna fylls med rapporter från Europas socialdemokratiska ekonomier som totalt körts i botten med EU:s högsta arbetslöshet. En vardag där allt fler kommer kräva allt tydligare besked i en rad viktiga frågor såsom skattepolitiken, om kärnkraften och med vilka landet ska regeras med.

Imorgon är det måndag. Välkommen tillbaka till vardagen, Stefan Löfven.

Direkt efter Stefan Löfvens tal blev det rejält svettigt på presskonferensen och det var uppenbart att han inte hade räknat med anstormningen av journalister som krävde besked om hur detta löfte ska kunna uppnås. Det är lika bra att vänja sig. Ju närmare valdagen vi kommer desto fler kommer kraven på svar att bli. Om Löfven framöver presenterar en tydligt sammanhängande politik som löser arbetslösheten kan dagens utspel gå till historien som ögonblicket då socialdemokraterna kom in i den politiska matchen igen. Om det däremot blir mer av höjda arbetsgivaravgifter för unga, skattehöjningar på 30 miljarder, höjd bolagsskatt och regleringar som begränsar företags möjlighet att anställa blir dagens utspel själva symbolen för den intellektuella återvändsgränden.

Strategin tycks tidigare ha varit att ”låta regeringen koka i sin egen soppa” men nu binds ris åt egen rygg när tystnad ersätts med löfte. Har Stefan Löfven mandatet av sina egna medlemmar att vrida om hela den socialdemokratiska skattepolitiken? Finns viljan att förnya politiken utifrån hur Sverige ser ut 2013 i ett parti där största kongressdebatten handlar om Sverige ska vara som på 1960-talet utan alternativ i välfärden eller som på 1990-talet när valfrihet i välfärden blir självklart för medborgarna men aldrig för socialdemokraterna? Är det möjligt att vinna svenska folkets förtroende med en politisk popcorngryta där utspel ersätter utspel men grundfrågorna förblir ständigt obesvarade: Med vilka ska landet regeras? Hur ser förslagen ut som ger oss 3 procent arbetslöshet om sex år? Vilken är den socialdemokratiska berättelsen och alternativet till Alliansens arbetslinje?

Det är några dagar kvar av kongressen och ännu finns tid att lämna besked till svenska folket, men idag ökade fallhöjden rejält om dessa aldrig kommer.

Istället för att ta tag i grundproblemet, initiera en idé- och politikutveckling och långsiktigt återvinna förtroende har (S) ställt hoppet till kommunikativ kosmetika, paketering och yta. Socialdemokraterna är vår tids politiska PR-byrå.

Påståendet är inte nytt. Redan i höstas skrev Per Schlingmann om Löfven som politikens PR-man, men istället för att ta åt sig av kritiken har socialdemokraterna i motorvägsfart fortsatt på exakt samma pr-spår för hela partiet. Det är riskabelt för ett politiskt parti att bygga upp stora förväntningar, förstärka budskap och inrikta all kommunikation för att åstadkomma en bildsättning som sedan inte existerar i verkligheten.

Att lansera en affärsplan och flirta med näringslivet faller snabbt pladask om du samtidigt lovar skattehöjningar, regleringar och höjda arbetsgivaravgifter. Att kalla sig för Framtidspartiet och samtidigt kasta ut det egna ungdomsförbundet från det verkställande utskottet, fördubbla arbetsgivaravgifterna för unga och där största debatten på partikongressen handlar om huruvida Sverige ska vara som på 1960-talet eller 1990-talet faller snabbt pladask. Att göra en poäng av att värna svenska jobb och samtidigt vägra ge besked om ny kärnkraft faller snabbt pladask. Att gå till val med nästan exakt samma politik som 2006 och 2010, fast med nytt namn och snyggare logga kommer sannolikt falla pladask.

När jag jobbade som pr-konsult träffade jag många kloka företagsledningar som sökte strategisk rådgivning snarare än kortsiktigt taktiserande. Många var beredda att avsätta många års arbete för att förändras och lyckas förtjäna förtroende. Ett företag som inte längre lyckas sälja sina produkter kan antingen ändra på sig själva och produkten eller idiotförklara kunderna. Som om problemet för socialdemokraterna är att väljarna inte har förstått partiets briljans. Två val i rad.

Imorgon samlas PR-byrån för kongress i Göteborg. Räkna med coola oneliners, riggade presskonferenser och budskap som testats för hundratusentals kronor i fokusgrupper. Räkna också med att självkritik, förändring och ny politik kommer att lysa med sin frånvaro. Om yta slår innehåll återstår att se, men tillåt mig att tvivla.

För det första är inte den medvetna strategin att kommunicera delar av budgeten på förhand på något sätt unik för svensk politik. S-märkta regeringar gjorde det hela tiden i form av ”läckor” till pressen som sedan blev stora uppslag och sensationsnyheter till väljarkåren. Ett måhända något mindre ärligt förfarande eftersom all media då inte får lika och samma möjligheter att ta del av budgetinnehållet, vilket riskerar skapa situationer där journalister som är mer närstående till regeringen premieras. Idag är strategin öppen, uttalad och ärlig på alla sätt där ingen hymlar om att det rör sig om smart kommunikation i väljarnas intresse.  

För det andra mår demokratin bra av att så mycket som möjligt diskuteras så öppet som möjligt så tidigt som möjligt istället för att hemliga beslut som fattas i slutna rum ska förbli hemliga för väljarna. Vi ställer hårda krav på öppenhet på företag eftersom vi som konsumenter vill veta så mycket som möjligt så att vi enklare kan ta ställning. Vem gillar organisationer och företag som i veckor hemlighåller redan färdiga kampanjer, produkter och information om det egna erbjudandet? I en del fall kan det skapa önskvärda förväntningar som när Apple på en timme lanserar allt om sin nya iPhone 5, men i ärlighetens namn skulle konkurrenterna och konsumenteran föredra att få veta så mycket som möjligt redan innan. 

För det tredje utesluter inte löpande budgetutspel möjligheten för oppositionen att med exakt samma tidsrymd som tidigare ta ställning till helheten och komma med ett eget motförslag. Att i direkt anslutning till ett regeringsutspel ge ett ärligt svar om att vara försiktigt positivt eller negativ med ett löfte om att återkomma med ett sammanhängande oppositionsförslag är inte skadligt. Tvärtom inger det förtroende att ägna tid åt att göra hemläxan och presentera helhetsförslag istället för som Håkan Juholt bli en politisk popcornmaskin där snabba retoriska poänger till slut inte hänger ihop. 

Dessutom: Varför presenterar inte socialdemokraterna sin skuggbudget i olika delar? Då skulle förslagen och alternativen ställas emot varandra på ett tydligt sätt dag för dag, vilket skulle underlättat för väljarna att slutligen ta ställning till helheten. Givetvis finns inte samma medieintresse för ett ensamt 30-procentigt oppositionsparti som för en regering vid makten men det skulle ändå räcka långt – inte minst med tanke på hur tyst och sparsmakad Stefan Löfven är i övrigt. 

För det fjärde gör tågturnéer, gruvbesök och vandring bland bostadsområden att Sveriges absolut högsta beslutsfattare tvingas iväg från Stockholms innerstad ut i landet för att träffa svenska folket. Givetvis är det delvis en mediecirkus men underskatta inte betydelsen av att orter som Kiruna, Helsingborg och Linköping faktiskt får besök och möjlighet att visa upp sig inför övriga landet. Alternativet är att på sin höjd röra sig några hundra meter från finansdepartementet bort till riksdagen – för att sedan stänga dörren om sig och gömma sig från väljarna bakom skrivborden igen. Och alla kritiker kan vara lugna: Anders Borg kommer att göra sin traditionella budgetpromenad i år också, trots att den lyckligtvis är mindre betydelsefull än tidigare.

För det femte har väljarna alltid rätt. Att regeringen berättar och kommunicera sin politik till väljarna i första hand och till riksdagen i andra hand är bara ett sunt uttryck för detta. Att då hänvisa till ”tröttsamma budgetmaraton” som gör att ”väljarna inte orkar ta in de olika alternativen i svensk politik” är att underskatta väljarna och självmotsägande eftersom väljarna är mer informerade än tidigare. Det finns således bättre förutsättningar än tidigare att ta ställning. Intresset för oppositionens budgetutspel avgörs framförallt av oppositionens politiska innehåll men också så klart val av kommunikationsstrategi. Om man gör som man alltid har gjort kommer också intresset att bli som det alltid har varit. Om jag vore rådgivare till socialdemokraterna skulle jag exempelvis använda samma strategi med t.ex. propositioner till partikongressen, politiska förslag från arbetsgrupper och den helhetsstrategi som så småningom ska bli vallöften. I övrigt är det alltid en sammanhängande, finansierad och relevant politik som avgör. 

Avslutningsvis talar teknik- och samhällsutvecklingen för att vi snarare kommer att få se ännu mer av öppna utspel så fort som möjligt efter beslut är fattat. Förr krävdes mångåriga utbildningar, ofta eget tryckeri eller TV-station för att vara journalist medan alla idag med en smartphone som har Internetuppkoppling är journalister. Riksdagsledamöter twittrar direkt från sammanträdena, statsråden berättar i realtid öppet om sina tankar som sedan analyseras och paketeras till hundratusentals på Facebook, Twitter och bloggvärlden. Att hålla en hemlighet i politikens värld där allt är öppet har aldrig tidigare varit så svårt som nu. Istället skapas ryktesspridning, rena lögner och spekulationer som kan vara skadligt på många olika sätt. 

Därför sker påstådda pr-jippon som uppdelade budgetutspel i demokratins tjänst eftersom rätt information når alla snabbare än tidigare. 

Ingen skulle få för sig att säga samma saker, bete sig likadant och söka samma typ av kontakt i en bastu med polarna, på en golfrunda med chefen, på fest en lördagskväll, på mingel hos grannarna, på diskussionsträff med fotoklubben, på videomöte, på musikkonsert eller bara i telefonsamtal med andra. Sammanhanget, traditioner, kultur och mottagare spelar roll. Du är fortfarande dig själv men alla som någonsin gullat med ett spädbarn och sekunderna senare svarat i telefonen när högsta chefen ringer, upptäcker den omedelbara skillnaden. Men på Internet är sociala medier fortfarande så nya och i sin linda att unika traditionerna ännu inte hunnits utvecklats på samma sätt som mänskligt beteende har gjort genom århundraden. Facebook fanns inte 2003, Twitter fanns inte 2005 och Instagram existerade inte 2009.

Det är därför allting ibland blir så fel. Det är då politiker trampar snett eftersom dem har svårt att skilja på bastun med polarna eller privat telefonsamtal med någon och en ständigt pågående presskonferens med nästa hela Sveriges samlade journalistkår, som Twitter faktiskt är. Det är då exakt samma uppdateringar förinställt skickas genom Facebook, Twitter och Instagram samtidigt till en förvirrad och irriterad mottagarsida – där bästa polarna undrar vem någon riksdagsman som bara benämns med förnamn är, journalisterna på Twitter undrar varför din pastalunch är av intresse medan Instagramflödet fylls med något så meningslöst som en maträtt. Det är också oftast då någonting blir alldeles för intressant för ditt eget bästa eller oftast helt ointressant, aldrig bara intressant på ett sätt som vi förväntar oss eller uppskattar i kontakt med andra.

Samtidigt har jag svårt för ”experter” som ska berätta för dig hur du ska använda sociala medier. Poängen är att vi alla använder sociala medier olika eftersom vi är olika som människor. Det blir oftast som bäst när det som gör dig unik, det personliga i rätt sammanhang och just dina egna tankar utifrån alla dina år av erfarenheter kring något intressant berättas. Det viktigaste är att tänka på sammanhanget och framförallt börja ställa sig några grundläggande frågor: Vad är syftet med att vara här? Har jag tid att vara här? Vad kan jag tillföra här? Vad kan jag få ut av att vara här? Vilka är riskerna och möjligheterna med att vara här? Samma frågor som vi alla ställer oss innan vi kliver in i en bastu, springer till mingel eller går på fest. Vi måste alla hitta våra egna svar. Både som företag och som privatpersoner.

Några tips längs vägen för alla som inte vill framstå som asociala i sociala medier:

• Tänk efter: Läs alltid upp din text högt för dig själv innan du skickar iväg det och betrakta det ur ett mottagarperspektiv. Vem ska få det? Vem ska reagera på det? Hur reagerar någon annan på det? Hur hade du betraktat det ifall du fick det i ditt flöde? Är det här intressant – varför? Vad är syftet med den här uppdateringen? Var gärna dig själv och gör gärna annorlunda, men chansa aldrig.
• Var personlig: Vi andra följer dig, är vän med dig och tittar på dina bilder eftersom vi är intresserade av dig och just dig. Det är ditt personliga bidrag och dina personliga tankar som är eller kan vara intressanta. Detta gäller också företag som inte sällan är extremt generiska i sociala medier. Var däremot aldrig privat, det är man oftast bara med ett fåtal personer och väldigt ofta i enskilda samtal.
• Skilj på sammanhangen: Koppla inte ihop alla kanaler samtidigt bara för att det är tekniskt möjligt. Skaffa dig en känsla för och lär dig vilka sociala regler som gäller för respektive kanal. Våga välj bort vissa sociala medier om du inte trivs där eller känner att tiden saknas. Alla kanaler passar inte alla.

Avslutningsvis är det viktigt att understryka att vi alla är människor och att det är helt naturligt att vi, precis som i övriga verkliga livet, inte alltid är särskilt sociala, trevliga att ha och göra med eller ens intressanta beroende på en massa saker. Det brukar vi ha överseende med, men inte om det mer är en regel än undantag.

Hur kommer det sig att när européer demonstrerar på gator och torg handlar det om att staten har gjort för lite för dem medan det i USA finns en Tea Party-rörelse som samlar miljontals till att demonstrera mot att staten gör för mycket? Hur kommer det sig att den egna huvudstaden blivit ett skällsord och symbol för elitistisk byråkrati i den amerikanska debatten? Tillåt mig betvivla att Ronald Reagans uttryck: ”Love America – Hate Washington” skulle fungera i en svensk kontext. Primes Billy McCormac sammanfattade det väl när han beskrev amerikanska högerns rädsla för att bli som Europa. Tänk dig att du varje dag sitter och dinglar med benen mot avgrunden. Varje dag är en kamp för överlevnad och för en bättre morgondag med drivkrafter som förvandlat tretton fattiga kolonier på 1700-talet till världens mäktigaste nation. Om Europa-strävarna med trygghetssystem asfalterar över den avgrunden riskerar alla dessa drivkrafter att försvinna. Vad händer då? 

Ett annat minnesvärt citat var när George W. Bush blev omvald 2004 och chockade europeiska reportrar som inte förstod någonting fick en förklaring levererade till sig: ”Ni måste förstå en sak. Det här är inte Europa. Vi vill inte ha det som i Europa. Vi har utkämpat krig just för att det inte ska vara som i Europa. Det finns de här som vill ha det som i Europa men som inte orkar flytta tillbaka – vi kallar dem kanadensare!”. Tesen var att USA nu står inför en identitetskris och ett filosofiskt vägval: Ska landet bli som alla andra i västvärlden eller ska landet fortsätta att vara som det alltid varit? Kanske är det därför som ObamaCare blivit något av en symbolisk konfliktfråga. Är staten lösningen eller själva orsaken till problemet?

Vad händer då om Mitt Romney blir president? Den största förändringen är förmodligen att USA i så fall tar ett stort kliv i riktningen att inte bli som Europa. Den amerikanska högern befäster sin maktposition och gör Obamas försök till kliv i motsatt riktning till lite av en parentes i historien. Flera domare i högsta domstolen förväntas lämna kommande mandatperiod och ska därmed utses av den nya presidenten, vilket skapar enorma förutsättningar att sätta agendan lång tid framöver. I november är det också val till USA:s senat där 33 säten och därmed majoriteten i en av kamrarna ska avgöras. Det är mycket som står på spel i höst. Kanske mycket mer än vad vi vid första anblicken egentligen tror.

Det är logiskt att många i Europa bättre förstår och därmed stödjer en mer europeisk presidentkandidat som Obama medan Mitt Romney upplevs som verklighetsfrämmande och obegriplig. Inte desto mindre är det dött lopp i opinionsmätningarna mellan kandidaterna. Vad som helst kan hända och det finns all anledning att lära sig mer om de som hänvisar till Kanada när man försöker förklara hur ett modernt samhälle kan se ut.

Tips: Martin Gelins bok ”Den amerikanska högern” och Janerik Larssons bok ”Överlever den amerikanska drömmen?”.

Det blev rubriken på dagens artikel i Västerviks-Tidningen som rapporterar om mitt sommartal i Loftahammar

Jag belyste också det absurda med att smutskasta sina motståndare och syssla med negativa kampanjer. Med största sannolikhet sitter säkert SIBA:s ledning och pratar skit om Media Markt och omvänt. Förmodligen skickas det gliringar mot Microsoft på Apples huvudkontor och omvänt. Det är helt naturligt. Den egna produkten är ju alltid bäst. Som anställd och säljare av den känner man stor stolthet över att representera något som jämfört med konkurrenterna är sämre. Att vara av den uppfattning är var och ens rätt, men inget seriöst företag affischerar busshållplatser med hur dåliga konkurrenterna är. TV- och radioreklam handlar aldrig om hur dåliga konkurrenternas produkter är. VD:n uttalar aldrig sig negativt om konkurrenterna. Varför är det så? Givetvis för att du inte vill ge dina motståndare mer uppmärksamhet än nödvändigt samtidigt som du själv saknar all trovärdighet eftersom du talar i egen sak. Allt detta inser konsumenterna som också har rösträtt i allmänna val. Därför borde inte politiskt aktiva, partiledningar eller andra som vill stödja det egna partiet prata skit om sina motståndare. Det ger ingenting, tvärtom tar det energi och fokus från att förbättra ditt eget erbjudande.

Under kvällen i Loftahammar underströk jag emellertid att USA är ett stort undantag från detta. Det beror på att allting på andra sidan Atlanten handlar om att mobilisera väljargrupper att rösta och därmed rösta rätt. När bara 40 procent av folket går till valurnorna blir negativa kampanjer med röda skynken till strategiskt utvalda målgrupper effektiva instrument. Det sägs att George W. Bush valdes till och omvaldes som president tack vare han och Karl Roves förmåga att engagera den kristna högern på ett sätt som saknar motstycke i amerikansk inrikespolitik. I USA handlar också allt om personer – aldrig om partier. Förtroendet för en person kan urholkas på grund av trovärdiga attacker medan hela politiska partier med mer än 100 år bakom sig står väl rustade inför påhopp. Vi har också en konsensus-kultur i Sverige där aggressiva personkonflikter upplevs som obehagliga på ett sätt som istället skapar sympati för offret.

Jag fick också frågan av en klok åhörare som då invände att om inte motståndarna granskas och du själv är aktiv med att påpeka bristerna hos motståndarnas politik, så kommer det aldrig fram i ljuset. Exemplet var socialdemokraternas tystnad, brist på besked och total avsaknad av politik som moderaterna just nu ägnar mycket energi åt att påpeka. Mitt svar blev att man då underskattar journalister och medias intresse av att kritiskt nagelfara och granska alla politiska partier. Politiska reportrar, samhällsredaktioner och experter skulle aldrig nöja sig förrän besked lämnas till tittarna, lyssnarna och läsarna om hur politiken ser ut inför nästa mandatperiod. Frågan är då: vem har störst trovärdighet att angripa socialdemokraterna mellan Mats Knutson i en SVT-studio eller Fredrik Reinfeldt? Och om moderaterna eller annat parti försöker göra journalisternas arbete minskar sannolikt intresset av att just rapportera om detta, eftersom ingen vill springa någon annans ärenden.

Därför lönar det aldrig sig att prata skit om sina motståndare. Ett framgångsrikt parti har mer politikutveckling och mindre pajkastning. Ett framgångsrikt parti funderar alltid över hur det egna erbjudandet kan bli bättre istället för hur mycket sämre motståndarens är. Ett framgångsrikt parti vill alltid bli bäst och inte minst sämst.