Inflationstakten har fördubblats på ett år både i EU och i Sverige med 3,9 procent genomsnittlig inflation i maj månad med urholkning av våra surt förvärvade slantar, vilket är långt allvarligare än vad många vid första anblicken kanske anar. Vad hjälper det att studiebidraget höjs med 100 kronor om samma hundralapp inte ens är värd en hundralapp några veckor senare? På vilket sätt hjälper vårdförbundets strejker om reallönerna inte förbättras? Det är hög tid att ta inflationshotet på allvar i svensk debatt.
Det bedrevs till och med landsomfattande kampanjer mot inflationen i USA 1974 med särskilda knappar vars budskap “Whip Inflation Now” skulle uppmärksamma problemen med urholkningen av våra pengar. Men till skillnad från den kampanjen vars lösningar var ökat sparande och begränsad konsumtion måste vi svenskar lägga ett större ansvar hos Riksbanken. Det är som bekant inte regeringens skuld, trots sossarnas propaganda, att inflationen ökar i landet utan i första hand den oberoende centralbankens.
Onekligen har penningmängden ökat och räntorna varit för låga vilket drivit upp priserna i ekonomin på ett onödigt sätt. Människor har helt enkelt handlat med pengar som egentligen inte funnits. Givetvis är det vi i den yngre generationen som får betala priset för detta då räntorna måste höjas och ekonomin ska återhämta sig. Återhämtningen kommer säkert innebära en problem för satsningar i projekt som inte kommer visa sig vara så lönsamma som vid första anblicken.
Det viktiga är att riksbanken höjer räntan och att vi slutar leva på framtida generationers bekostnad som måste betala skulderna för skenande inflation.
Etiketter Generationsskuld, Inflation, Riksbanken
