När finansminister Anders Borg presenterar vårpropositionen finns det, trots farhågorna, många glädjeämnen såsom sänkta skatter men framförallt minskad statsskuld. Det är viktigt att utveckla arbetslinjen, skapa utrymme för fler och riktiga jobb samtidigt som rätsstaten står resolut inför sina uppgifter. Reformer, löften och ekonomiska teorier. Vi unga akademiker alltid stå till sidan med sämre levnadsvillkor jämfört med andra. Andra grupper skriker också högt. Är det verkligen bra för Sverige?
Det talas alltid om ”vinnarna” och ”förlorarna” i regeringens budgetpropositioner i ett cyniskt samhällslotteri där barnfamiljer, studenter och pensionärer kategoriseras friskt. I välfärdsstaten är det inte viktigt att tänka ut nya och egna vägar till välstånd utan istället i största mån bråka med andra om att få sin del av den ständigt krympande kakan. I välfärdsstaten ställs unga mot gamla, arbetare mot tjänstemän, barnfamiljer mot ensamstående.
Politikerna förvandlas till sociala ingenjörer som bråkar om teknikaliteter, rattande och micklande av justeringar i procentsatser. Sverige behöver fler politiker som vågar säga ifrån och på allvar arbeta för att skattetrycket minskar radikalt så att var och en istället kan forma sitt eget liv. Den dagen vårpropositionen blir ett axelryck, en gäspning vet vi att friheten och oberoendet från politikers godtyckliga beslut är på allvar.
Till dess svettas miljoner svenskar nervöst inför förmiddagens dragning av samhällslottot när vårpropositionen presenterar vinnarna och förlorarna med surt förvärvade skattemedel som insatser.
Etiketter Anders Borg, Regeringen, Vårpropositionen, Vårproppen
