Fungerar negative campaigning?

Nyheten om att språkrörskandidaten Mikaela Valtersson åker taxi för tiotusentals kronor istället för att välja tåget, trots 300 meter från pendeltågs-stationen släpps bara en dag före rysarvalet av språkrör. På Twitter började konspirationsteorierna snabbt samlas. Det måste vara Åsa Ramson-falangens smutskampanj, dundrade några. Jag är mer skeptisk. Min uppfattning är att negative campaigning sällan vare sig är önskvärt eller ens särskilt framgångsrikt i ett svenskt politiskt landskap.

Själva begreppet och uttrycket negative campaigning är amerikanskt och precis som med många andra internationella politiska begrepp såsom lobbying först det rakt över i en svensk kontext i tro att det är samma sak här som där. Inget kunde varit mer fel. Varje valkampanj och politisk debatt förs i en politisk kultur som vuxit fram efter många decenniers sammandrabbningar. Svensk politisk kontext präglas i högre utsträckning av partiväsende än enskilda företrädare. Det bäddar också för att vårt land är mer immunt mot smutskastning – det är alltid lättare att komma åt en enskild person än ett helt parti.

Vi får i valrörelse efter valrörelse i Sverige bevis på hur negative campaigning slår tillbaka. Vem minns inte socialdemokraternas attack mot paret Reinfeldt med stora annonser i förra valrörelsen? Dessförinnan monterade LO upp valaffischer med uppochnedvända alliansministrar. Så sent som i valet i Västra Götaland för någon vecka sedan försökte folkpartiet smutskasta andra partier. Men finns det inga bevis som talar för? Påstådda ”Toblerone”-kampanjen mot Mona Sahlin? Kommunistanklagelserna mot Lars Ohly?

Val vinns på egna meriter. Väljare vill ha politiska besked, tydlighet och svar på relevanta samhällsproblem. Ett av nya moderaternas i särklass mest hemliga vapen är dess förmåga att ständigt, oberoende av andra partier, utveckla sin egen politik och enbart utgå ifrån väljarna. Därmed inte sagt att du inte kan sätta din egen politik i alternativ till andra, förstärka budskap och utifrån politiskt innehåll bildsätta motståndarna. Det har ingenting med negative campaigning att göra.

I fallen Sahlin & Ohly ovan var det faktiskt företrädarna själva som målade in sig i ett hörn som gjorde det svårare att förtjäna väljarnas förtroende. Rättvist eller inte. Det var till allra och främsta del socialdemokraternas brist på egen tydlig politik och Ohlys ovilja att göra upp med sitt eget partis förflutna som gjorde att motståndarna fick ett övertag.

Varför ”fungerar det bättre” i USA då? I amerikansk politik är det senatorn, guvernören eller presidenten som sitter på makten. Presidenten har till och med direkt tillgång till kärnvapenkoder. Det är otroligt mycket makt koncentrerat till en person. I Sverige har en riksdagsledamot mer begränsad makt. Mycket makt ligger i partiet. Dessutom är det tvåparti-system i USA utan gigantiska skillnader där valet snarare är av person än parti.

Sanningen är att ett av nya moderaternas största framgångsrecept just nu är positive campaigning. Fredrik Reinfeldt berömde förra socialdemokratiska statsministern Tage Erlander i ett av sina stora tal häromåret och Anders Borg berömmer Göran Persson för den ekonomiska politiken. Genom att lyfta fram motståndarnas förtjänster bidrar det till bildsättningen av det egna partiet som ansvarstagande och brett nog för hela Sverige.

Jämför det med Håkan Juholts 1 maj-tal om att pingviner kan organisera ett samhälle bättre än hans politiska motståndare. Han gör misstaget att stirra sig blind på motståndarna. Tänk om företag skulle bete sig så i sin marknadsföring eller ens antyda det. Ingen skulle köpa. Varför tror så många att det är ett framgångsrecept inom politiken?

Då har vi inte ens diskuterat fallhöjden på att stirra sig blind på sina politiska motståndare istället för att vinna val på egna meriter. Jag är ganska säker på att Richard Nixon ångrade sin strategi efter Watergate. Fråga folkpartiets före detta partisekreterare Johan Jakobsson som fick avgå efter datorintrånget om han ångrar den strategin.

När val förloras så förloras det på att du själv är kass. Det hjälper inte att i efterhand gnälla om att ”motståndarna var dumma” eftersom det sannolikt bara är ett dåligt försök till rationalisering av ditt egna misslyckande.

Är han framtidens Lars Ohly?

I dag nominerade Ung Vänsters valberedning Stefan Lindborg till ny förbundsordförande. I juni ska han efterträda Ida Gabrielsson, som suttit sedan 2005 och bl.a. inledde sin ordförandeperiod med att försvara kommunismens historia, gjort sig känd för Pradaklädsel och åsikter som ”det är alldeles för lätt att bli rik i Sverige”. Förväntningarna på Lindborgs klasskampspolitik och jag-är-så-in-i-helvete-arg-på-kapitalismen-retorik måste vara enorma men är han verkligen framtidens Lars Ohly?

När Lars Ohly säger att han fick SMS vid Berlinmurens fall tar Lindborg avstånd från sådana nymodigheter genom att i dag på sin Newsmill dundra att ”det tveklöst var bättre förr”. Glöm mobiltelefoner. Glöm mejl. Glöm TV-program. Eftersom vi alla hade det betydligt sämre men lika dåligt förr är det bättre än att alla får det bättre och vissa ännu bättre än andra. I förlängningen var allting som allra allra bäst när vi satt i grottor, inte hade någonting att äta och dog exakt samtidigt av svält. Då. Då var det minsann jämlikt och bra. Gud nåde ta den som dog senare än någon annan – helt oacceptabelt.

OK, Lindborg är socialist men hur arg är han? Enligt pressmeddelande vill han ”skaka om högeretablissemanget och driva på för ett systemskifte” och han vill att ”direktörerna ska gå på plankan”. Tankeexperiment: Byt ut ordet direktörer mot invandrare och diskutera med din närmsta bänkkamrat som också är kollektivist – fast Sverigedemokrat. Just det. Sådan är kollektivismen. Politiska företrädare som drivs av hat mot människor eller grupper av människor i Sverige gynnar inte friheten.

Vänsterpartiet balanserar kring 4-procentsspärren och är nästan halva storleken av deras kusiner Sverigedemokraterna. Även om ”kamrat 4 procent” från vänstersossar kan bli räddningen i valet 2014 lider vänsterpartiet av allvarliga framtidsproblem om blivande ordförande för ungdomsförbundet lika gärna kunde poserat på SPI:s valaffischer med sitt nya budskap.

Det finns med andra ord ingen anledning för borgerligheten att oroa sig. Framtidens vänsterpartiet tar hand om vänsterpartiet.

Andra bloggar: The Viktor Report.

Gissa vilket parti som har kongress

Gissa vilket parti som inleder sin kongress i morgon i Karlstad.

Bland inkomna motioner märks krav på att:

• Nybyggda hus ska ha vita tak.

• Skafferier ska vara obligatoriska i nya hus.

• Sverige bör lämna EU.

• Nej till gårdsförsäljning av alkohol, vilket bifalls av PS.

• Tobak ska bara säljas på recept.

• Rökning bör förbjudas på allmän plats.

• Mobiltelefoner bör förbjudas i kollektivtrafiken

• Ta ifrån jägarna viltvården.

• Förbud mot försäljning av kött.

• Grönt pensionssystem.

• Pantsystem för elektronikskrot.

• Förbud mot motorsport.

• Avskaffa ränta och inflation.

Klicka här för facit. 

Anonyma gåvor är en rättighet

Det är en händelse som ser ut som en tanke att just Maria Abrahamsson i dagens Expressen kräver lagstiftad statlig registrering av privatpersoner som skänker anonyma gåvor till politiska partier. Samma Abrahamsson som annars flitigt stoltserar med sin principfasthet. Nu är hennes enda argument att ”frågan kommer plåga vårt parti” med risk för att ”våra motståndare och Europarådet” ska jaga oss. Bring it on, säger jag bara. Vad andra länder säger ingenting om sakfrågan mer än att just andra länder gör på ett visst sätt. Vad våra motståndare tycker borde vara rätt ointressant. Ska vi anpassa oss efter vad Juholt, Eriksson och Ohly har för uppfattning? Jag är inte imponerad.

Nej, du är inte emot valhemlighet om du föreslår lagstiftad reglering av partibidrag. Däremot är du en förespråkare av en tydlig och allvarlig inskränkning av yttrandefrihet, valhemlighet och anonym åsiktsfrihet. Att med ekonomiska medel stödja något du genuint tror på är en ren yttrandefrihetsfråga. Att med muta köpa till sig fördelar gentemot ämbetsförvaltare eller folkvald är korruption. Korruption är olagligt och ska vara olagligt.

Då blir frågeställningen: Hur motverkas korruption bäst och ser vi till att någon i förtroendeställning inte missbrukar sin position genom att t.ex. låta sig köpas av särintressen? Öppenhet, dundrar våra motståndare och Europarådet. Absolut. Gärna öppenhet. Men till vilket pris och räcker det? Om ”öppenhet” är universallösning borde ju allting hela tiden vara super-offentligt. Alla protokoll, alla möten, alla samtal. Varje politiker borde få en kamera fastmonterad på sig och en mikrofon som alltid följer med. Dygnet runt. Alla ekonomiska transfereringar (även kontanta) bör registreras och administreras av en central anti-korruptionsmyndighet vars reception ska ha en stor neonskylt som blinkar ”öppenhet”.

Någonstans längs vägen finns en avvägning och är vi beredda att betala priset? Att i statliga register kunna gå tillbaka och peka finger på enskilda personer och sedan dra politiska slutsatser av det hör inte hemma i en modern demokrati som värnar sina medborgares rättigheter. Dessutom löser det ingenting. Över huvud taget. Detta eftersom ett tungt ansvar vilar hos våra partier och politiker. Med registreringskrav på anonyma gåvor över 20 000 kr går det fortfarande att anställa folk, betala folks löner, ta fakturor för material till partier, erbjuda framtida tjänster och andra fördelar till politiker som kan skaffa sig fallskärmar i framtiden etc. etc.

Förslaget om lagstiftad reglering av partibidrag är i bästa fall bara ännu en insparkad dörr, ett slag i luften och ett sätt att jävlas med vanliga människor som trots 45 procents skatteuttag faktiskt frivilligt vill skänka en slant till något som man genuint sympatiserar med. I värsta fall är det en möjlighet för andra att i register gå tillbaka  och identifiera politiska sympatier för enskilda personer och sedan dra egna slutsatser utifrån detta med allt vad det kan innebära och har inneburit historiskt.

Det är allvarligt att tunga profiler inom moderaterna viker sig i en viktig principiell fråga och vill kringgå helt frivilliga överenskommelser. Om väljarna genuint tror att registrering av partibidrag är universallösningen som eliminerar all risk för korruption och det är klart värt priset som det innebär i termer av minskad yttrandefrihet, valhemlighet och åsiktsfrihet, fine! Det kan bli en konkurrensfördel för ett parti som på frivillig basis kan avsäga sig anonyma möjligheter. Det är åtminstone frivilligt. Att därifrån gå till ren lagstiftning och dessutom tvinga alla andra är helt absurt.

Moderaterna gick till val 2010 med partistämmobeslut på att värna svenska folkets rättighet att skänka anonyma gåvor till politiska partier och andra som du genuint sympatiserar med. Fullt rimligt i en modern demokrati med rätt till anonymitet. Svaret blev tydligt – över 30 procents stöd. Kanske väl värt att komma ihåg när populistiska utspel som Abrahamsson i dagens Expressen börjar cirkulera. Jag är inte imponerad.

Länkar i samma ämne: Birgitta Holm, Abrahamsson, Björn Hökmark på Newsmill.

Därför förlorar (S) på barnfattigdom

En cynisk socialdemokrati har bestämt sig för att försöka politiskt profitera på fattiga barns utsatta situation som vägen till makten inför 2014. Genom att ”inte svika en enda knatte” tänker firma Juholt-Jämtin skapa en retorisk ingång till debatten om konsekvenserna av regeringens förda ekonomiska politik. Grupper ska ställas mot grupper. Vilka gynnas och vilka förlorar? Om bara gynnarna får tillräckligt stor sympati för förlorarna så tror sossarna kunna kamma hem nästa val. Om det bara vore så enkelt.

Att förklara krig om barnfattigdom utan egna politiska vapen mot en övermäktig fiende i ekonomiska frågor är sannolikt inte begåvat. Det skapas förväntningar på att (S) ska leverera en konkret och handlingskraftig lösning på ett samhällsproblem som halverats sedan 1997. Hoppet står till en forskare som presenterades i kvällens SVT Agenda och som hade räknat ut att det skulle kosta 15 miljarder kronor att utrota barnfattigdomen. Problemet är bara att hans slutsatser inte ens är offentliga. Mer bidrag och besked kommer senare. Har vi hört den förut?

I mina ögon är barnfattigdomsdebatten inte den politiska medicin som (S) är i så stort behov av, utan snarare ett symptom på den sjukdom som sprider sig allt snabbare i partiets olika delar – bristen på en sammanhängande logisk och tydlig politik.

Istället är det popcorn-gryta för hela slanten. Regeringen svarar att fler föräldrar behöver ett riktigt arbete och om fler jobbar så finns det mer resurser till välfärden och våra barn som är i störst behov av växande offentlig samhällskaka. Sossarna svarar att barnens föräldrar behöver mer bidrag, det ska löna sig mindre att arbeta och det är viktigare att bråka om hur smulorna av samhällskakan ska fördelas än hur vi kan baka den större.

Jag tror inte ens att (S) skulle gynnas om barnfattigdomen i teorin ökade dramatisk kommande åren. Tvärtom skulle fler söka svar hos våra politiska partier om hur detta på allvar kan lösas. Ju större samhällsproblem, ju viktigare med en trovärdig och sammanhängande politik. Det är bland annat därför regeringen gick så starka och segrande ur finanskrisen.

Det finns inget i dagsläget som talar för att sossarna ska klara sig över 30 procent inför valet 2014. Inget.

Läs andra bloggar om detta ämne: Högberg, Kaj Raving, Storstad, Johansson, Sebastian och Böhlmark.

Vem värnar värnskatten?

Språkets makt får aldrig underskattas i politikens värld. Om du berättar för någon att sossarna i mitten på 90-talet införde en skoningslös straffskatt på flit, utbildning och i förlängningen den svenska välfärden skulle inte många förstå vad du menade. Om du istället högst medvetet inför en tillfällig skatt på höga inkomster i tider av kris och sedan kallar den för värnskatt är fler med dig. Frågan är bara: Vem eller vilka värnar egentligen den s.k. värnskatten år 2011 eller för den delen år 2020?

När Skattebetalarnas Förening i dag skriver på SvD Brännpunkt om den tekniska möjligheten att slopa en skadlig och orättvis straffskatt håller jag med i slutsatsen men inte argumentationen. Jag har själv länge försvarat andra prioriteringar före borttagandet av just den s.k. värnskatten. Efter socialdemokratiskt maktinnehav de senaste 65 av 77 åren råder det inte brist på reformbehov. Nu börjar det emellertid bli allt högre tid att lyfta blicken allt högre inför vad som komma skall för lilla landet Sverige som ställs inför hård global konkurrens.

Att prioritera låg- och medelinkomsttagare genom införande av jobbskatteavdrag är helt rätt. Ett femte avdrag är på väg och så länge vanliga människor med vanliga löner beskattas onormalt finns det all anledning att fortsätta. Samtidigt är det oundvikligt att globaliseringen är här för att stanna. Kina är på väg om USA som världens största ekonomi och stora delar av Asien växer sig allt starkare. I Europa specialiserar sig allt fler länder på allt svårare saker – hur ska Sverige då klara konkurrensen?

När vartenda skattekrona och skatteöre till välfärden kommer från näringslivet, handel och hårt arbetande människor samtidigt som allt större andel av detta är beroende av ett attraktivt investerings- och näringslivsklimat är frågan oundviklig: har vi råd att fortsätta den skoningslösa straffbeskattningen av höga inkomster?

Finanshögkvarteret London är redan en av Sveriges största städer – mätt till antalet svenskar som bor i en stad. Tänk om fler valde att stanna kvar och betala svensk skatt. Öppenheten och rörligheten gör att allt fler söker sig utomlands efter tunga utbildningar i Sveriges för att sedan tjäna höga inkomster. Tänk om fler stannade och betalade svensk skatt.

Jag är inte säker på att den s.k. värnskatten värnar våra låginkomsttagare, våra sämst ställda och alla i vårt Sverige som är i störst behov av att det fortsätter att betalas svensk skatt från människor med höga inkomster som i störst utsträckning bidrar till välfärden. Om mer än hälften av allt du tjänar försvinner iväg i skatt i Sverige och länder bara timmar bort både inom och utanför EU lockar med helt andra möjligheter, så finns det till slut alldeles för lite kvar till välfärden. Det har Sverige inte råd med.

Det finns inga språkgenvägar

Det är ingen hemlighet att Håkan Juholt lagt om retoriken för socialdemokraterna men det råder en talande tystnad om politiken. I sin första ekonomiska motion är det fortsatt politisk popcorn-gryta för att parafrasera honom själv. Däremot pågår ett intensivt kommunikationsarbete med att ”sätta upp gula jävla post-it-lappar” i syfte att lägga om det egna språkbruket. Ett smart drag i sig – om det också går att backa upp med substans och reell politik. Det där sista är helt avgörande. Väljare röstar nämligen på politik och inte på retorik.

Om nya moderaterna 2003 började kallade sig för Sveriges nya arbetarparti utan att presentera vare sig en helt ny politik eller lade om stora delar av den ekonomiska politiken skulle folk i dag skratta åt budskapet. Istället skrattar partiledningen i dag hela vägen till valurnorna som är välfyllda med M-valsedlar. Om sossarna ska lyckas med ”social demokrati”, ”värdeburen tillväxt” och ”kunskapsbaserad ekonomi” krävs tydliga och konkreta politiska besked för just detta. Allt annat är vägen till 25 procent.

Till sist; barnfattigdom-spåret som tycks vara Håkan Juholts svar på Göran Perssons det gröna folkhemmet kan vara en briljant öppning för samtal om olika gruppers ställning i ett arbetande Sverige. Problemet bara är att det saknar substans i verkligheten. Barnfattigdomen minskar och mäter du svensk barnfattigdom med barnfattigdom i världen reses andra frågor. Dessutom finns inte enda lösning presenterad för att minska densamma. I USA infördes ”No Child Left Behind”-act men i Sverige ska barnen lämnas i händerna på retorik – inte konkret politik. Sveket är talande.

Månadens nördskämt

rm -rf /bin/laden

Bara Unixanvändare förstår skämtet.

Den imaginära oa(s)en

Dagens utspel om en eventuell muslimsk högtidsdag signerat Carin Jämtin är ännu en imaginär oas i den pågående socialdemokratiska ökenvandringen. Att öppna upp dammluckan om införandet av särskilda helgdagar är ett effektivt sätt att springa kollektivismens ärenden. Då ställs olika grupper mot varandra och frågor som: ”Varför ska inte vi få en helgdag?” och ”Är vi då som religiös grupp mindre värd i statens ögon?”. Varför ska inte judar, hinduer och buddhister få helgdagar, trots att tiotusentals svenskar identifierar sig som det?

Diskussionen om framtidens och mångfaldens Sverige är viktigt och lovvärd. Det skulle exempelvis gå att göra som i delar av USA med en ”pott” helgdagar som sedan individuellt får fördelas och användas utifrån egna övertygelser. Kanske finns det en poäng att helgdagar kopplar an till nationens historia och traditioner snarare än olika religiös tillhörighet. Det i sig är en helt egen diskussion som det säkert finns all anledning att återkomma till.

Däremot är dagens utspel fullt logiskt och helt i linje med vad som just nu händer inom svensk socialdmeokrati. Det är idétorka. Öken. Flera har redan stupat och nu börjar allt fler S-ledare se imaginära oaser i den fortsatta vandringen. Först butlers i tunnelbanan, sedan könsneutrala toaletter och nu muslimsk helgdag. Samtliga utspel signerade Carin Jämtin, som nu också leder idéarbetet inom S. Lycka till med det. Verkligen.