I kväll gästade jag Kristianstad MUF och höll ett anförande på temat: ”Inga kommunister i regeringen!”. Du som inte var med kan se och lyssna till hela anförandet i sin helhet på
http://bambuser.com/channel/assarsson/broadcast/277049
Uppdatering: En bild från kvällen finns nu på Kristianstad MUF:s ordförandes blogg.
”Håll käften – gör ert jobb”
- Justitieminister Beatrice Ask om polisens tjafs istället för brottsbekämpning.
Jag noterar att våra meningsmotståndare i det röda laget drar förhastade slutsatser av en opinionsundersökning som presenterades häromveckan angående förstagångsväljarnas uppfattningar inför riksdagsvalet nästa år. Enligt en undersökning av Sifo skulle nästan 60 procent av alla förstagångsväljare rösta på ett av oppositionspartierna. Det är vad undersökningen säger. Ingenting annat. Samtidigt gick moderaterna ganska krassligt i valet till Europaparlamentet där vi samlade dryga 11 procent av väljarna under 30 år. Det vet vi också. Men det finns så många andra siffror och faktorer som pekar i rakt motsats riktning inför 2010 att jag inte är ett dugg orolig: Ungdomarna väljer alliansen.
Sveriges största partipolitiska ungdomsförbund heter Moderata Ungdomsförbundet. Vi samlar överlägset flest unga människor. Inget av förbunden på vänsterkanten är ens i närheten av vår storlek och inte ens om alla gick samman till ett så går det att konkurrera med oss om storleken. Det kan låta trivialt men jag kan försäkra alla som varit och besökt en gymnasieskola att medlemsvärvning är en säker indikation på vad unga människor är övertygade om när dessa bestämt sig. Den största delen är antingen rejält osäkra eller väljer att inte engagera sig aktivt i något förbund alls. Inför valrörelsen 2010 spelar personliga samtal en avgörande roll. När andra är engagerade för något så inger det trovärdighet och väcker intresse för den osäkra väljaren. Alla vill vara med i det vinnande laget och det därför Moderata Ungdomsförbundet växer och fortsätter att växa.
Europaparlamentsvalet är inte som alla andra val i Sverige. Faktum är att det rent statsvetenskapligt borde tillhöra ett helt eget forskningsämne utanför den traditionella ramen. Väljarna beter sig radikalt annorlunda och har historiskt sett tenderat att helt bortsett ifrån val av parti till Bryssel när det gäller den egna plånboken, jobben och välfärden hemma i Sverige. En stor andel just unga väljare valde piratpartiet för att markera i viktiga frågor som ansågs spela stor roll och en väldigt stor andel av dessa är moderater.
Jag själv har flera i bekantskapskretsen som är inbitna moderater och kommer fortsätta att rösta på moderaterna men röstade pirat i EU-valet eftersom 1) EU-valet ansågs meningslöst 2) Internetfrågorna var viktiga att belysa 3) De hade knappt röstat alls annars just eftersom valet ansågs meningslöst då 20 svenskar knappast kan påverka 700 ledamöter, enligt dessa. Den som sätter likhetstecken mellan EU-val och riksdagsval begår ett stort misstag. Fråga bara valfri företrädare från junilistan.
Det finns en rad andra betraktelser värda att diskutera såsom att moderaterna var det största partiet bland förstagångsväljarna 2006 och därmed till och med större än socialdemokraterna, trots fortfarande relativt stort avstånd bland äldre väljare. Det går att diskutera unga människor syn på Mona Sahlin kontra Fredrik Reinfeldt som statsministerkandidater att leda landet i framtiden och det går att diskutera sänket Lars Ohly som knappast lockar hundratusentals unga väljare att välja rött. Men! Det finns en avgörande aspekt som är viktigare.
Till sist: Det finns över huvud taget inget samlat alternativ presenterat till alliansens regeringsunderlag i Sverige. Det finns en ”rödgrön”-opposition. Det finns affischer. Det finns ballonger. Det finns till och med en dokumenterad tågresa men det existerar över huvud taget ingen gemensam politik what so ever. I Sifo-undersökningen väljer unga väljare, i den ögonblicksbild som undersökningen innebär, att var och för sig rösta på något av de tre partierna inom oppositionen. Vi vet ingenting om någon av dessa är beredda att lägga en röst på Mona Sahlin när besked kommer vad det innebär i politisk mening, när Lars Ohly och Peter Erikssons vänsterexperiment är fullbordat. Det vet vi inte. Är unga väljare beredda att ge upp valfrihet? Beredda att leva på bekostnad av sin egen framtid genom stora hål i statens finanser? Beredda att överge kärnkraften? Beredda att få höjd skatt med 1 500 kronor i månaden? Beredda att få betygssystemet kört genom pappersstrimlaren? Sannolikt inte!
Nej, unga vill inte ha en rödgrön regering. Sannolikt har de allra flesta inte ens bestämt sig och i väntan på besked från vänsterkanten går det egentligen inte att säga något annat än att det blir ett jämnt val nästa år. Att påstå någonting annat utifrån ögonblicksbilder ryckt ur sitt sammanhang där det inte ens finns någon rödgrön-politik är nästan lika mycket bedrägeri som Göran Perssons AMS-projekt under förra mandatperioden med löfte om jobb. Tro inte att unga väljare glömt AMS-tramset. Oh, nej. Månader av meningslösa åtgärder istället för riktiga jobb gjorde att ungdomar röstade bort sossarna från makten 2006. Inför 2010 blir jobbfrågan ännu viktigare. Det blir jämnt hela vägen fram till mållinjen.
Valresultatet i Tyskland som mer eller mindre blev klart innebär bl.a. att:
I samband med dagens besök i Umeå avbröts moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt av yttrandefrihetshatare. Dessa pinsamma s.k. demonstranter skrek slagord och höll en röd banderoll på fel håll för att sedan skrika: ”borgarjävel” åt Sveriges statsminister. Fräscht. Verkligen. Somliga kan tycka att detta är utlopp för politiskt engagemang för unga människor, andra menar att det är deras sätt att faktiskt visa upp sin åsikt. Jag menar att det här är socialism när den är som allra tydligast. Det ligger nämligen i deras ideologi att förkasta yttrandefrihet, åsidosätta respekten inför andras rätt att föra sin talan och i många fall åsidosätta lagen i övrigt.
TV-programmet Lyxfällan sändes i kväll på TV3 och det är lite av ett favoritprogram. Om programkonceptet var ett politiskt partiprogram som representerade grundläggande principer för hur ekonomisk politik bör föras så skulle jag definitivt berömma detsamma. Därför att precis som deltagarna i programmet beter sig sköter somliga politiker hela ekonomier. Det finns däremot en stor skillnad. När pengarna är slut i den egna plånboken eller kronofogden knackar på dörren så är det kört. En hel ekonomi däremot där miljarder och åter miljarder med kronor, dollar eller euro snurrar omkring i stora system går det alltid att skjuta fram problemen till någon annan. Ofta genom stora underskott i statens finanser.
När politiker talar om att ”vi måste stimulera ekonomin” eller ”sätta fart på hjulen genom konsumtion” i tider när pengarna är slut och företag tvingas göra nedskärningar så lever dessa politiker i samma värld som Lyxfällans deltagare. Om jag bara tar det där SMS-lånet, om jag bara skjuter till lite mer från mina sparade medel eller om jag bara lånar från bekanta så löser allting sig. Enkla principer som gäller för alla oss andra om att inte konsumera när vi inte har råd och skära ned på utgifter om inte våra inkomster tillåter konsumtion långsiktigt. Skitenkla principer. Men allt det här kastar politikerna i sjön och förkastar eftersom staten är den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på varandras bekostnad, för att citera Bastiat.
Ta Barack Obama i USA. Statens underskott i USA är rekordstora, inte minst efter Bush:s oansvariga skattesänkningar i kombination med ökade utgifter i åtta år. Dessutom har landet stora handelsunderskott, vilket somliga ser som ett problem i sammanhanget. Istället för att, som alla andra tvingas göra, skära ned på kostnaderna så har amerikanska staten köpt bilfabriker, köpt ut stora kreditinstitut för miljarder med skattedollar och planerar att genomföra ett förstatligande av sjukvården, vilket förväntas kosta ytterligare fantasibelopp. Dessutom införs tullar mot bl.a. Kina och övriga omvärlden, vilket gör amerikanska varor dyrare vilket får anses vara marginellt i sammanhanget men ändå principiellt tveksamt.
Allt det här görs på riktigt med andra människors pengar som insats. Inga besparingar. Inga tavlor med hundralappar med prioriteringar. Inget välja bort. Bara välja mer. Säkerligen med de bästa av intentioner eftersom rådande nationalekonomiska teorier om stimulanspaket, multiplikatoreffekter, dynamiska effekter och allmän Keynesiansk forskning som uppbackning. Så går det. När Lyxfällan blir politik.
Drömmen för ungdomar i 15 årsåldern är föräldrafritt eftersom det inte sällan spårar ur i olika sammanhang med vilda fester hemma, ohälsosamma matvanor eller för den delen irrationellt men spännande beteenden. Ungefär så kan Sverige år 2009 snart beskrivas när det gått så långt att företagen inför åldersgräns för inköpa av energidricka. Jag upplevde det hela i morse när jag svängde förbi Pressbyrån och köpte en Red Bull-dricka. Då såg jag den. Skylten med stora bokstäver: ”OBS: 15 årsgräns för inköp av energidricka” och jag kan inte låta bli att undra: var är föräldrarna?
Var är föräldrarna när företag går så långt som att införa en godtycklig åldersgräns för inköp av något så oskyldigt som energidricka, om det konsumeras i rimliga mängder. Precis som med allting annat. Kaffe, hamburgare och choklad är inte särskilt bra i överdrivna mängder. Frågan om att kunna dricka energidricka eller få stoppa i sig andra saker som tonåring handlar uteslutande om information och ansvar. Traditionellt sett vilar detta på föräldrar, familjen och vänner där det civila samhället själv formar och skapar sin egen lycka. Men i takt med att staten utraderat det personliga ansvaret tvingas även företagen att följa efter och anpassa sig för att inte riskera upplevas som oansvariga eller drabbas av lagstiftning.
Argumentet att: ”det är upp till butikerna att sätta sina egna åldersgränser” köper jag inte eftersom ett idiotiskt beslut fortfarande är just idiotiskt – oavsett vem som fattar det. Det är en rättighet för företag att kunna göra detta och ska så vara i framtiden men som konsumenter undrar många av oss: vad är det för företag som inte har större tillit till sina kunder och deras föräldrar att det förvägrar 13 eller 14-åringar att köpa en energidricka i veckan i samband med någon aktivitet eller bara för att det är gott? Vad är det för företag som idiotförklarar sina egna kunder till den milda grad dessa inte har rätt att köpa en Red Bull men kan i samma butik kan köpa 10 muggar kaffe om dagen och kuta omkring energisk av koffein?
Och varför 15 år? En myndighetsålder hade varit logisk på något sätt men 15 årsgränsen avslöjar hur ogenomtänkt och godtyckligt hela påfundet är. Det ska bli spännande att följa utvecklingen om vilka företag och butiker i Sverige som lever i det föräldrafria Sverige och vilka som faktiskt ser kunderna för vad de är: ansvarstagande människor där den överväldigande majoriteten faktiskt mår bra av och kan ta eget ansvar. För andra handlar det om stöd och rådgivning men också en diskussion med föräldrarna ifall det sker i samband med skolaktiviteter. Förbud måste alltid vara sista utvägen.
När socialismen är tillbaka i Sverige på allvar sedan kalla krigets dagar kommer det att vara i form av doktorer i vita rockar, folkhälsopolitiker i kostymer och butiksbiträden i uniform som vill reducera allt självbestämmande till den grad att vi inte ens anses kapabla nog att avgöra vad och i vilken utsträckning dricka eller mat ska konsumera. Det måste vara höjden av ogiltigförklarande av frihet, valfrihet och självbestämmande. Om man inte över huvud taget anses själv kunna avgöra hur mycket av något som ska konsumeras – hur ska vi då förklara rätten att välja långt allvarligare saker som skola, sjukhus eller för den delen bostad?
Någon annan vet alltid bättre än dig själv. Därför ska du inte själv bestämma. Sådan är socialismen och den har precis flyttat in i hyllorna på Pressbyrån.
Nyss hemkommen från vallokalen i valet till Svenska Kyrkans olika beslutande församlingar reflekterade jag över valet i allmänhet och politiken i synnerhet. Det har framförts många olika argument för varför vi alla bör gå och rösta i kyrkovalet. I ett val där cirka 10 procent av medlemmarna avlägger sina röster och där jag inte lyckats hitta många politiska stridsfrågor, trots ivrigt sökande, så behövs det en bra anledning. Jag röstade i kyrkovalet eftersom jag som medlem i Svenska Kyrkan vill påverka det som påverkar mig. Mina surt förvärvade tusenlappar ska förvaltas av någon – oavsett om jag röstar eller inte – och den någon vill jag bestämma vem det ska vara.
Det kanske sämsta skälet att gå och rösta måste vara för ”att hålla Sverigedemokraterna utanför”. Varför då? Och vad är skillnaden på att det redan sitter kommunister i kyrkan? Det är ju samma skrot och innan SD ställde upp i kyrkovalen var det ingen som klagade på Lenin- och Stalindyrkare vid kyrkosilvret. Om det inte vore för SD:s unkna människosyn som inte hör hemma i någon beslutande församling så är jag övertygad om att ju fler sverigedemokrater vi får i ljuset på förtroendeposter, desto färre röster kommer partiet att få i framtiden. Partiet parasiterar på andras misslyckanden och när det egna ansvaret brister så spricker bubblan med total avsaknad av egen politik och partiet blir ointressant för väljarna. Det är inget alternativ när det väl fått chansen. Till dess blir det en missnöjesröst för att markera, för många.
Vad gäller politiska stridslinjer och skillnader mellan olika partier i Svenska Kyrkan så blir valet till syvende och sidst en värderingsfråga. Vilken människosyn och vilka ideologiska värderingar ska ligga till grund för eventuella beslut som fattas? Kyrkan förvaltar tillgångar som värderas till många miljontals kronor och det är klart att prioriteringen av dessa pengar handlar om politik. Jag är helt emot att traditionella politiska partier bör ställa upp i kyrkovalet men så länge respektive partistyrelse fattat det beslutet så är det vad vi väljare har att förhålla oss till i vallokalen. I den meningen blir partiet en garant för vissa värderingar och för en viss människosyn. Där skiljer partierna sig åt. I vissa fall med ljusår.
När nästa skattebesked kommer vill jag kunna känna mig trygg med att mina surt förvärvade tusenlappar i kyrkoavgift prioriteras av företrädare tillhörande ett parti jag kan identifiera mig med. Ett parti och företrädare som står upp för en öppen och inkluderande människosyn men också tydliga liberala och konservativa värderingar. Att inte rösta och fortsätta att vara medlem i Svenska Kyrkan vore att överge möjligheten till den enda reella direkta påverkan och inflytande över vad kyrkoavgiften ska gå till.
Det Mona Sahlin förespråkar är i praktiken en LO-skatt eftersom denna skattehöjning träffsäkert skulle pricka LO-grupperna som skulle få betala en stor del av notan. Hur kan det vara rättvist att höja skatten för en vanlig arbetande tvåbarnsfamilj? Eller för en ensamstående mamma som genom att ha fått behålla en större del av sin lön har det lite lättare att få pusslet att gå ihop?
Det finns fackförbund och så finns det fackförbund. Jag är själv medlem i Civilekonomerna och har många både vänner och släktingar som är fackligt engagerade på arbetsplatser. I grunden är fackförbund någonting positivt både för parterna på arbetsmarknaden och en ekonomi i stort. Runtom i världen har befrielser och frihetsrörelser präglats av progressiva fackförbund. Så var det exempelvis i Polen när landet befriades från kommunismens järngrepp men även i Zimbabwe innan Mugable blev korrupt. Det fanns en progressivitet på grund av avsaknaden av demokratiska medel att faktiskt förändra löntagares situation.
I Sverige däremot har 65 av 76 år av socialdemokratiskt maktinnehav satt sina Marxistiska spår i många fackförbund. Ett sådant där Marx själv säkert finns insydd i overallerna på målarna är Målarettan. På deras s.k. hemsida som mest påminner om en dålig Geocities-sajt från tidigt 90-tal skräds det inte med orden mot alliansregeringen när den politiska socialismen går före värnandet av medlemmarnas arbetssituation, säkerhet på arbetsplatsen eller för den delen löneförhandlingar med arbetsgivaren. Allt sådant som ett fackförbund bör ägnar sig åt för att över huvud taget ha ett existensberättigande. Resten är som bekant politik och då finns det politiska partier och andra intresseorganisationer som lägger all sin kraft på opinionsbildning att gå med i.
På deras särskilda valsajt går det att läsa om alla anklagelser och lögner såsom att ”Vi högerpartier prioriterar skattesänkningar för rika istället för jobbinsatser”. Men också formuleringar som ”försämringen av a-kassan är borgarnas sätt att komma åt facket, skrämma oss och pressa ned arbetsvillkoren” eller ”Gamla högerpartiet” och ”Arbetarrörelsen har i grunden alltid haft rätt” med tillhörande länk till humorklubben Alliansfrittsverige där bl.a. undertecknad förekommit.
Jag tänker inte ens bemöta all den här smörjan i sak eftersom det inte är värdigt samhällsdebatten. Däremot blir jag förbannad när fackförbunden slutar att ägna sig åt sina huvudsakliga uppgifter och värna arbetstagares situation på arbetsmarknaden för att istället springa en massa politiska partiers ärenden och bli en organisation för särintressen. Var är integriteten? Var är modet att säga ifrån? Var är stoltheten över att slå fast viktiga rättigheter på en arbetsmarknad där parterna själva gör upp – utan politiker?
Svensk arbetsmarknad är ju bland den sista i västvärlden där du behöver springa politikers ärenden där istället frivilliga centrala förhandlingar sker mellan parterna. Men nejdå. Då ska varje fackklubb leka politiker och äta middagar med pamparna i LO-borgen som berättar hur Sverige ska styras. Sluta dalta med Mona Sahlin!
I en undersökning från 2006 av Demoskop svarade hela 63 procent att facket borde ägna sig mer åt frågor som rör situationen på arbetsplatserna och mindre åt den allmänpolitiska debatten, där bara 13 procent tog avstånd från detta. Undersökning efter undersökningar bekräftar också att ett stort medlemsantal av LO-medlemmars röstar på alliansen, faktum är att bara en knapp majoritet av medlemmarna röstar på sossarna. Ändå fortsätter daltandet med Mona Sahlin och hennes lakejer. Det är helt obegripligt ur ett medlemsperspektiv. Men det är kanske just där problemet finns. Någonstans längs vägen och genom åren tonades medlemmarnas intresse ut till förmån för pamparnas.
Hellre kycklingklubba på LO-borgen än skit under naglarna i förhandlingar på arbetsplatsen. Alla ska inte med. Så enkelt är det i LO:s Sverige.
Tipstack till Jenny Petersson.
Länkar till mina inlägg
