Glädjande konstaterar Svenska Dagbladets läsare att den obligatoriska avgiften bör skrotas och ersättas med abbonemangsmöjligheter att faktiskt kunna välja bort SVT. Vi kan därmed lägga till ytterligare argument, och inte bara miljöfarligheten, i strävan att befria svensk media från 1960-talets politik. Det är 2008 med tillgång till tusentals tv-kanaler, varför ska vi i den yngre generationen påtvingas DDR-idealen från förr?
Vem vet bäst vad människor vill se på TV, publiken själva eller politiker? Onekligen har det gamla tv-monopolet spelat ut sin roll när människor vägrar betala tvångsavgifterna och i ännu större utsträckning väljer bort kanalerna framför tv:n. Bland unga tittare är trenden som allra tydligast – SVT är skräp. Därför är jag inte särskilt orolig inför framtiden eftersom nya generationer tittare inte kan identifiera sig med den unkna politiken.
Hej då, SVT!
Etiketter Hejdå SVT, Public Service, Skrota, SVT
juni 30, 2008 kl 4:55 e m
Politikerna äger SVT och SR. Så klart att de inte vill lägga ner dessa. Utan dessa medel skulle de inte kunna basunera ut partipolitiken. Lyssna på nyheterna på någon rikskanal. Det är rena rama partiinlagor. Åt helsike med Göran och åt helsike med Fredrik!
juni 30, 2008 kl 5:30 e m
Jag förstår att det här är svårt att ta till sig från ditt högerperspektiv, men det är ändå värt ett försök:
Tänk dig en genomsnittlig arbetarfamilj, där föräldrarna alltså saknar högre utbildning. Vad tror du att de brukar se på tv? Förmodligen inte dokumentärer, debattprogram och smalare filmer. Nej, snarare program som är underhållande för stunden men inte har något större djup – med andra ord sådant som brukar visas på de kommersiella kanalerna. Nu generaliserar jag, visst, men jag är ganska säker på att en statistisk undersökning skulle ge mig rätt.
Med all sannolikhet kommer familjen alltså att välja bort SVT, vilket gör att tv-utbudet för deras barn – och då talar jag om personer upp till 19 år – begränsas enormt. Plötsligt finns det inte en chans att de råkar sätta på SVT och fastna framför Hjärnkontoret. Eller Kobra. Eller Mediemagasinet. Eller en novellfilm eller varför inte Antikrundan. Istället skulle de få hålla till godo med amerikanska serier, talkshows och andra program som bedömts kunna locka många tittare och därmed annonsörer.
Om det blir enklare för dig kan vi strunta i klassperspektivet helt. Många familjer kommer att välja bort SVT – punkt. Tror du inte att en sådan likriktning gör människan fattigare? Att ju färre intryck man får, desto mindre chans har man att ta reda på vad man egentligen är intresserad av?
För mig är svaret självklart. Public service är inte tvång. Det är frihet.
juni 30, 2008 kl 5:57 e m
Fredrik,
Tack för din kommentar. Jag förstår mycket väl vad du åsyftar från mitt högerpespektiv, nämligen idén om att du – inte arbetarfamiljen – ska bestämma vad som är bäst för den. Vem är du att avgöra vad människor ”egentligen” är intresserade av? Jag kanske utgår från att du ”egentligen” tycker om moderaterna, alltså ska vi i samma anda tvinga dig rösta på oss? Det kallas diktatur. Det är vad vi har. TV-diktatur.
Att det finns dokumentärfilmer på TV8, Discovery eller Historychannel ska vi alla totalt glömma bort. Att det finns debattprogram på TV3 vet ingen. Kulturen kan avnjutas på MTV (då slipper man extremt smalt utbud som ingen 18-åring begriper). Vetenskap kan betraktas på Science Channel. Eller varför inte helt nya kanaler när dammet lagt sig efter SVT:s avskaffande, människor har ju över 500 spänn i kvartalet över till abbonemang!
Är du för en tvångsfinansierad statlig morgontidning också? Hur vet du att jag ”egentligen” inte vill läsa SMT (Statens Morgon Tidning) istället för SVD eller DN? Det är ju privata alternativ som förstör hjärnan med skräp? Eftersom jag också har en brevlåda så borde jag tvingas (?) betala tidnings-licens?
Orimligt är bara förnamnet!
juni 30, 2008 kl 6:23 e m
André:
Du kanske lade märke till att min kommentar främst handlade om arbetarfamiljens barn? Vilken chans har de att bestämma? I teorin kan man förstås växa upp med lättsam underhållning, för att sedan flytta hemifrån och plötsligt bli intresserad av historia, politik och vetenskap. Men i praktiken vet både du och jag att det inte fungerar på det viset. Man präglas oerhört mycket av vilken stimulans man får under sin uppväxt. Om mina hemförhållanden sett annorlunda ut, så är jag helt övertygad om att jag hade varit en helt annan person.
Och din jämförelse med morgontidningarna haltar rejält. DN, SvD och de andra följer en helig princip: Politiska åsikter på ledarsidan. Reklam på annonssidorna. Resten är redaktionellt material, där målen är journalistiska och inte kommersiella. Därför finns det inget behov av någon public service-tidning.
juni 30, 2008 kl 8:45 e m
Jag är själv ungdom (18 år gammal) och personligen tycker jag att SVT är dom ända som sänder något vettigt över huvud taget. Jag tror att mångfalden skulle skadas något enormt om SVT försvann, och i längden tror jag att innehållet i svensk media skulle urholkas och reduceras ned till det mest infantila och populististk underållningsprogrammen.
Kanske är det bra att ha en kanal som inte drivs av enbart vinstintressen, för faktum är att allt går inte att sälja, vissa program skulle aldrig klara en privatisering men det betyder inte att dom förtjänar att dö ut. Det samma gäller konst och andra smala intressen som inte är direkt ”mainstream” men som kanske ändå har en viss behållning för somliga grupper.
En annan fråga som åtminstone för mig är viktig i sammanhanget är de reklampauser som man tvingas stå ut med i kommersiell TV, bara lyxen att slippa hjärntvättas av dessa ständiga budskap är för mig värt minst 5 spänn om dagen.
juni 30, 2008 kl 8:48 e m
Ursäkta mitt ”typo” populistiska ska det ju vara.
juli 1, 2008 kl 9:01 f m
Intressant att observera hur många tycker SVT-kanalerna är bäst och samtidigt tror att SVT helt kommer gå under utan licenstvånget. Låter motstridigt i mina öron.
Om stereotyperna Fredrik presenterar stämmer (och det tror jag de gör, i stora drag) är det definitivt inte orimligt att SVT kunnat fortleva med liknande programkvalitet även med privat finansiering. Välbärgade SVT-proponenter hade kunnat betala höga avgifter, alternativt donera större summor för att subventionera in kanalen i samma kanalpaket som ”skräpkanalerna”. Ett sådant scenario hade dessutom minskat samhällsklyftorna, om man nu ska dra in klassperspektivet…