Vi har inte haft någon justitieminister i modern tid som har genomfört så mycket repressiv lagstifning som Thomas Bodström.

- Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap, i TV4:s Nyhetsmorgon 8/8 2006.

Socialdemokraternas nätverk ”Sossar mot storebror” har trovärdighetsproblem?

I dag presenteras något form av s.k. alternativ till familjepolitik på Aftonbladets debatt sida när ledande socialdemokrater med Thomas ”Papegojan” Östros i spetsen dundrar med sitt alternativa budskap mot regeringen. Det är inget nytt på östfronten från gamla socialdemokraterna men jag kunde inte låta bli att stanna upp och reflektera över vilken övertro på sig själva socialdemokrater har.

Från maktens korridorer i Stockholm har självupphöjt intellektuellt upplysta socialdemokrater bestämt att fem miljoner skattekronor per år ska avsättas för ”den nationella hjälplinjen med en ordentlig webbsida med chatfunktion”. På något sätt känns tekniska IT-lösningar på detaljnivå med chat-funktioner inte särskilt relevant för ledande beslutsfattade som gör anspråk på att regera landet med visioner om ett ledarskap för Sverige. Å andra sidan är det svensk socialdemokrati i ett nötskal: socialdemokrater vet alltid i alla lägen vad som är bäst. Därför ska makten ligga där och inte hos dig eller personalen som administrerar hjälplinjen.

I går blev det klart att Grekland väljer förändring genom att rösta fram en ny regering för landet. En del bedömare menar att det är en vänstersväng eftersom socialistiska partiet fick mandat att regera landet men det återstår att se vilken skillnad det blir i den ekonomiska politiken. Väljarna röstade bort den sittande regeringen pga. dess oförmåga att hantera den pågående krisen och det är för tidigt att bedöma om den nya regeringen är ett bättre eller sämre alternativ. Jag köper nämligen inte den förenkling av verkligheten som många ägnar sig åt i europeisk kontext när ”högern” eller ”vänstern” vunnit val i olika länder. Ibland handlar det rentav om regeringsduglighet – oavsett politisk färg.

Eftersom Irland röstat ja till Lissabon-fördraget och Tjeckiens president också väntas skriva under fördraget får vänstern från Sverige två nya parlamentariker i Europaparlamentet. En blir socialdemokraten Jens Nilsson och den andre blir Amelia Andersdotter från Piratpartiet. Så här beskriver hon sin syn på marknadsekonomi och handel:

”Däremot har Piratpartiet diskuterat att gå med i sådana partigrupper i parlamentet som troligtvis är benägna att verka för lite mer reglering än lite mindre. Keynesianska vindar blåser över lag i Europa, och till och med den annars i många frågor dumma franske presidenten Sarkozy har uttalat en önskan om mer och bättre reglering av den europeiska centralbanken”.  Källan hittar du här.

Keynesianska vindar slutade att blåsa på 1970-talet men hos Piratpartiet är det alltid intellektuellt vindstilla.

Det var med höga förväntningar som jag under gårdagseftermiddagen klev in på Grand Hotel i Stockholm för att som en av trettio representanter för frivillighetsorganisationer i Sverige få lyssna till FN:s högsta chef, världens räddare och mänsklighetens största hopp för världsfred. Åtminstone låter det så i skolböckerna och i undervisningen på svenska skolor. Sverige är ett av FN:s absolut mest generösa och lojala länder till organisationen med stort engagemang och höga tankar om världs-institutionen som en gång i tiden faktiskt styrdes av svensken Dag Hammarskjöld.  Moderata Ungdomsförbundet har vid flertal tillfällen öppet kritiserat FN och ser stora behov av förändringar av organisationen och gårdagens 20 minuters anförande och 40 minuters svarande på frågor från oss ger all anledning för oss att fortsätta vara kritiska.

Inför själva anförandet bjöd svenska FN-förbundet på kaffe och kanelbullar under mingelformer. Jag lyckades med konststycket att fotograferas ihop med Jytte Guteland, SSU:s förbundsordförande som verkade mer än nöjd över Ban Ki-Moon:s anförande. Dessutom hälsade jag på Carolina Kluft som var med för dagen och förde samtal med Naturskyddsföreningens generalsekreterare som, föga oväntat, inte verkade nöjd med regeringens insatser inför avtalet i Köpenhamn i december.

Ban Ki-Moon:s anförande som varade i cirka 20 minuter handlade om FN:s roll och arbete i världen och om klimatförändringarna som beskrevs synnerligen dramatiskt. Själv tyckte jag beskrivningen av världens tillstånd var långt mer häpnadsväckande än Al Gore och hela miljövänstern tillsammans. Han sade att Arktis är helt bortsmält till år 2037 och att ”we either sink or swim together” i arbetet mot koldioxidutsläppen och den globala uppvärmningen. Det är min bestämda uppfattning att arbetet med att förena tillväxt och minskad påverkan på klimatet och färre utsläpp av skadliga ämnen i luften är viktigt och högprioriterat men jag vet inte om ren terrorskräck och hotbilder är konstruktivt för arbetet i längden. Risken finns att opinionen ser annorlunda på det när år 2037 visar sig inte riktigt vara sådär som en miljö-planekonom förutspådde åren innan.

Stundom var emellertid hans anförande gripande när han berättade hjärtskärande historier om möten med världens absolut fattigaste människor som varje dag lider och är i stora behov av hjälp. Han konstaterade att över 2 miljarder människor lever med mindre än 2 dollar om dagen och att vi i den industrialiserade delen av världen har ett särskilt ansvar. Givetvis spelar FN en viktig roll för att stärka mänskliga rättigheter och få på plats institutioner som garanterat demokrati, rättsstat och marknadsekonomi som kan möjliggör ett liv i frihet och välstånd. Tyvärr gavs inga som helst svar om hur, när och vem som gör det arbetet i den delen av världen.

Under frågestunden ägnade generalsekreteraren nästan en tredjedel av sina 40 minuter åt att tjata, älta och skryta om sitt arbetet med att förbättra jämställdheten inom FN – påstods det åtminstone. Han berättade att tillsättningen av höga FN-chefer, sådana som bl.a. är direkt under generalsekreteraren går ut på att granska kandidater där kompetensen helt avgör vilka som går vidare och landar på hans bord att sedan väljas. Tre sådana kandidater brukar slutligen landa på hans bord. Eftersom han vill se fler kvinnor på posterna så brukade han: ”Totally reject those and send them back” med kravet på att minst en ska vara kvinna. Med den metoden skröt sedan Ban Ki-Moon om att han hade ökat andelen kvinnor på ledande positioner med 40 procent på bara 2 ½ år medan hans företrädare i 5, 10, 15 och 20 år inte lyckats med samma konststycke. Han var mycket nöjd, stolt och glad över detta att han upprepade det flera gånger.

Själv tog jag mig mest för pannan och såg hans agerande som ett enda stort slag i ansiktet på sin egen personal som är tillsatt på grundval av sitt kön – inte kompetens – och mot jämställdhetsarbetet som borde fokusera på att uppmuntra, diskutera och få till stånd fler kvinnliga sökande så att de sista tre som landar på hans bord, där kompetensen är enda avgörande faktorn, faktiskt innebär att minst en eller fler än en kvinna – tack vare ett gediget grundarbete som löser frågan från grunden. Ingen annan i salen skakade på huvudet. Tvärtom verkade alla nöjda med hans metoder och SSU:s förbundsordförande berömde honom också inför alla. Jag kan aldrig se hur kvotering kan motiveras och använda för att förbättra jämställdheten eller gynna FN som organisation över huvud taget. Det är bara fel och det finns inga ursäkter.

Avslutningsvis kan hans anförande sammanfattas som tämligen slätstruket och med så stora penseldrag att det aldrig blev riktigt konkret eller greppbart på ett sätt som gör att färdvägen stakades ut. Det var inte heller visionärt och framtidsinriktat med en tydlig agenda om var vi ska vara längre fram i tiden och hur vi tillsammans ser till att skapa en bättre värld. Allting handlade om här och nu. Hela tiden. Jag saknade verkligen visionerna och idéerna för framtiden med ett ledarskap som tydligt visar färdvägen. Samtidigt är det ett viktigt och nästintill omöjligt uppdrag att arbeta för en bättre värld när han företräder länder där majoriteten är diktaturer, där Libyens president står och river papper i generalförsamlingen och drar ut på talartiden med fullständig nonchalans inför och där galningen i Teheran rustar för kärnvapenkrig – bara senaste veckorna.

FN måste reformeras och bli en mer demokratisk, öppen och transparent organisation med mer frihet och mindre diktatur. Arbetet är alldeles för viktigt för att reduceras till att bara prata och inte våga ta ställning. Att ta ställning är att bry sig och stå upp för vissa värden. Att våga säga ja till demokrati, frihet, marknadsekonomi och rättsstat där alla har lika rättigheter men också nej till alla som motsätter sig det. Där finns det mer att önska.

Johnny Munkhammar är en av Sveriges och Europas mest klarast lysande stjärnor om klarhet i politisk opinionsbildning och arbete för framtidens samhälle. Han är också en otroligt trevlig och varm person som förtjänar allt stöd i sin kamp mot cancern. Du kommer att vinna, Johnny och vi är många som tror på och stödjer dig!

”Vi socialdemokrater kommer aldrig, aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång att göra oss beroende av Sverigedemokraterna. Aldrig!”

– Mona Sahlin i Almedalen i juli.

I dag skriver Sydsvenskans ledare om att aldrig, aldrig förvandlades till ibland och rentav här och nu. Läs den här!

Tidigare i dag gästade avslutade FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon sitt Sverigebesök genom att tala inför ett trettiotal frivillighetsorganisationer s.k. NGO:s där undertecknad från MUF och Jytte Guteland från SSU närvarade som enda partipolitiska representanter. Här är några av mina egna högst amatörmässiga men ändock bilder från hans anförande inför vår grupp. Fler professionella bilder väntas.

FN:s generalsekreterare höll ett eget anförande på cirka 20 minuter.

Hans anförande handlade huvudsakligen om arbetet för mänskliga rättigheter och klimatutmaningarna.

Efter anförandet så svarade han på frågor från publiken.

Efteråt så var det mingel och mer fotografering.

Jag lyckades hälsa på honom, presentera mig själv som: ”Vice president for Moderate Youth, the youth organisation for the same party as prime minister Reinfeldt is representing” med ett glatt leende tillbaka. Däremot hann jag inte ställa någon fråga eftersom en viss Jens Orback bröt in.

Något suddig bild men ska föreställa Ban Ki-Moon som fotograferas med Carolina Kluft som är FN-ambassadör och framför allt VM- och OS-medaljör flera gånger om. Jag hälsade på Kluft under minglet och var väl bekant med Moderata Ungdomsförbundet.

Det går bra att läsa intervjun med mig i dagens Helsingborgs Dagblad med anledning av mitt möte med FN:s generalsekreterare i Stockholm senare idag. Läs gärna den här.

Så här ser det ut i dagens City Helsingborg: