Om livet på en tidning

Denna vecka är jag tjänstledig pr-konsult och tjänstgör istället som vikarierande politisk redaktör för Västerviks-Tidningen (moderat). En inte helt obekant tidning som jag även tjänstgjorde på i somras och som jag skriver kolumner för annars. Det är lätt att trivas. Utöver duktiga journalister och alltid trevliga kollegor på redaktionen är Västervik en fantastisk vacker stad som alltid bjuder på sin bästa sida.

En kommun som likt övriga Sverige gick från fiskarsamhälle till industrisamhälle med framförallt Akzo Nobel och nu småföretagarsamhället som möter 2010-talets utmaningar. En kommun som många är stolta att komma ifrån. Från ABBA-björn som vill satsa miljontals kronor på lokala projekt till vänner i Stockholm som stolt skryter om sin bakgrund. Här finns också alltifrån pizzerior med märkliga e-postadresser, den kust-småländska dialekten till folkfester som Visfestivalen och Hasselörodden.

Hur är det att vara politisk redaktör? Som att vara pr-konsult eller politisk tjänsteman, brukar jag svara. Det är precis vad du gör det till och vad du vill åstadkomma med allt vad möjligheterna innebär. Att få betalt för att skriva är ett privilegium få förunnat. Min syn är att ledarsidor ska göra det som dagsaktuella politiken antingen inte mäktar med eller inte tillåts göra – att lyfta blicken och ta debatten utifrån ett idéperspektiv som är troget de ideal som en gång bidrog till tidningens grundande. Digitaliseringen bidrar naturligtvis till ett helt nytt medielandskap men hörstenarna är desamma.

På måndag är jag tillbaka i Stockholm i kommunikationens tjänst. Också det ska bli ett sant nöje med alla de utmaningar som väntar 2012 med opinionsarbete och public affairs-insatser. Till dess går det alldeles utmärkt att läsa mina ledartexter på tidningens opinionssida. I dag citerade till exempel SR Ekots Tidningskrönikan min ledare om den socialdemokratiska krisen. Alltid något.

2011 – vilket viralt videoår!

Årets mest virala nätfilmer är i sig värda att uppmärksamma. Många är sammanställningarna men klippet ovan tillhör en av favoriterna som på ett förtjänstfullt sätt summerar året. Hur många känner du igen? Min favorit är helt klart Nyan Cat. 54 miljoner kan inte ha fel. Eller?

Hela listan över klippen som förekommer i videon hittar du här.

”Det behöver inte ens vara sant för att hamna i tidningen”

Den 30 november twittrade jag - helt på skämt utan att det har hänt i verkligheten – om JAS-affären:

Det blev lite av en viral succé med över 150 Retweets. Några frågade mig om det stämde och jag var glasklar med att det aldrig har inträffat, vilket också tydligt framgår av min Tweet-historik. Döm då av min förvåning när någon i går plötsligt påkallar min uppmärksamhet om att Dagens Industri fångat upp mitt citat i en artikel. Mitt försök till skämt på Twitter blev plötsligt sanning i Nordens största affärstidning på helsida med både framryckt citat och hela artikeln som avslutades med det som om det hade hänt:

Bild: Delar av artikeln på sidan 10 i Dagens Industri den 16 december 2011.

Gamla devisen ”kolla aldrig en bra story” tycks fortfarande gälla på några av landets tidningsredaktioner utan känsla för källkritik. Bara för att hundratals andra (flera tunga opinionsbildare och journalister) sprider något viralt till tiotusentals andra, behöver det faktiskt inte vara sant. Ibland är det humor. Ibland är det lögn. Det digitala samhället skapar fantastiska möjligheter men också hot om inte källkritiken tas på större allvar än så här.

Vi lever i en kontintent där ett rykte på Twitter om Swedbank i Lettland får miljardkonsekvenser på bara några dygn. Vi lever uppenbarligen i ett land  där ett skämt på Twitter kan få konsekvenser för miljardaffärer inom svensk export. Min förhoppning är att så många som möjligt drar lärdom av det inträffade. Många litar fortfarande på gammelmedia med resurser att källkritiskt granska och kvalitetssäkra snabb information i sociala medier men när det förtroendet börjar brytas är vägen till Facitfabriken snabbt asfalterad.

Eller som en av mina kollegor uttryckte sig: ”Det behöver inte ens vara sant för att hamna i tidningen”.

Uppdatering den 17 december kl. 18.10: 

Nyhetssajten Ajour skriver om detta. 

Sajten Mediebruset skriver också.

I övrigt har 41 RT:a min tweet om detta och det finns över 1 500 unika visningar på detta blogginlägg. Onekligen stort intresse.

Uppdatering den 20 december kl. 16.30: 

Dagens Industri går ut med en rättelse i sitt måndagsnummer.

Bloggen VeckoVis uppmärksammar också det hela. 

Om miljöpartister som samlas i en skybar

Miljöpartiet presenterade idag sin nya kommunikationsplan. Eftersom jag är av åsikten att idéer håller ett politiskt parti samman som minsta gemensamma nämnare har jag sedan tidigare framfört kritik mot det politiska MP-fundamentet. Därmed inte sagt att allt kan förändras. Jag är innerligt imponerad av partiets ambitioner att förnyas, kommunicera på ett modernt sätt och att bli ett spännande alternativ inför valet 2014. Precis där slutar också min entusiasm. Medan somliga försöker dra paralleller till nya moderaterna och att MP nu kan bli den andra kraften att historiskt genomgå en resa och nå stor framgång ser jag flera utmaningar:

• Medan nya moderaternas resa ytterst var en politisk resa med total omprövning av den egna politiken finns i dagsläget ingenting som talar för att MP kommer att göra omvälvande förändringar av den egna politiken. Tvärtom är det gamla positioner i nytt kampanjformat.

• När MP inriktar sig på att vinna småbarnsföräldrar, miljonprogramsbor, vuxna som arbetar i skolan samt medelålders kvinnor i offentlig sektor är det ett annat sätt att säga: ”Vi ska sno väljare från FP, S och M samt bli ett bredare alternativ i svensk politik”. En klok strategi att vinna breda väljargrupper men kan snabbt bli extremt otydligt och på sikt riskera att tappa det extremt tydliga klimat- och miljöpatoset.

• Trots försök till bildsättning av någonting nytt och oväntat med Per Schlingmann (M) som gäst, öppen kommunikationsplan & presentation i en skyskrapa i central Stockholm så är det gammal skåpmat. Södermalmspartiet som gillar höga skatter samlas på Södermalm i en byggnad där Skatteverket hade sitt huvudkontor för att säga att partiet ska prioritera vissa väljargrupper men utan att ge ett enda politiskt besked. Det kan vara ett embryo men vilket är MP:s motsvarighet till nya moderaternas kollektivavtalsförsvar?

• Inte hela men väl halva sanningen för MP:s starka frammarsch i opinionen just nu är ett direkt resultat av en kraftigt försvagad socialdemokrati som sannolikt gör bättre ifrån sig i val än mellan val. Få vill rösta på Håkan Juholt och då känns MP spännande i framförallt Stockholmsregionen men val måste till syvende och sidst vinnas på egna meriter – inte andras misstag.

Både nya moderaterna och delar av näringslivet flirtar flitigt med Miljöpartiet just nu. Samtidigt håller både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet dörren öppen. Ett guldläge som partiet kommer att profitera på förmodligen hela vägen in i Rosenbads korridorer. Frågan är bara till vilket pris. Miljöpartiet är starkt tillväxtkritiskt, tar sällan hänsyn till landsbygdens villkor och kan inte beskrivas som valfrihetsinriktat. Vi vet historiskt att partiet sällan nöjer sig i förhandlingar och blåst många S-regeringar. Någon regeringserfarenhet existerar över huvud taget inte.

Kommunikationsplan presenterades idag lämpligt nog i en skybar. Att miljöpartister festar loss kommunikativt är väl helt i sin ordning, men skicka inte gärna den politiska baksmällan till alliansregeringen och svenska folket.

Kolumnist i Västerviks-Tidningen

Debuterar idag som kolumnist i Västerviks-Tidningen. Det är samma tidning som jag i somras vikarierade på som politisk redaktör när jag var tjänstledig från mitt arbete som PR-konsult. Ska bli kul att återkommande reflektera över samhällsfrågor. Önskar att det fanns mer tid till bloggen.

Vem är det som kör egentligen?

Skriver dessa rader från Europaparlamentet i Strasbourg där den pågående största ekonomiska krisen i EU:s historia dominerar samtalen. När det om fem veckor är det dags för Kalle Anka och hans vänner att önska god jul finns det anledning att reflektera över likheterna mellan eurokrisen och den klassiska campingturen med Musse Pigg.

Det började idylliskt med en stillastående stuga vars invånare njuter av rekordhöga BNP-siffror och en imponerande tillväxttakt. Plötsligt i mitten av 2008 synas den osanna politiskt skapade verklighetsbilden när marknaden börjar vika ned taket, verandan och trädgården. Ansvarslös budgetpolitik, fega politiska ledare som inte vågat driva igenom nödvändiga reformer och en konsekvent vägran att följa spelreglerna för euron blottar den verkliga bilden. Fram växer i stället ett industriområde som lever på gamla meriter i stället för ett modernt tjänstesamhälle som tack vare omställningar får ekonomin att gå ihop.

Som ett direkt svar börjar greker, italienare britter, portugiser och många andra byta ut sina regeringar. Störst är missnöjet med Europas socialdemokrater som efter finanskrisen nu bara styr tre av EU:s 27 medlemsländer. På kopplas bilen och resan ur krisen påbörjas. Eftersom över hälften av allt som tillverkas i Sverige är beroende av export är vi, trots att vi står utanför eurosamarbete i allra högsta grad också med. Nu färdas vi alla längs branta bergsstup, skarpa kurvor och skakig väg. Vem som kör och vart vi är på väg är det ingen som vet.

När det politiska ledarskapet handlar om vem som sitter på makten i stället för vad som ska göras i länder som Italien och Grekland finns det anledning till oro. En nystart utan konkret politiskt innehåll och ett starkt förändringsmandat till Berlusconis och Papandreous efterträdare riskerar på sikt att vändas till ny besvikelse. Euromiljarder i stöd från omvärlden kan i bästa fall vinna tid och i sämsta fall bli ännu en ursäkt för att inte fullfölja kontroversiella men nödvändiga reformer.

Färden fortsätter alltjämt. I sin iver att kortsiktigt ta del av resterna av det som vi har för stunden och rädsla inför svåra utmaningar glömmer många bort det grundläggande uppdraget - att leda in i framtiden. När EU-kommissionen vill förbjuda kreditvärderingsinstitut att göra oönskade utlåtanden blottas oviljan att ta ansvar för den egna politiken. Att blunda för räntesatser, kreditbetyg och valutavärden är som att plocka bort alla instrument från bilen men fortsätta att köra. Då går det inte att göra något förrän det är försent.

När regeringschefer just nu gör allt för att driva igenom en skatt på finansiella transaktioner i stället för att säkerställa ny tillväxt och minska utgifter lämpas det egna ansvaret över på andra. Att EU-kommissionen vill öka EU:s långtidsbudget med 5 procent i tider av kris när medlemsländer försöker att skära ned sina kostnader är lika häpnadsväckande som avslöjande. USA:s förre utrikesminister Henry Kissinger ska en gång ha utbrustit ”Vem ska jag ringa ifall jag vill ringa Europa?” som fråga på vem som egentligen leder Europa. Vi vet fortfarande inte.

Till syvende och sist är det bara greker som kan rädda Grekland, italienare som kan rädda Italien och spanjorer som kan rädda Spanien. Det finns inga mirakelkurer, inga genvägar och inga ursäkter. På EU-nivå går det öppna upp för en inre marknad och riva hinder, om bara viljan finns. Det är dags att vi en gång för alla få ett rakt svar på frågan: ”Vem är det som kör egentligen?”. På julafton klarar sig husvagnen tack vare att chauffören till sist kommer till insikt. Låt oss hoppas att det inte är försent för våra beslutsfattare.

Läs kolumnen på VT.se. 

På tioårsdagen: Vi kan vara stolta

Vad gjorde du den 11 september 2001? Den frågan ställer vi till varandra för att försöka få grepp om vad som egentligen inträffade och hur vi ska kunna bearbeta det. Själv satte jag mig vid datorn för att skriva klart ett skolarbete med en klasskamrat. På den tiden skrev vi till varandra över ICQ. När jag irriterat frågade varför han inte hade skickat över sin del av arbetet fick jag till svar: ”Ett flygplan har kraschat in i World Trade Center”. Jag kunde inte sova förrän nästan 10 timmars konstant TV-tittande och telefonringande till vänner efter det. Det var ofattbart, tragiskt och sorgligt.

Så här på tioårsdagen känner jag fortfarande sorg men också stolthet och framtidstro när demokratins krafter utökas och vinner i världen, allt fler länder ställer sig skuldra vid skuldra och öppnar upp sig för varandra men framförallt för att kärleken till våra ideal har visat sig vara större än hatet mot dess fiender. Det finns anledning att vara kritisk mot bl.a. oacceptabla fångläger på Kuba, övervakningslagar och avslöjade övergrepp i ljuset av kriget mot terrorismen. Samtidigt får inte hela analysen grunda sig på bristande insikt om en långt ifrån självklar gränsdragningsproblematik, vad ny teknik innebär för öppenhet även inom försvar och arméer samt pressade världsledare som inte alltid sitter på rätt underrättelseinformation.

Trots det målas en helt annan bild upp i delar av svensk media idag:

Aftonbladets Åsa Lindeborg gör ingen vänsteraktivist besviken och menar att händelsen innebar att ”makteliten som i land efter land fruktat massornas organisering plötsligt fick en legitim förevändning att gå till massiv attack”. På vilket sätt skulle västvärldens ledare frukta sin egen befolkning? Tvärtom har regeringar varit valda av och haft förtroende av medborgarna att skydda mot inre och yttre hot. Lika lite som kalla kriget var en oproblematisk rak linje kommer kriget mot terrorismen att präglas av både dåliga och bra beslut. Det är inget argument däremot för att inte stå upp mot kommunism, nazism och terrorism. Massiv attack eller inte.

Sydsvenskans Per T Ohlsson målar i sin söndagskrönika upp ett mörkt scenario och blandar in ekonomisk politik på ett märkligt sätt. Misstaget han gör är att likställa 9-11 med Japans angrepp mot Pearl Harbor som om det vore ett militärt angrepp mot USA som land. Vi ska alla komma ihåg att det var hatet mot frihet, demokrati och det sekulära samhället i förhållande till staten som var terroristernas drivkrafter. Bomberna i London och Madrid åren efter följer av samma logik. Precis som statsministern och utrikesminister i dagens SvD antyder, så är kriget mot terrorismen ett försvarskrig av idéer som är i kraftig minoritet i världen.

Då går det att blanda in Kinas ekonomiska frammarsch men landet har sedan många år lagt in full back bakåt i sin politik angående mänskliga rättigheter, frihet och öppenhet. Som jag redan konstaterat tidigare, så står försvarskostnaderna sedan 2011 bara för 9 procent av de ökade utgifterna i USA. Om Pentagons budget minskades med hela 10 procent skulle det ändå bara vara 50 miljarder dollar av ett underskott på 1 400 miljarder dollar. I Europa har den taskigt förda finanspolitiken sina rötter från 90-talet som sedan eskalerat av dåligt fungerande gemensam penningpolitik och en globaliserad ekonomi där amerikansk skuldpolitik dragit med sig banker och finansmarknader även här.

Svenska Dagbladets PJ Anders Linder får i dag ändå betraktas som mest nyanserad där slutsatsen måste vara att det är hög tid för västvärlden att räta på ryggraden, känna stolthet över vad vi åstadkommit och vad vi tillsammans kan göra för skillnad i framtiden.

Det har inte varit och det är aldrig oproblematiskt men enligt The Economist dör allt färre av global terrorism i dag än tidigare, den arabiska våren befriar Mellanöstern från tyranniet och vanliga människor har trots krisen aldrig haft det så bra ställt som nu. Allt tack vare att vi som demokratier stärkta snarare än försvagade av angreppen för tio år sedan fortsatte att slå vakt om de ideal som angreps. Världen var inte ett bättre ställe för tio år sedan och det bara genom att känna stolthet över vårt sätt att leva som den kan vara ännu bättre om tio år. I den delen har vi alla ett ansvar.

För övrigt har Dagens Nyheter bästa framsidan. 

Recension: Fotbollens sista proletärer

I går kväll såg jag svenska dokumentären från 2011 Fotbollens sista proletärer, som finns tillgänglig i sin helhet via SVT Play. Dokumentären handlar om fotbollsklubben IFK Göteborgs framgångar under framförallt 80-talet men också om samhällsutvecklingen i övrigt under denna tid.

Jag är själv både fotbollsintresserad och medlem i Supporterklubben Änglarna men var långt ifrån lyrisk efter all politisk propaganda som försöker beskriva hela Sveriges lag – oavsett politisk hemvist - som en socialdemokratisk saga. Vilket trams. Under galapremiären av filmen i Socialdemokraternas kansli i Göteborg (!) var givetvis sossepamparna Göran Johansson och Leif Pagrotsky på plats. Att Pagrotsky är ÖIS:are och struntar i Blåvitt men vill vinna poänger och att Johansson alltid bara velat synas när det gått bra för stadens lag, ska vi alla glömma. Sådana är försöken till historierevisionism.

Huvudpoängen i dokumentären är att IFK Göteborg trots spelare som lågt betalda amatörer lyckades besegra Europas bästa fotbollslag på 80-talet, vinna hela UEFA-cupen, svenska cupen och allsvenskan – allt som klubben ställde upp i. Ett gäng elektriker, rörmokare och bagare krossade miljonbetalda fullfjädrade fotbollsproffs från Tyskland och Spanien inför hela den chockade fotbollsvärldens ögon. Det är enastående bedrifter och i sig värt att berätta om. Att däremot kalla amatörspelare för proletärer är att avslöja både den egna okunskapen och ideologiska motiven med filmen. Kanske luras somliga men inte jag.

Det Marxistiska begreppet proletärer borde vara ett alldeles för magstarkt begrepp för att beskriva en välmående och allt rikare medelklass på 70- och 80-talen i ett land som enligt OECD då tillhörde ett av världens tio rikaste länder. Egendomslösa. Utnyttjade. Utan möjligheter till eget sparande och utan tillgång till kapital. Var verkligen Glenn Hysén, Torbjörn Nilsson och Glenn Strömberg detta? Givetvis inte. Däremot var många vanliga lönearbetare som tack vare marknadsekonomi, smart marknadsföring och ökad globalisering kunde ta steget till att bli professionella fotbollsspelare.

I dokumentären intervjuas ”Röde Ruben” som med starkt patos stolt tar avstånd från dagens samhälle som ”är hårdare och bara handlar om pengar” trots att villkoren för alla, i synnerhet fotbollsspelare, är så otroligt mycket bättre i dag än på 80-talet. Han är också den enda spelaren som över huvud taget pratar politik i hela dokumentären men framställs som språkrör för ”fotbollens sista proletärer”. I övrigt märks en berättarröst som vurmar den svenska modellen, Jantelagen, Olof Palme citeras och visas flera gånger samtidigt som natursköna bilder av Sverige och Göteborg ska skryta om fornstora dagar. Det var mycket bättre förr, helt enkelt. Längre in i dokumentären förklaras IFK Göteborgs framgångar med att klubben stod för samma ideal som Socialdemokraterna och arbetarrörelsen. Vid ett tillfälle svarar några hamnarbetare att Blåvitt är ett socialdemokratiskt lag. Intervju med någon annan som skulle kunnat haft en annan åsikt som t.ex. att Blåvitt är ett lag som är långt mycket större än partipolitik visas så klart inte.

Särskilt smaklöst blir det när flera minuter ägnas åt mordet på Olof Palme som i sig inte har något som helst att göra med IFK Göteborg, spelarna i klubben eller för den delen dess supportrar som garanterat även röstade på andra partier. Eller stod det socialdemokratiska kontrollanter utanför Ullevi när 45 000 fans skulle se hela Sveriges lag spela? En statsminister berör naturligtvis alla svenskar – men dokumentären kunde lika gärna handlat om precis vad som och en koppling skulle kunna göras till det tragiska statsministermordet. På något sätt ska tittaren känna skuld, saknad och sorg över det som varit och det samhälle som en av svensk socialdemokratis mest vänsterinriktade politiker någonsin stod för. Därför att Blåvitt var minsann bra då. Propaganda, nonsens och trams.

Men hur var det egentligen? Precis som det framgår av dokumentären var IFK Göteborg ett medelmåttigt lag i division två när Anders ”Rövarn” Bernmar blev ny klubbdirektör och lyckades tack vare att dra fördel av marknadsekonomin att vända hela utvecklingen. Genom smart marknadsföring, ökad kommersialisering av föreningen med bland annat Blåvittprodukter i butikshyllorna och ökat fokus på underhållning omkring själva fotbollsmatcherna med bland annat populära dansband som spelade Blåvittmusik tog det snabbt fart. Det fortsatte med spelarköp av storstjärnor som Ralf Edström, riskkapitalism där hus belånades för spelarköp och glamour med så kallad champagnefotboll fick publiken att strömma till. Med ökad efterfrågan kom ökat utbud och plötsligt var IFK Göteborg en del av samma tidsanda som borgerliga Margaret Thatchers och Ronald Reagans ledarskap. Det är ett annat sätt att se på det.

Det enda ärliga vore däremot att beskriva historien vad den var – utan partipolitiska kopplingar. Givetvis påverkades även IFK Göteborg av den tidens anda, samhällsutvecklingen och den fullständiga maktdominans som Socialdemokraterna präglade Sverige med oavbrutet maktinnehav under alla dessa år. Hela Sverige var ett Socialdemokratiskt samhälle eller vad Filip & Fredrik beskriver som DDR-Sverige med sossarna vid makten i 65 av 74 år innan maktskiftet 2006. Hur skulle det inte kunna finnas inslag av detta i rikets andra stad? Att vara amatörer utan möjlighet till heltidsförsörjning av det du älskar allra mest – att spela fotboll – var däremot inget aktivt val av Blåvitts spelare. Det var den tidens verklighet. Tvärtom; alla som kunde valde att sticka utomlands för att kunna tjäna pengar på sin hobby, så fort chansen kom. Så mycket för stolthet över proletariatet. Det är ett annat sätt att se på det.

I dokumentären hyllas Sven-Göran Erikssons spelidé med zonspel och press med understöd som beskrivning av den svenska modellen översatt till fotbollsplanen. Solidaritet med varandra och gemenskap där det tack vare samarbete ger individen möjligheter att våga ta större risker och därmed vinna större. Låter det bekant? Ja, det är precis vad en modern marknadsekonomi går ut på där alla genom att göra rätt för sig, bidrar och med ökad tillväxt stärker varandras tillvaro. Ett starkt civilt samhälle där människor (spelare) emellan och inte en centralplanerande stat (tränaren) gör varandra bättre. Frågan är också vad IFK Göteborg skulle varit utan individualismen där enskilda individer som Torbjörn ”gud” Nilsson, Glenn Strömberg, Glenn Hysén, Ralf Edström, Dan Corneliusson eller för den delen tränaren Svennis som faktiskt gjorde hela skillnaden. Namn som är långt större än laget med Roland Nilsson som nu tränar danska mästarna FC Köpenhamn och lagkaptenen Conny Karlsson som nu tränar Allsvenska serieledarna Helsingborgs IF. Kan det bli mer borgerligt än så? Det är ett annat sätt att se på det.

Jag skulle kunna fortsätta att överanalysera, politisera och vrida bilden av Sveriges mest framgångsrika fotbollsklubb genom tiderna, men min ambition är blott att nyansera den redan förmedlade oemotsagda historiebeskrivningen. För mig är IFK Göteborg långt mycket större än att reduceras till en bricka i ett politiskt spel av någon socialdemokratisk kulturarbetare som krängt in sin dokumentärfilm i statlig TV och som dessutom hycklande nog drar in pengar på kommersiellt sälja DVD:n för 249 spänn. För mig är inte allt politik. Därför njöt jag istället av filmerna, bilderna och berättelserna från många av spelarna i en annars välgjord dokumentär som utan berättarrösten, sosse-propagandan och försöken till historierevisionism stundom är briljant.

Läs också Sveriges största fotbollsblogg Barabens recension - som konstaterar att ”Sverige var på många sätt ett bättre land 1982″. Åren då det bara fanns en telefonoperatör, två TV-kanaler, inget Internet och ingen möjlighet för fotbollsspelare i Sverige att försörja sig på fotboll. Nej, Frankie. Sverige var inte bättre förr, du var bättre förr.

Se hela dokumentären här. 

Bli medlem i Supporterklubben Änglarna här.

Uppdatering: Fotbollskanalens Olof Lundh har tydligen också skrivit en läsvärd recension i ämnet. 

 

Hur är nya nya moderaterna?

Jönköping är inte bara Dream Hack-besökande tonåringar som är rädda för dagsljus, bibelprenumerationer och Husqvarna-prylar. I helgen samlades Moderata Ungdomsförbundet där för arbetsstämma och givetvis var jag på plats. Den här gången som vald verksamhetsrevisor med rätt att granska förbundets förvaltning. Mina och revisorkollegan Jenny Peterssons 15 minutes of fame på stämman kan sammanfattas med att vi föreslog ansvarsfrihet för förbundsstyrelsen. Vi presenterade oss som staten & kapitalet, hon riksdagsledamot och jag PR-konsult. Båda var vice förbundsordförande 2008-2010 och båda var vi imponerade av alla nya nya moderater på stämman.

När PJ Anders Linder i dagens SvD försöker blicka in i den moderata spåkulan kan det vara värt att reflektera över vilka som ska uppbära framtidens idéer. Jag slogs av jämställdheten inom nya nya moderaterna, i MUF leds 4 av 5 största distrikten av kvinnor och av medlemskåren på cirka 12 000 medlemmar är drygt 55 procent män och 45 procent kvinnor. Jag slogs av bredden i debatterna där hela stämmosalen aktivt deltog på ett sätt som vi kanske inte sett tidigare. Jag slogs också av att moderaterna kanske står inför ett nytt politiskt paradigmskifte inför framtiden.

På stämman lyckades nya nya moderater på sitt högsta beslutsfattande organ både visionärt måla upp en bild av framtidens Sverige och samtidigt avslå ideologiskt motiverade synpunkter med hänvisning till att unga människor inte ser sådana problem i sin vardag. Det handlar om att både ha en ideologisk kompass och en karta över verkligheten för att kunna navigera rätt. Kanske håller nya nya moderaterna på att återupptäcka en av sina tre hedersordförandes idéer i form av den liberalkonservatism som Gösta Bohman introducerade.

På MUF-stämman i helgen samlades över 200 ungdomar för att lyssna på och inspireras av före detta ordförande Fredrik Reinfeldt och hedersordförande Gunnar Hökmark med stor entusiasm. Den kanske mest rafflande debatten höll på i 2 timmar där en klar majoritet sedan tog ställning för att sänka bensinskatten. Skol- och utbildningsfrågor blev också heta där Moderat Skolungdom, Moderata Studenter och hela Moderata Ungdomsförbundet visar på stor glöd. Jag skulle gissa att utbildningsdepartementet står högt upp på nya nya moderaternas önskelista.

Under mina år i MUF-ledningen (2006-2010) som förbundsstyrelseledamot och 1:e vice förbundsordförande såg vi det som självklart att ägna full politisk kraft åt att diskutera ätstörningar, integritetsfrågor och ungas situation i offentlig sektor – nuvarande ledning har inte visat några tecken på att dra ned tempot, tvärtom tycks ”borgerlig med hjärta” vara vägledande. I distrikt och föreningar finns en imponerande pluralism med olika politik för olika delar av Sverige. Det moderata självförtroendet är enormt just nu. Alla siktar på 40 procentsstrecket och få förhåller sig till övriga partier över huvud taget. Det är också viktigt att fylla den egna politiken med ett relevant innehåll och våga hålla reformagendan levande.

För fem år sedan hade Socialdemokraterna styrt Sverige i 65 av 74 år. Resterna från vad radarparet Filip & Fredrik kallar för DDR-Sverige är många. Det är alla nya nya moderater under 30 år som i framtiden får betala det högsta priset i globaliseringens tidevarv om inte vårt land har den politiska orken att ställa om. Det finns mycket kvar att göra. I helgen togs några steg i rätt riktning.

Efter fem veckor som politisk redaktör

Mina fem veckor som ledarskribent och politisk redaktör på Västerviks-Tidningen var utvecklande, lärorika och framförallt fantastiska roliga. Jag vill rikta ett särskilt tack till alla på redaktionen, alla läsare och Västerviksbor. Kanske går det i siffror att illustrera och sammanfatta en glimt av vad sommarens skrivande innebar? Jag gör åtminstone ett försök. Kul var det i alla fall.

2 gånger citerades och lästes mina ledare upp i Sveriges Radios Tidningskrönikan. Bland annat om Centerpartiet

26 unika pressklipp i andra morgontidningar med citat från mina ledare

12 andra olika morgontidningar citerade mig. Från Norrbottens-Kuriren till Kristianstadsbladet

11 olika bloggar citerade mig. Bland annat Alliansfritt Sverige och Politiskt inkorrekt

1 gång anklagade författaren Lena Sundström mig för att medvetet misstolka henne och antydde att jag var ”makalöst korkad”

4 personer på Twitter RT:ade ledaren Är storebror alltid ärlig?

48 personer på Facebook delade lördagskolumnen Kommunismen är inte död, bara arbetslös

1 gång var min ledare Vilket ansvar har vänstern? den näst mest lästa artikeln på hela VT.se

26 personer på Facebook delade ledaren (V)aktombyte.

43 personer på Facebook delade ledaren Gör om, gör rätt Folkpartiet

1 ledarskribent på Aftonbladet antydde att jag var en MUF-alumn omogen min uppgift  

30 personer på Facebook delade ledaren Tänk om knäppskallarna har rätt?

…Allt på bara fem veckor.

Nu ska jag försöka återuppta mitt bloggande och fortsätta att utvecklas i mitt skrivande. Om bara tiden finns.

Sommaren i Västervik

Under fem veckor i sommar kommer jag att vara tjänstledig från mitt arbete som kommunikationskonsult i Stockholm. Jag kommer istället att vikariera som politisk redaktör på Västerviks-Tidningen. Jag har redan nu påbörjat ledarskrivandet i form av en särskild ledarblogg på tidningens hemsida.

Med anledning av detta har jag inte för avsikt att skriva på denna blogg förrän i augusti igen. Trevlig sommar!

Du kan läsa min sommarledarblogg här och mina ledare på VT:s opinionssida.